SM-premiär på Anderstorp - racerapport!
Då jag i år varit tvungen att toppa formen redan till slutet av maj när TT-tävlingarna startar så har jag sökt mig ut i Europa för att försäsongsträna i större omfattning än vad som krävts av mig för att köra Manx GP i augusti de tidigare åren.
För att få tävla på The Mountain Corse på Isle of Man räcker dock inte bara en vanlig svensk elitlicens för deltagande i internationella tävlingar. Man måste också fylla i en ansökan till det brittiska föbundet Auto Cycle Union (ACU) om en särskild Mountain Course Licence. Reglerna är samma oavsett om du ska deltaga i amatörtävlingen Manx GP eller proffstävlingen TT (som ju båda äger rum på samma bana) och innebär att man förutom licensavgift på 25£, foto m.m. också måste bifoga 6 raceresultat från de senaste 13 månaderna. Reglerna säger att om man kvalat in OCH gått i mål i minst ett MGP eller TT-lopp så räknas det som två genomförda tävlingar. Detta kriterium uppnådde jag som bekant i höstas och av de 4 tävlingar som jag hade kvar att redovisa måste minst två vara genomförda samma säsong som det år man avser att tävla på IoM enligt statuten.
För att uppnå mina två målgångar så smidigt som möjligt, utan kostnaderna som är förknippade med att släpa hela racingekipaget ner på kontinenten där tävlingssäsongen startar betydligt tidigare än i kalla norden, hade vi planerat att deltaga i SM-premiären på Anderstorp 2-3 maj. Dessutom skulle det innebära en sista viktig möjlighet att stämma av hur fjädringen betedde sig i relation till Slovakia Ring, på den inte fullt lika snabba men betydligt gropigare Anderstop Raceway.
Fredagsträningen bestod av 4 pass. Jag tog tillfället i akt och ägnade dagen åt att prova olika sittpositioner på den ca 1 km långa flygrakan för att se om jag kunde framkalla den högfartspendling som vi besvärades av i fjol. Med de spetsiga chassimåtten på en modern sporthoj är det inga problem att få den att uppträda nervöst och framkalla wobbeltendenser om man verkligen går in för att provocera den. Den stora skillnaden är att med årets inställningar så förefaller min Honda ha den där inneboende stabiliteten som en frisk racerhoj ska ha. Efter att framhjulet träffade en hålighet på rakan ruskade den på styret ett par tre gånger, för att sen räta ut sig på nytt. Istället för att som tidigare bara förstärka wobblet mer och mer om jag inte kvickt som ögat flyttade fram tyngdpunkten.
https://www.youtube.com/watch?v=onjNniPuUOk
Genom karusellen och ut på start&mål-rakan
Den enda plumpen i chassiprotokollet blev att hojen tenderade att bete sig lite instabilt om man gick på hård broms in i Anderstorps bankade, ojämna kurvor. Denna typ av svårigheter fanns inte på den mycket jämna banan i Slovakien och därför var fenomenet aldrig något bekymmer där nere. På landsvägarna på Isle of Man är det dock inte osannolikt att jag skulle kunna få liknande problem och efter konsultation av depåns store fjädringsguru, Jocke Jansson på FJJ Racing, monterade han ett par styvare gaffelfjädrar.
Lördagsmorgonen bjöd på kyla och dimma över mossen på Anderstorp efter nattens regn. Kvalet blev därför hasardartat och inte blev det bättre av att det började dugga på visiret på den norra halvan av banan. Jag som inte har för avsikt att köra hela SM-serien utan bara var på plats för att få mina två målgångar för Mountain Course Licensen samt göra de sista chassijusteringarna inför avresan till IoM tog det mycket varligt. Mycket riktigt blev blev kvalet stoppat efter en kvart p.g.a. en elak highsider-krasch ut på den snabba flygrakan. Dessvärre visade det sig vara min teamkamrat i Nordgren Racing, Martin Svensson, som planterat sin Honda hårt i asfalten efter ett tekniskt fel som föranlett vurpan. Det var en olycklig inledning på Martins premiärtävling i Superstock 600 efter att han inför årets säsong tagit steget upp från Moto 3 där han tog ett SM-silver i fjol. Martin kom dock lindrigt undan med blott en handskada enligt rapporterna men hojen blev rejält stukad och helgen var tyvärr över för teamets andre SST600-chaufför.
Själv rullade jag in på en stillsam 17:e plats, men jag hann i alla fall konstara att de nya gaffelfjädrarna gjort susen. Däremot styde hojen inte riktigt lika bra som innan, vilket gjorde att vi planerade en justering av chassigeometrin till eftermiddagens race i samråd med Jocke. Först fick vi dock köra de avslutande 7-8 minuterna från vårt avbrutna kval. Vädret var nu aningen bättre och utan att ta några större risker kunde jag förbättra min kvalposition till en 11:e plats av 27 deltagare.
Djäklar vad kul det är att köra hoj när den styr som man vill! Tack Fredrik för bilden.
När det väl blev dags för race hade jag/vi missat att de angivna tiderna i tidschemat inte gällde utsläpp på banan för respektive klass som det gjort dagen före på fredagsträningen, utan den tid då racestarten faktiskt var tänkt att flaggas i väg. I modern racing ska man då ha hunnit med ett avsyningsvarv och ett uppvärmningsvarv vilket innebar att utsläppet på banan skedde en kvart tidigare än den angivna tiden på tidschemat. Jag och ytterligare två förare missade därför avsyningsvarvet och fick starta uppvärmningsvarvet från depån. När jag väl kom fram till startplattan var jag osäker på var min startruta var belägen och när jag väl hittat rätt "fuckade" jag upp starten och fick på tok för mycket framhjulslyft p.g.a. min oordning. Det är skönt att man aldrig blir för gammal för att göra rookie-misstag.
Alla som någonsin gjort en racestart vet att risken för incidenter är som allra störst under det första varvet när hela fältet är samlat och ska kriga till sig så bra positioner som möjligt. Min racestrategi var att ta det så försiktigt som möjligt under de första varven för att inte riskera att bli omkullkörd av någon het konkurrent som var där för att hävda sig i SM-sammandraget. När sedan fältet utkristalliserat sig och blivit mer utdraget skulle jag kunna öka tempot succesivt och fortsätta känna på hojens inställningar och samtidigt förhopningsvis få draghjälp av någon snabbare konkurrent. Träning i alla ära men inget är så effektivt som tävling när det gäller att få till den där sista skärpan i körningen. Samtidigt hade jag hela helgen i bakhuvudet att en vurpa eller sammanstötning skulle riskera hela Isle of Man-resan eftersom en kraschad hoj eller även en mindre blessyr som t.ex. ett brutet nyckelben skulle kunna kullkasta hela uppladdningen inför TT när avresan bara är 2 veckor bort.
Som ett resultat av den usla starten hamnade jag i den största klungan genom de första böjarna och med min defensiva strategi rasade jag ner till någonstans 18-20 plats efter första halva varvet. Därefter började dock fältet bli lite mer stabilt och jag kunde börja hitta mitt eget tempo. Jag plockade förare efter förare och efter en kul men juste fight med Magnus Mossberg och snabbe Aurore Milton lyckades jag tillslut besegra dem båda med någon tiondel och kunde säkra 8:e platsen, drygt 15 sekunder efter norske Samuel Love på 7:e.
https://www.youtube.com/watch?v=yHMu7b18gag
9:e startposition är det samma som först i 3:e startled. Den svarta pricken med vita kåpan närmast muren är jag...
Söndagens program var identiskt med lördagens och innehöll alltså ett kval på förmiddagen och ett race på eftermiddagen. Vädret var bättre än det varit föregående dag och kvalet avlöpte denna gång utan incidenter. När de 25 minuterna var till ända befann jag mig i 9:e startposition. Denna gång gick mina raceförberedelser enligt plan och jag kom iväg hyffsat från linjen. Min defensiva strategi straffade sig i bemärkelsen av att jag återigen tappade några placeringar under det första varvet men lönade sig så tillvida att både jag och motorcykel var hela efter tävlingen. Det samma gällde dock tyvärr inte ett par av fältets snabbaste gossar som krokade ihop i kamp om topplaceringarna och kraschade svårt in i GP-kurvan på bortre delen av banan under första varvet. Resten av den 14 varv långa tävlingen skedde därför under gulflagg genom den sektionen, vilket betydde att kvarvarande förare måste visa extra hänsyn, ej göra omkörningar och sänka tempot förbi den olycksdrabbade sektionen. För att understryka allvaret stod banans båda ambulanser uppställda som en barriär mitt i kurvan för att ge läkare och sköterskor arbetsro.
Med facit i hand kanske man skulle kunna önskat sig att tävlingsledningen rödflaggat racet, genomfört skadeomhändertagandet i lugnare miljö för att sen starta om heatet. Nu blev det hela en lite avslagen tillställning för oss som var kvar på banan men som vanligt är det alltid lätt att vara efterklok. Såvitt jag vet var det lyckligtvis aldrig frågan om något livshotande tillstånd för de inblandade i kraschen, även om en krossad fot, brutet lårben och lite andra frakturer är nog så tidsödande att återhämta sig ifrån. All lycka med tillfrisknandet!!
Resultatet då? Det blev till sist en fullt godkänd 6:e plats för min del, 34 sekunder efter i mål bakom helgens suverän Pontus Duerlund som vann båda helgens Superstock-heat. Viktigast var dock beskedet om att Hondan förefaller bete sig som jag vill, även om man aldrig kan vara helt säker på den saken förrän man gjort första träningspasset på Mountain Course. Upplevelsen och påfrestningarna på den banan går inte att simulera någon annanstans i världen sägs det!
En fin tävlingshelg och en lyckad avslutande test inför avresan till TT på Isle of Man om 2 veckor! Tack Henke för bilden.
På återhörande!
/Björn
