När jag läser Björns och Mozz inlägg blir jag främst glad eftersom det ger mig insikter i en värld som jag länge betraktat på avstånd och velat lära känna närmre. Sen blir jag purken på mig själv som är för stor, gammal, rädd m.m. för att själv ta mig ut på en bana för att rejsa.
Eftersom jag började åka hoj relativt sent upp i åldrarna och börjat åka bana först de sista åren har jag tyvärr (tror jag) hunnit lämna den ålder då man ansåg sig osårbar bakom mig, vilket påverkar viljan att ladda på och testa gränser negativt.
Ska dock genast börja låta mina sideburns krypa nedåt och köpa mig ett paket cigg som noga kommer att döljas för fru och barn så jag i brist på annat i alla fall kan jobba med att ha en korrekt racingattityd. Om jag sen tjongar lite silvertejp runt mitt lite för ”nya” skinnställ kanske jag i alla fall kan börja se lite snabbare ut när jag inte kör. Vilket förmodligen kommer att vara det närmsta ”snabb” jag någonsin kommer att komma.
Jag har aldrig haft ambitionen att bli världsmästare eller att tjäna några pengar på den här sporten. Rätt eller fel inställning kan man säkerligen dryfta i det oändliga men det viktigaste för mig har alltid varit möjligheten att få komma ut på en racerbana i sadeln på en motorcykel, för att se vad jag kunnat prestera just den dagen med just det materialet. Jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta att när visiret väl är nedfällt så är viljan att vinna starkare än det mesta, men till syvende och sist så är det inte pokalerna som betyder något utan istället en körupplevelse på gränsen för min mentala kapacitet.
Med den drivkraften är ålder, förmåga och material av underordnad betydelse. Det viktigaste är istället att bereda sig möjligheten att vara med på banan, oavsett om det gäller en tisdagsträning på Sviestad eller ett kval på Isle of Man. Ur den här synvinkeln kan jag inte se någon ursäkt för dig att inte förverkliga dina önskningar om att bli racerförare, om det är det du verkligen vill...
Att sikta på en SM-start till våren är kanske att spänna bågen onödigt hårt men däremot vill jag slå ett slag för enduranceracingen om du är typen som dras till den senaste tekniska utveckligen och tycker att det är literklubbor som gör livet värt att leva. Vår nordiska ERF-serie befinner sig i en tillfällig svacka men det faktum att denna racingform otvivelaktigt ger mest racing för pengarna för den som främst är ute efter sin personliga utveckling som förare, gör att jag tror att deltagarantalet snart kommer att vända uppåt i takt med att samhällsekonomin stabiliseras. Tävlingsformen ger förutom mycket bantid, möjligheten att dela kostnaderna med dina co-riders. Tävlingsteamet Fivers (
http://fiver.se/) helgjutna engagemang i nordisk enduranceracing bidrar inte bara med grym seriositet i kombination med flärd och glamour. Humlan, Skalman och Mammut är dessutom fantastiskt tjänstvilliga när det gäller hjälpa nya förare och team in i endurancecirkusen och ger därigenom hela serien en stabil ryggrad.
Om det snarare är klassisk racingattityd i form av sideburns, solglajjer och ett paket röda Marlboro inrullat i ärmen på en oljig T-shirt (sagt av en snubbe som aldrig någonsin själv tagit ett bloss men som för evigt kommer att älska de flourescerande fälgarna på Lawsons Marlboro-Yamaha) så välkomnas du med öppna armar in i classic racing-depån. Oavsett om du har SM-meriter med dig i bagaget eller gör din första tävlingsstart så hittar du alltid någon att kampa med i de stora startfälten. Maskinmaterialet spänner från fabriksracers som Suzuki RG500 och Norton Manx för uppåt halvmiljonen till tjugotusenkroners GSXR 1100 och RD 350. Förutsatt att man kan leva med att man inte får rejsa med maskiner nyare än 1987 års modell, så finns det här plats för alla som tycker att racing är det ballaste man kan ägna sig åt i livet...
Ok.. det kanske får bli jägarstuket då haha, skulle ju vara grymt att få uppleva det hela.
Hoppas att det löser sig för dig. Annars kan jag varmt rekommendera Manx Grand Prix till hösten. De största teamen deltager visserligen inte under Manx-veckorna men många av de främsta förarna är på plats i depån och några av de bästa tar dessutom chansen att tävla i classic-klasserna som varvas med moderna hojar. Fördelen med Manx är att åskådarantalet bara är hälften så stort som på TT vilket inte bara gör det betydligt enklare att få plats på hotell m.m. Möjligheten att själv få någorlunda fria varv runt banan är också dramatiskt mycket större för den som gjort sig besväret att ta hojen med sig över.
Fan, det går åt h-vete!!!!
Tålamod min vän! Rom byggdes inte heller på en dag och visst vill du väl inget hellre än att slå dina personbästa i sommar? Hemligheten sitter i håret, det visste redan Samson på sin tid och för en racerförare motsvaras det av sideburns...
På återhörande!
/Björn