TT Supersport-race #2, 2015-06-10!
Det har nu gått några dygn sedan TT-veckorna avslutades i fredags och det är hög tid sammanfatta intrycken från de sista racen. De senaste dagarna har ägnats åt att turista på ön och göra allt det där som man inte har tid, ro och lust att göra när man har större uppgifter framför sig iform av träningar och tävlingar på världens mest krävande racerbana. Det har varit skönt att få släppa allt och bara glida omkring för att spana in lite av allt det där som Isle of Man har att erbjuda vid sida om racingen. Igår lämnade vi emellertid ön och på färjan över till England fick jag tid att skriva det här inlägget, men det är först nu, ett dygn senare, som jag kommit över WiFI...
Till det andra SuperSport-racet hade jag flyttats upp en placering i startordningen och startade följaktligen som nummer 37. Jag är lite osäker på anledningen till detta eftersom vi inte genomfört något nytt kval mellan det första SS-racet på måndagen och det andra racet i klassen på onsdagen. Troligtvis var det dock någon av deltagarna framför mig som strukits ur startlistan.
Jag tog det försiktigt iväg från startlinjen för att spara kopplingen som ju hade börjat slira för mig två dagar tidigare och därför var nybytt dagen till ära. Helst vill man undvika att ge sig ut på ett race med någon så väsentlig del som en koppling helt oprövad, men nöden har som bekant igen lag och mina mekaniker, Håkan och Tomas, hade gjort sitt bästa för att försäkra sig om att allt var ihopsatt som det skulle genom att köra en testrepa dagen före i dynojet-bänken som stod till förfogande i depån.
Som vanligt är man alltid lite försiktig genom de första kurvorna med full tank och nya däck men ut ur Union Mills kunde jag skymta Paul Shoesmith uppe i Ballahutchin en knapp kilometer bort. Jag visste då att jag hade gjort en bättre start eftersom jag kört in en del av de 10 sekunders försprång som han haft från startlinjen. I det föregående racet hade jag kört ikapp ”Shoei” som han kallar sig, teamägare av det stora Ice Vally-teamet, redan vid Greeba men nu höll Shoesmith i bättre och jag var inte ikapp förrän vid Cronk Y Voddy-straight om jag minns rätt. Omkörningar är särskilt svåra på Mountain Course eftersom det ofta bara finns ett spår genom sektionerna och på TT är farterna mellan hojar och förare dessutom väldigt snarlika i jämförelse med på Manx GP, vilket gör marginalerna för omkörning ännu mindre. Jag kom dock förbi relativt enkelt men Shoesmith, som är en rutinerad TT-förare, hängde sig fast i ryggen på mig och kunde kontra i bromsningen in till Parliament Square i Ramsey.
Jag vet med mig att jag framförallt har mycket kvar att lära på låglandet från Ballacraine upp till Ramsey då denna del av banan är mycket tekniskt svår och oerhört ojämn. Min starkaste del av banan är istället över berget eftersom de ultrasnabba kurvorna där uppe helt enkelt passar mina förmågor som racerförare. Mycket riktigt kunde jag därför också relativt enkelt köra ifrån både Shoesmith och dessutom passera ytterligare någon förare innan vi var nere på havsnivå i Douglas igen och hade fullbordat första varvet.
Varven flyter ihop en smula så här i efterhand men jag vill minnas att jag fick en gulflagg på andra varvet i Ramsey efter att någon kraschat men annars flöt depåstopp och allt annat enligt plan. Väderförutsättningarna var nog de bästa jag någonsin tävlat i med bara en svag vind över berget men för övrigt både torrt och varmt. Under sista varvet sprängde jag 19-minutersvallen genom att köra de 6 milen på 18 minuter och 53 sekunder. Det ger en genomsnittshastighet av 193 km/h, vilket är min snabbaste varvtid någonsin runt The Mountain Course.
De kändes obeskrivligt skönt att få genomföra mitt andra och sista supersportrace i TT-15 på en hoj som fungerade precis som jag önskade motor- och fjädringsmässigt. Allt arbete vi lagt på att pröva olika inställningar under träningsveckan i sammarbete med Jocke Jansson på FJJ Racing, hade betalat sig och när så slutligen allt stämde så fick jag ner de varvtider på resultatbladen som jag innerst inne vetat att jag har kapacitet för. En total 25 plats i sammandraget för racet skäms inte för sig för en amatör från Sverige som gör sitt första TT, eller hur?
Supersportklassen räknas som TT-tävlingarnas tuffaste och jämnaste klass med flest potentiella segrare och att vi med vårt lilla team från Sverige skulle kunna spöa killar som Davy Morgan (26:a) och Hudson Kennaugh (28:a) eller sluta blott sju platser bakom en TT-legend som Michael Rutter (18:e) är tveklöst en av mina främsta prestationer som racerförare någonsin.
Att få ta emot min andra TT-replica på podiet i Villa Marina i onsdags kväll var sannerligen ett minne för livet för mig och att få dela den stoltheten med mina 5 medhjälpare i teamet Gun, Lasse, Karin, Håkan och Tomas som satt publiken var pricken över i.
Redogörelsen för min 14:e plats i fredagens Lightweight(Supertwin)-klass kommer så fort tillfälle ges. Senast till helgen eftersom vi landar på svensk mark på fredag...
På återhörande!
/Björn
Edit: Har gjort ett antal försök att bifoga en bild på ett stabilt styrwobbel nerför Bray Hill som min kompis John Baker från Kirk Michael tog på mig under SS-racet, men det verkar som om uppkopplingen är för dålig. Den får väl också vänta tills jag är hemma igen...