Lightweight-TT 2015-06-12 - Racerapport!
Här följer min tredje och avslutande racerapport från mitt äventyr under Isle of Man TT 2015. Den är lite lång men jag hoppas att ni orkar läsa hela ändå...
Fullt på 6:ans växel med framhjulet i luften för att förhindra wobbel i vänstersvängen över Conker Fields! Landsvägar kräver en delvis annan körteknik än den som används på vanliga släta racerbanor...
Avslutningsdagen på TT-tävlingarnas racevecka innebar för min egen del deltagande i Supertwin eller Lightweight som klassen kallas med TT-termer. Jag var ganska sliten i kroppen efter min andra supersporttävling två dagar tidigare, men tack vare massage och tejpning av mina stela nackmuskler i physiotherapy-tältet hos Isla Scott kände jag mig ganska fräsch ändå.
Isla och hennes stab av sjukgymnaster ställer upp och jobbar gratis med behandling av alla TT-förare och sidvagnspassagerare under tränings och tävlingsveckan. Det intressanta är att alla förare verkligen verkar gå dit, kända som okända, då Scott physiotherapy har rykte om sig att vara otroligt duktiga på att ta hand om kraschade förare och få dem i skick för nästa race. Vid de handfull tillfällen jag besökte tältet hade jag äran att ligga sida vid sida med storheter som Michael Dunlop (som mer eller mindre verkade bo i massagaetältet efter sin krasch i första Superbikeracet där han bokstavligen slog sig gul och blå (jag har sett det med egna ögon
) - han var där så gott som varje gång), Connor Cummins m.fl. Fick även tillfälle att prata lite med Steve Plater på britsen jämte som varit stor BSB och TT-stjärna men som nu är TV-kommentator och Adam Child som är skribent på MCN och som rapporterade i sin egen TT-krönika varje vecka i MCN om sin upplevelser som TT-deltagare i Lightweight. När man ligger sida vid sida, en meter ifrån varandra i bara kalsonger under varsin handduk är alla på samma nivå, oavsett hur välfyllda prisskåpen är hemma i vardagsrummen...
Det mesta av körtillfällena under träningsveckan hade vi i teamet valt att ägna åt vår egen supersport-Honda för att försöka få den så optimal som möjligt chassimässigt. Ni som läst mina racerapporter från SS-race 1 & 2 vet att vi lyckades med den ambitionen. Baksidan var dock att det Kawasakimotoriserade supertwin-bygget som jag
skulle tävla med i Lightweight för DP Coldplanning/TC Racing inte fått särskilt stor uppmärksamhet av mig. Jag tror att jag bara hade hunnit med 5 träningsvarv runt Mountain Course förutom de tre 15 minuters körpass jag gjort på Jurby-banan för att ställa in styre m.m.
Tack till Westins tryckteknik som gjorde styrningen i Lightweight-klassen möjlig...
Jag hade bett teamet göra vissa chassijusteringar vilket gjort hojen mer snabbstyrd och lite bättre avvägd fjädringsmässigt. Jag hade dock inte kört tillräckligt många varv för att vara helt säker på vilka växlar jag borde använda i kurvorna. Det kan tyckas som en detalj i sammanhanget men eftersom banan runt Isle of Man är så oerhört snabb är det viktigt att aldrig tappa fart när man kör en effektsvagare hoj. Det beror på att man inte kan kompensera en dålig kurvhastighet med acceleration på nästa raka. Råkar man gå ner en växel för mycket är det lätt att övervarva motorn i ingången och har man en för hög växel genom kurvan svarar inte motorn på gas och man tappar värdefulla sekunder. Växellådan på Kawa-motorn är dessutom ganska grovhuggen och kräver verkligen en bestämd växelfot om man inte ska hamna i friläge mellan växlarna.
När starten gick kom jag iväg fint från linjen men efter att ha kört in mig på Hondans radfyra i supersport drog jag självklart den tvåcylindriga motorn i varvstoppet ett par gånger under den första kilometern innan jag vant mig vid den sävligare motorkaraktären hos Kawasakin.
Motorgången och det förtroendeingivande chassit hos Kawasakin påminner dock en hel del om den Classic racer jag tävlar med hemma i den Nordiska cupen och höga kurvhastigheter i riktigt snabba böjar har ju alltid varit min paradgren. Att skifta från en motorcykel till en annan och snabbt byta körteknik för att kompensera för att inställningarna inte är riktigt hundraprocentiga brukar jag också vara riktigt bra på och jag fann mig undan för undan tillrätta på min lånehoj.
Lightweight-klassen avgörs över tre varv och reglementet förskriver ett obligatoriskt depåstopp. I övriga TT-klasser som antingen kör 4 eller 6 varv runt banan sker alltid depåstoppen vartannat varv eftersom ingen hoj kan frakta tillräckligt med bensin för mer än två varv. I Lightweight blir det dock en fråga om strategi eftersom man kan välja att tanka efter första eller andra varvet. Vi hade rådfrågat mer rutinerade team i depån och slutligen bestämt oss för att stanna efter det första varvet. Det skulle underlätta tankningen eftersom vi visste att vi skulle behöva toppfylla då, istället för att behöva kalkylera uppskattat bränslebehov för ett ensamt avslutningsvarv. Nackdelen var att vi obönhörligen skulle vi vara borta ur sammandraget om racet av någon anledning skulle avbrytas i förtid genom rödflagg.
Jag hade ju rankats som startnummer 47 i den här klassen men överträffat organisationens förhandsprognoser genom att kvala in mig själv på 38:e plats. Redan på första varvet körde jag emellertid snabbare än de som kvalat strax före mig och jag hamnade därför i en del trafik med omkörningar av långsammare förare som följd. Efter mitt depåstopp var förvirringen dessutom fullständig ute på banan då en del förare i likhet med mig valt att tanka efter första varvet, medan andra förare längre bak i fältet passerade oss som stod i depå då de chansade på att vänta ytterligare ett varv.
"Airborne" över Ballaugh Bridge under träningsveckan!
Under det andra varvet var skillnaderna på dem jag kom ikapp därför större än tidigare. Dessutom var det gulflagg i Braddan bridge då någon konkurrent kraschat in i muren på utsidan av den inledande vänstersvängen där. Efter att ha fått grönflagg av funktionärerna bort mot Snugborough som ett tecken på att banan var fri, gav jag järnet igen. Jag hade lärt mig av misstagen från det första varvet där jag några gånger hamnat på fel växel i vissa sektioner och mitt tempo ökade undan för undan.
Mitt tredje och avslutande varv var verkligen "flyin´" som det heter där borta. Jag fick allt att stämma och speciellt i de ultrasnabba kurvorna nedför berget höll jag ett tempo som inte kan ha varit långt efter mina tider i supersport.
När jag passerade målflaggan hade jag inte en aning om vilken placering det rörde sig om för min del, även om jag visste att det gått fort på slutet. Jag hade emellertid verkligen svårt att tro min teampersonal när de stormade fram och gratulerade till min 14:e plats. Jag vågade inte ta ut något förrän jag fått bekräftelsen med egna ögon på datamonitorn i depån.
En 14:e plats i Tourist Trophy på Isle of Man i konkurrens med världselitens främsta förare inom real roadracing. Det blir väl något att sitta och berätta om framför brasan på ålderdomshemmet så småningom, eller hur?
Att jag sedan slog DP/TC-teamets försteförare David Johnson från Australien på 15:e plats, som körde teamets förstahoj med några extra hästar, lättare hjul m.m. och att jag till råga på allt satte mitt snabbaste varv i klassen med 114 MPH i snittfart på sista rundan var bara en bonus i sammanhanget.
På återhörande!
/Björn
