Ligger nog en del sanning i det där. Dom gångerna någon har fastnat mer för mig än vad jag fastnat för henne så känner jag en oroskänsla i kroppen och det hela blir allmänt obehagligt vilket gör att jag tar mer avstånd vilket i sin tur gör att hon då blir än mer intresserad, jobbigt läge.
Så enklaste sättet att "bli av" med någon som fastnat för en, det är att vara "på" tusen gånger mer än vanligt, ringa ett par gånger om dagen, komma med sirapssockersöta komplimager muntligt och via SMS, skicka massor av blommor, berätta hur mycket hon betyder för dig, att du inte kan leva utan henne och så vidare. Vips så är du av med henne?
Jag tror mer att det är en uppfattning om att det är så man gör om man vill ha något seriöst, som en form av beteendemönster som alla människor förmodligen har. När vissa blir nervösa biter de på naglarna, andra pillar med ringar osv. Spelet kan vara en del i ett sådant mönster, något som man har ''lärt'' sig, precis som man lär sig av körskolan hur man ska agera i olika situationer. Gätt maj påjnt? Du har väl dock en del mer erfarenhet på området än vad jag har
Ligger nog en hel del i det. Om saker och ting går enligt fastställda "regler" så känner sig folk mer trygga. Det är det oväntade, när man inte kan förutse saker, som det kan kännas obekvämt. Läste just om det i en kurs om Människa-Dator-interaktion, att olika kulturer skapar sina mallar, gör upp osynliga regler, just för att folk ska kunna agera effektivt och känna sig hemma i situationer. Alla vet ju till exempel hur det går till när man går på en restaurang. Det fina i det hela, att har man varit på en restaurang så kan man gå på nya och ta med det man lärde sig på den första, hur det går till. Så "spelet" är kanske ungefär samma sak?
Själv ogillar jag det, det där spelet. Antagligen på grund av att jag är så dålig på det.
Men som Pinky säger, att finns kopplingen där, då behövs nog inget spel...