Ja alltså allt är relativt, även terrängen. Igår var jag ute runt södertälje och kring markerna mot Glasberga samt skogarna bakom Rönninge. Det var en verkligen en uppfriskande 'promenad' genom det jag vågar kalla vildmark här runt stockholm utan att bli utskrattad av 'äkta lantisar'.
Klart att praktiskt kännedom, och vana vid hojen, är oumbärligt när det gäller hanteringen, dock kan man inte neka till att ett grovt mönster hjälper ganska mycket.
Själv skulle jag aldrig åka i lera med mitt Trailmax, t ex. Jag ser direkt på mönstrets karaktär att jag skulle glida och slira. Dom rätt så små skårorna mellan det man knappast kan kalla "dubbar" skulle aldrig gräva tillräckligt effektivt i lös jordmån och föra hojen frammåt.
Det är ju precis som med sulorna på skor, vi kallar ju ofta däcken för "sulor". Jag är medveten om att saken är självklar, egentligen behövs ingen förklaring eftersom en snabb blick tydligt talar om däckets karaktär i respektive miljö. Men det är alltid lika kul att tillsammans konstatera faktum hur däck med dess olika mönster fungerar.
Vi kan titta på däcket till vänster (Dunlop Trailmax), som använder *skåror* snarare än nabbar för att greppa underlaget. Kör ett sådant i lera så kör du fast ganska snart eftersom leran fyller ut skårorna fort och då blir däcket liksom ett helt slätt asfaltsdäck. Jag skulle således inte säga att däcket har "dubbar" eller "nabbar", eftersom skårorna här är så pass dominerande.
Däcket till höger (Mitas C-02), ett bra exempel på "nabbar" (dubbar?), där skårorna blivit så glesa att vi inte längre räknar dom som skåror, utan nabbarna dominerar distinkt, detta ger däcket dess grävande egenskap. Och så klart blir ett sådant däck överlägset i skog och övrig terräng också. Då inte mycket gummiyta ligger mot asfalten, egentligen vilket som helst plant underlag, så får däcket inte samma stabila grepp om väglaget som däcket till vänster, vilket också resulterar i nabbarna slits ner fortare, och sen måste vi byta däck.