Konsekvenser av hojåkning

[Galne Dansken]

Ahhh - jag brukar inte skylta med att jag jobbar på SMC:s kansli - Tycker endast jag är en vanlig sporthojs-nisse...

Hur som helst har MC Folket haft en del artiklar om bl.a Kritto och hans ombyggda MCs - vart SMCs skadefond har stöttat. Sen har det även varit nått om Jari, som oxå får till hojåkningen och instruktörs jobbet på ett grymt bra sätt och hjälpar andra igång efter olyckor..

MC Folkets Chefredaktör, som styr egenhändigt innehåll - men jag ska tipsa honom lite...

Kritto har varit med SMCs HojX senaste åren..
Kanske en ide att vi har typ "festlig samling där" - Tror att aRWe kanske kommer..

 

[sqalo]

Klickade på tråden med en förväntan om en lättsam humoristisk framställning av vad som väntar en hojåkare typ mycket skoj, många räkningar, doft av tvåtakt, regn, goda vänner och mycket kebab. Den levererar SÅ mycket mer!

Allteftersom man läser tråden dyker det upp en efter en som även de varit med om händelser som totalt kullkastat deras liv in i en annan verklighet. Många fler än jag trodde! Mycket av det som man tar för givet här i livet, saker man inte reflekterar över, att starta rakapparaten som nämndes, känns för mig inte lika självklart längre. Jag menar inte att jag förr varit totalt insiktslös men att få höra er berätta om olyckorna och omställningen som ni går igenom och jobbar hårt för, gör en påmind om hur sköra vår fysik faktiskt är. Vad som är mer, är att man även påminns om vilken mental styrka och vilja man besitter, eller ni i varje fall.

Ni har tillsammas fått mig att känna större ödjukhet inför mc-åkadet och gett mig ett vidare perspektiv på livet, stort tack. Instämmer även i kören att era erfarenheter borde delas med fler än oss här på forumet, framförallt som en del a risk 1:an! -Något för SMC att lobba för?!

 

[laidback]

Det är klart Galne Dansken, att skylta med det ser inte bra ut, lika lite som man kanske inte ska stoppa "den sanna SMC-läran" i halsen på nyblivna
MC-ister, det är bra.
Nu för tiden tycker jag verkligen att SMC ar närmat sig den yngre, sportigare hojpubliken.
När MC-folket ser ut nästan som en vanlig hojtidning och det går sporthojskurser till höger och vänster finns det ingen anledning att inte vara med. Att säga att "det där är bara för touring-gubbar med BMW" håller inte längre. Så var det på 80-talet, inte nu längre.
SMC är vårat fackförbund! Ojdå, nu har jag väl snackat mig rakt in i tyrelsen...

 

[Dr. H]

Först måste jag väl tacka för en bra läsning och hur ni delar med er av era erfarenheter.
Låt mig dela med mig av mina erfarenheter fast från andra sidan, dvs som läkare på akuten, utan att för den skull stjäla fokus från huvudämnet i tråden. Jobbar som ortoped på ett av Stockholms större sjukhus och då har man väldigt ofta akutjobb med allt vad det innebär. Får in allt från Agda 99 som fått en höftfraktur av att bara sitta på en stol till en kille på 35 år som kört omkull på bana åkandes 200km/h+.

Varje gång jag får in en hojåkare är det något speciellt, har alltid haft intresse för motorcyklar (och ska i dagarna slå till på en hoj) och varje gång jag får in en hojåkare är det en påminnelse om vad som kan hända även mig. Kommer Agda in så tänker jag att jag är ung och frisk, det där hände rinte mig, men när en hojåkare kommer in kan det lika gärna vara jag.

De hojåkare som jag haft hand om och som haft absolut värst skador hade båda två åkt i full skyddsutrustning och hållt laglig hastighet.

Sökaren går igång och på den går det att läsa "Stort Traumalarm". Släpper allt jag har och går in på akutrummet och tar på mig skyddskläder samt handskar, nu är det bara att vänta.
Ambulansen dyker in och bara några sekunder senare är där full kalabalik, kontrollerat, men ändå kalabalik.
Narkosen och kirurgen tar hand om medvetande, luftvägar och blödningar, jag ska ha hand om ryggrad och allt ortopediska.
En och en går man genom sina rutiner och fastställer skadorna. Som alltid är det alltid ortopediska åkommor vid dessa fall, jag måste bara hitta dem.
Intressant nog vill ingen att man klipper upp deras skyddskläder. För oss själva tänker vi att kläderna är det minsta av bekymmrena, hur ska vi rädda nacken, händerna eller benen? Har mjälten brustit? Har han fått en blödning i huvudet? Hur är bäckenet, är det blödning i lilla bäckenet som gör att han kan blöda ihjäl sig på en halvtimme?
Och rätt som det är kommer anhöriga in för att se sina syskon, barn eller partners ligga där, ibland med blod överallt, helt förvirrade och aggressiva och ibland medvetslösa.
Jobbet är utfört, patienten är stabil och nu kommer alla undersökningar. redan nu måste jag tänka på vilka skador som kan finnas och vilka operationer som kommer krävas.
Redan nu lägger jag upp en plan för när patienten är tillbaka från röntgen.

Den ena fick vänsterfoten i kläm vilket resuterade i en krossad fotled och fot. Som bonus hade han fått ett område som en tennissocka flådd, huden hängde i tårna vänd ut och in. Han fick amputera foten.
Den andra killen var för bara nån månad sen, han hade blivit påkörd åkandes på sin hoj och fått sin MC över sitt vnstra ben. Knät var helt krossat (bokstavligt talat), lårbenet var ev, likaså med både sken- och vadbenet. Dessutom hade krosskadan slitit av hans stora kärl i knävecket.
Det resulterade i at man kanske kunde ha kvar benet trots att han legat 7h på operation för sina skador.

Detta var å ena sidan de värsta skadorna jag varit med om, men å andra sidan kom de undan med livet båda två. Men hur mycket bryr man sig om det när man är 28 år, hela livet kretsar kring motorcyklar och man får beskedet att man aldrig mer kan åka eller kanske gå?

Vill inte flytta fokus från TS och andra som delar med sig av sina historier, men tänkte bara det vore intressant at läsa om båda sidor som är delaktiga, den som skadats och de som försöker rädda så mycket det går.


Det enda jag lärt mig av allt detta är att det enda som räknas är hur stor portion lycka man har med sig, allt det andra påverkar denna marginellt.
Därmed inte sagt att man ska köra full rulle.

 

[Foccan]

Jag är inte den som kör speciellt långsamt om jag får vara en smula blyg men vill nog även tro att jag tänker mig för när jag kör. Jag vill inte heller sticka under stolen med att säga att jag faktiskt fällde en tår under läsningen av din berättelse. Tack för att du delar med dig av det som hänt dig, insåg att jag inte tänker mig för hälften så mycket som jag borde göra. Är inte korkad eller dum på något sätt, man har bara svårt att se ev konsekvenser av det man faktiskt håller på med när man väl är ute på vägen och ska försöka ta den där kurvan lite lägre och lite snabbare än förra gången. Ögonöppnare! Tack snälla och ber med dig att forskningen kommer ikapp. True hero som orkar och tar sig tid att dela med sig av en sån här tung sak. :bugar

 

[lakrissmurfen]

Precis som många andra så tycker jag det är otroligt starkt skrivet. Jag har själv bara haft kortet i 3 år och kör väldigt lugnt då jag anser mina kunskaer är mycket begränsade. Blir dock väldigt imponerad/glad av att höra hur positiv du är och din härliga instälnning till din nya utmaning i livet, fick se samma härliga inställning nyligen då en bekant fick framhjuls släpp i en kurva i Österike och blev överkörd av en bil, din berättelse och hans olycka ger mig verkligen en ny syn på (hoj)livet och det han sa "it could have been worse, I could have been completely paralyze" är för mig otroligt inspirerande.
Din berättelse kommer finnas med mig imorgon på min resa genom södra Tjeckien.

Tack!

 

[Zlide]

Stark berättelse. Får en att tänka efter. Har hittills haft turen att slippa allvarliga incidenter.

Dessvärre är det nog bara en tidsfråga när man hela tiden exponeras för riskerna i trafiken. Kör inte så mycket privat längre. Kör året runt som mcbud i Stockholm och har troligen fått ihop en 30 000 mil i jobbet hittills. Som sagt - man ska ha tur. Alla har inte alltid haft det. Kan inte påstå att jag kör som en kärring. Men jag har givetvis färgats av en massa egna nära-döden-upplevelser samt andras olyckor och tragiska dödsfall vilket bidrar starkt till att jag undviker en del idiotrisker.

Varför gör vi det här då? Utsätter oss för risker som är så uppenbara... För att vi älskar det vi gör! Inget är egentligen värt att riskera livet för men...vi tänker inte alltid rationellt. Känslan av frihet när man drar iväg med hojen...ja ni fattar alla.

Jag hoppas du orkar kämpa vidare lika starkt som hittills. Du verkar vara en krigare!

Din starka berättelse kan få många med mig att tänka till en extra gång när vi är ute o gasar. Det kan rädda oss!

Tack hojbroder!

 

[laidback]

Först måste jag väl tacka för en bra läsning och hur ni delar med er av era erfarenheter.
Låt mig dela med mig av mina erfarenheter fast från andra sidan, dvs som läkare på akuten, utan att för den skull stjäla fokus från huvudämnet i tråden. Jobbar som ortoped på ett av Stockholms större sjukhus och då har man väldigt ofta akutjobb med allt vad det innebär. Får in allt från Agda 99 som fått en höftfraktur av att bara sitta på en stol till en kille på 35 år som kört omkull på bana åkandes 200km/h+.

Varje gång jag får in en hojåkare är det något speciellt, har alltid haft intresse för motorcyklar (och ska i dagarna slå till på en hoj) och varje gång jag får in en hojåkare är det en påminnelse om vad som kan hända även mig. Kommer Agda in så tänker jag att jag är ung och frisk, det där hände rinte mig, men när en hojåkare kommer in kan det lika gärna vara jag.

De hojåkare som jag haft hand om och som haft absolut värst skador hade båda två åkt i full skyddsutrustning och hållt laglig hastighet.

Sökaren går igång och på den går det att läsa "Stort Traumalarm". Släpper allt jag har och går in på akutrummet och tar på mig skyddskläder samt handskar, nu är det bara att vänta.
Ambulansen dyker in och bara några sekunder senare är där full kalabalik, kontrollerat, men ändå kalabalik.
Narkosen och kirurgen tar hand om medvetande, luftvägar och blödningar, jag ska ha hand om ryggrad och allt ortopediska.
En och en går man genom sina rutiner och fastställer skadorna. Som alltid är det alltid ortopediska åkommor vid dessa fall, jag måste bara hitta dem.
Intressant nog vill ingen att man klipper upp deras skyddskläder. För oss själva tänker vi att kläderna är det minsta av bekymmrena, hur ska vi rädda nacken, händerna eller benen? Har mjälten brustit? Har han fått en blödning i huvudet? Hur är bäckenet, är det blödning i lilla bäckenet som gör att han kan blöda ihjäl sig på en halvtimme?
Och rätt som det är kommer anhöriga in för att se sina syskon, barn eller partners ligga där, ibland med blod överallt, helt förvirrade och aggressiva och ibland medvetslösa.
Jobbet är utfört, patienten är stabil och nu kommer alla undersökningar. redan nu måste jag tänka på vilka skador som kan finnas och vilka operationer som kommer krävas.
Redan nu lägger jag upp en plan för när patienten är tillbaka från röntgen.

Den ena fick vänsterfoten i kläm vilket resuterade i en krossad fotled och fot. Som bonus hade han fått ett område som en tennissocka flådd, huden hängde i tårna vänd ut och in. Han fick amputera foten.
Den andra killen var för bara nån månad sen, han hade blivit påkörd åkandes på sin hoj och fått sin MC över sitt vnstra ben. Knät var helt krossat (bokstavligt talat), lårbenet var ev, likaså med både sken- och vadbenet. Dessutom hade krosskadan slitit av hans stora kärl i knävecket.
Det resulterade i at man kanske kunde ha kvar benet trots att han legat 7h på operation för sina skador.

Detta var å ena sidan de värsta skadorna jag varit med om, men å andra sidan kom de undan med livet båda två. Men hur mycket bryr man sig om det när man är 28 år, hela livet kretsar kring motorcyklar och man får beskedet att man aldrig mer kan åka eller kanske gå?

Vill inte flytta fokus från TS och andra som delar med sig av sina historier, men tänkte bara det vore intressant at läsa om båda sidor som är delaktiga, den som skadats och de som försöker rädda så mycket det går.


Det enda jag lärt mig av allt detta är att det enda som räknas är hur stor portion lycka man har med sig, allt det andra påverkar denna marginellt.
Därmed inte sagt att man ska köra full rulle.

Du måste ha sett mycket..!
Mycket värdefullt att någon från "andra sidan" ger sin syn på hojeriet. Jag trodde inte att ni som -kanske dagligen- sett vad en MC-olycka kan ställa till med kunde ha ett intresse för hojar.
Lika lite som någon som jobbar på ett slakteri kan gilla korv, när de vet vad som är i den!

I slutet på Del III undrade jag vad all den vård som min olycka kostat och fortfarande kostar. Du kanske kan säga ungefär hur många miljoner?

Och sen undrar jag en sak till.
Efter operationen kan jag bara vrida huvudet ca. 45 grader. Går det att i efterhand fila till kotorna för bättre "styrutslag"?


Ditt yrke måste vara bland det svåraste jag kan tänka mig. När det kommer in ett skinnställ fullt med en blodig köttmassa som du bara kan ana ha varit en människa, hur vet du i vilken ände du ska börja? Det är ju obegripligt!

Jag har din yrkeskår att tacka för mycket!

 

[Dr. H]

Du måste ha sett mycket..!
Mycket värdefullt att någon från "andra sidan" ger sin syn på hojeriet. Jag trodde inte att ni som -kanske dagligen- sett vad en MC-olycka kan ställa till med kunde ha ett intresse för hojar.
Lika lite som någon som jobbar på ett slakteri kan gilla korv, när de vet vad som är i den!

I örebro där jag jobbade förra sommaren var det förvånansvärt många som åkte hoj av sjukvårdsfolket.

I slutet på Del III undrade jag vad all den vård som min olycka kostat och fortfarande kostar. Du kanske kan säga ungefär hur många miljoner?

Kan ge några riktpriser (som jag fick reda på för ca tre år sen, så ta dem med en nypa salt) så kan du räkna på timmarna själv:

- En operationsal i drift kostar i runda slängar 10 000:- i timmen
- Titanskruvar för att fästa stagen i rygen med kan gå loss på 2500:- stycket
- Natt på IVA kan gå på 8-10 000:-
- MR-undersökning går på 7000:-
- DT-undersökning går på 5000:-

Utöver dessa har vi ju alla andra delar som opereras in i din kropp, alla läkemedel av varierande priser, besök hos sjukgymnaster, arbetsterapeuter, ombygnation av lägenheten så den passar rullstolen, assistenterna och som du skriver; rullen och alla framtida eräsättningar.
Hur mycket timpriserna är för de övriga sjukvårdsanställda som "följer med paketet" har jag ingen aning om, men för att du ska sätta det i perspektivv: ett enkelt akutbesök, utan röntgen eller något alls, kostar sjukvården 1800:- på sjukhuset som jag jobbar på. Ska man ha röntgen, gips, prover etc etc så går priset upp men patienten betalar 300 för besöket och ev 200 för röntgen.
I ditt fall lär du ha gjort rätt många MR/CT och röntgenundersökningar, fått många timmar hos olika sjukvårdsgrupper etc och jag skulle väl tippa på att kostnaden för din direkta sjukvård skulle gå på 2-3miljoner?

Och sen undrar jag en sak till.
Efter operationen kan jag bara vrida huvudet ca. 45 grader. Går det att i efterhand fila till kotorna för bättre "styrutslag"?

45 grader är iimo rätt acceptabelt. Vet ju inte vad som är gjort och på vilket nivå, men du måste ju tänka på att det som inhiberar rörligheten i rotation kan vara stagen som stabiliserar din nacke. Så problemet tror jag inte ligger på kotorna, utan allt runomkting som metall, muskler, ligament etc.

Ditt yrke måste vara bland det svåraste jag kan tänka mig. När det kommer in ett skinnställ fullt med en blodig köttmassa som du bara kan ana ha varit en människa, hur vet du i vilken ände du ska börja? Det är ju obegripligt!

Jag har din yrkeskår att tacka för mycket!

När man väl är inne på det så känns det inte så svårt som det kan verka, man vänjer sig antar jag.

Men jag vet inte hur många gånger jag fått nog och skrikit ut att sjuksköterskan ska sluta dalta med patienten och bara klippa upp de jävla kläderna när patienterna inte velat eller när sjuksyrran tyckt att det vore synd/onödigt att klippa.

Som du säger så måste jag veta vad för skador som finns, och som ortoped är det i princip omöjligt utan röntgen, och för att veta vad jag ska röntga så måste kläderna bort, men samtidigt ska patienten inte röra sig någon milimeter under den här processen för att inte förvärra en skada. Blir ibland jävligt svårt, hur fan får man på bästa sätt bort odelad skinnställ på en person man misstänker har brutit nacken och som absolut inte får röra sig?
Varje patient har sina utmaningar och det enda är att göra det, finns inga alternativ, ibland blir det jävligt bra, ibland blir det fel, men vad fan ska man göra...


Som du skriver så klagar man hela tiden på att sjukvården är dålig, skatterna är höga, premierna onödigt dyra etc men när det väl skiter sig så är det jävligt skönt att man inte blir ruinerad som bonus till den fysiska och psykiska skadorna som man ådragit sig.


Edit: Köpte mig en hoj idag och på hemvägen kunde jag inget annat än tänka på den här tråden varje gång jag drog på gasen lite. Har inte kört på många år och rosten måste bort, förhoppningsvis försvinner inte vettet med rosten för mig.

 

[laidback]

sqalo, Foccan, lakrissmurfen och Zlide!

Som ni skriver, förstår jag att jag träffat rätt! Om det går att spara bombreporna till bandagen istället, är mycket vunnet!

De som känner mig undrar nog om jag blivit religiös när jag sitter och predikar lugn och sans på vägen. Jag som lyckligt kunde berätta att jag kapat ytterligare sex sekunder på "Sträckan".

Men det är klart att "klantvurpor" händer nog oftare när man inte körhoj utan åker hoj, t.ex. på semestern i Österrike eller efter en hel dags boxande i trafiken som MC-bud, då är det svårt att hålla uppe koncentrationen!

 

[laidback]

I örebro där jag jobbade förra sommaren var det förvånansvärt många som åkte hoj av sjukvårdsfolket.

Kan ge några riktpriser (som jag fick reda på för ca tre år sen, så ta dem med en nypa salt) så kan du räkna på timmarna själv:

- En operationsal i drift kostar i runda slängar 10 000:- i timmen
- Titanskruvar för att fästa stagen i rygen med kan gå loss på 2500:- stycket
- Natt på IVA kan gå på 8-10 000:-
- MR-undersökning går på 7000:-
- DT-undersökning går på 5000:-

Utöver dessa har vi ju alla andra delar som opereras in i din kropp, alla läkemedel av varierande priser, besök hos sjukgymnaster, arbetsterapeuter, ombygnation av lägenheten så den passar rullstolen, assistenterna och som du skriver; rullen och alla framtida eräsättningar.
Hur mycket timpriserna är för de övriga sjukvårdsanställda som "följer med paketet" har jag ingen aning om, men för att du ska sätta det i perspektivv: ett enkelt akutbesök, utan röntgen eller något alls, kostar sjukvården 1800:- på sjukhuset som jag jobbar på. Ska man ha röntgen, gips, prover etc etc så går priset upp men patienten betalar 300 för besöket och ev 200 för röntgen.
I ditt fall lär du ha gjort rätt många MR/CT och röntgenundersökningar, fått många timmar hos olika sjukvårdsgrupper etc och jag skulle väl tippa på att kostnaden för din direkta sjukvård skulle gå på 2-3miljoner?

45 grader är iimo rätt acceptabelt. Vet ju inte vad som är gjort och på vilket nivå, men du måste ju tänka på att det som inhiberar rörligheten i rotation kan vara stagen som stabiliserar din nacke. Så problemet tror jag inte ligger på kotorna, utan allt runomkting som metall, muskler, ligament etc.

När man väl är inne på det så känns det inte så svårt som det kan verka, man vänjer sig antar jag.

Men jag vet inte hur många gånger jag fått nog och skrikit ut att sjuksköterskan ska sluta dalta med patienten och bara klippa upp de jävla kläderna när patienterna inte velat eller när sjuksyrran tyckt att det vore synd/onödigt att klippa.

Som du säger så måste jag veta vad för skador som finns, och som ortoped är det i princip omöjligt utan röntgen, och för att veta vad jag ska röntga så måste kläderna bort, men samtidigt ska patienten inte röra sig någon milimeter under den här processen för att inte förvärra en skada. Blir ibland jävligt svårt, hur fan får man på bästa sätt bort odelad skinnställ på en person man misstänker har brutit nacken och som absolut inte får röra sig?
Varje patient har sina utmaningar och det enda är att göra det, finns inga alternativ, ibland blir det jävligt bra, ibland blir det fel, men vad fan ska man göra...


Som du skriver så klagar man hela tiden på att sjukvården är dålig, skatterna är höga, premierna onödigt dyra etc men när det väl skiter sig så är det jävligt skönt att man inte blir ruinerad som bonus till den fysiska och psykiska skadorna som man ådragit sig.


Edit: Köpte mig en hoj idag och på hemvägen kunde jag inget annat än tänka på den här tråden varje gång jag drog på gasen lite. Har inte kört på många år och rosten måste bort, förhoppningsvis försvinner inte vettet med rosten för mig.

Grattis till nya hojen!
Ut och åk men se till att så fort du nått styrfart boka upp några bandagar, värdefull mängdträning! Tänk att en bana innehåller tre hårda bromsningar per varv, på en dag hinner man kanske 100 varv... Hur många bromsningar gjorde man totalt på körskolan? 40?


Det är inte många som skulle klara att byta jobb med dig en dag. Att först se skit och spyor, ben som pekar rakt ur skinnet, blod som pulserar, det är bråttom, rätt beslut ska tas och sen kanske snubben ligger och skriker allt vad som går... Hur många vill byta, upp med handen!

Och kostnaderna för min krasch var värre vad jag trott men ändå inte förvånande. Jag har bara redogjort för det första året men jag kanske lever 40 år till?
Det enda som kostat mig nånting är 80kr/dygn på sjukan, sen kommer jag på någon vecka upp i högkostnadskortets 1800kr/år för mediciner och 900kr/år för läkarbesök. Vi har det rätt bra i Sverige!

Men 2500:- för en titanskruv...

 

[Dr. H]

Grattis till nya hojen!
Ut och åk men se till att så fort du nått styrfart boka upp några bandagar, värdefull mängdträning! Tänk att en bana innehåller tre hårda bromsningar per varv, på en dag hinner man kanske 100 varv... Hur många bromsningar gjorde man totalt på körskolan? 40?


Det är inte många som skulle klara att byta jobb med dig en dag. Att först se skit och spyor, ben som pekar rakt ur skinnet, blod som pulserar, det är bråttom, rätt beslut ska tas och sen kanske snubben ligger och skriker allt vad som går... Hur många vill byta, upp med handen!

Och kostnaderna för min krasch var värre vad jag trott men ändå inte förvånande. Jag har bara redogjort för det första året men jag kanske lever 40 år till?
Det enda som kostat mig nånting är 80kr/dygn på sjukan, sen kommer jag på någon vecka upp i högkostnadskortets 1800kr/år för mediciner och 900kr/år för läkarbesök. Vi har det rätt bra i Sverige!

Men 2500:- för en titanskruv...

Har tänkt signa upp mig på nån säkerhetskurs för att fräscha upp kunskaperna lite.

Vad beträffar jobbet så är det väl i slutändan tillfredsställelsen att hjälpa en människa i nöd som gör det värt. Pengar finns det ju också av men är väl inte så mycket mer än många andra yrken nu i början.


Intressant nog är det inte långkörare som dig (om vi ska vara grova i munnen) som kostar mest pengar för sjukvården, utan alla dessa små jävla bagatellsaker som gör att pengarna droppar bort sakta men säkert.
De som klagar mest på vården är de som söker den för små skitsaker och de som är nöjdast är de som söker för de allvarligaste skadorna. Det finns inga väntetider då och man betalar en bråkdel av totala summan av den faktiska kostnaden.
Så jag personligen lägger hellre enorma summor på människor i din sits och so mverkligen behöver vården och resurserna än nån fjolla med ryggskott som kräver att jag skriver recept på alvedon för att han ska få den med förmån...

 

[Lorden]

Ja...var fan ska man börja? Jag har följt den här tråden slaviskt sen den dök upp, med lite blandade känslor...Dels känner jag djup tacksamhet mot Laidback, mfl som delar med sig av sin verklighet. Ni berör. Mycket. Tack för det.

Nu letar jag efter forsättningen på "dels", men jag hittar den fan inte, men jag antar att det handlar om den lite läskiga känslan att bli påmind om sin egen dödlighet...Vilket för oss som kör hoj är obehagligt men jäkligt nyttigt. Den "drog" vi valt är inte utan risker, men med era berättelser i bakhuvudet kanske några av oss kan undvika att dela samma erfarenhet.
Så, än en gång, tack för att ni delar med er!

Och till Dr H: Du är välkommen att hänga med oss på nån onsdagskörning, alltid nyttigt att åka med andra och "rosta av". Kika in på http://www.skitsnack-mc.se/forum/ , där dyker körningarna upp.

 

[Dr. H]

Ja...var fan ska man börja? Jag har följt den här tråden slaviskt sen den dök upp, med lite blandade känslor...Dels känner jag djup tacksamhet mot Laidback, mfl som delar med sig av sin verklighet. Ni berör. Mycket. Tack för det.

Nu letar jag efter forsättningen på "dels", men jag hittar den fan inte, men jag antar att det handlar om den lite läskiga känslan att bli påmind om sin egen dödlighet...Vilket för oss som kör hoj är obehagligt men jäkligt nyttigt. Den "drog" vi valt är inte utan risker, men med era berättelser i bakhuvudet kanske några av oss kan undvika att dela samma erfarenhet.
Så, än en gång, tack för att ni delar med er!

Och till Dr H: Du är välkommen att hänga med oss på nån onsdagskörning, alltid nyttigt att åka med andra och "rosta av". Kika in på http://www.skitsnack-mc.se/forum/ , där dyker körningarna upp.

Ah va trevligt, ska försöka vara med på några sådana träffar. Så får nån provköra min hoj ordentligt då jag är för feg för det haha.

 

[crassy]

Laidback: nu har jag följt hela tråden från start. Måste säga att från att ha varit en feg hojåkare så har jag nu blivit en ännu fegare hojåkare. Hur som helst, din berättelse berör verkligen!

Måste fråga, fick du nånsin nån klarhet i vad som egentligen hände? Körde nån på dig? Gick det fort? Om inte annat så kanske det kan hjälpa oss andra att vara extra försiktiga i vissa situationer?

 

[laidback]

Laidback: nu har jag följt hela tråden från start. Måste säga att från att ha varit en feg hojåkare så har jag nu blivit en ännu fegare hojåkare. Hur som helst, din berättelse berör verkligen!

Måste fråga, fick du nånsin nån klarhet i vad som egentligen hände? Körde nån på dig? Gick det fort? Om inte annat så kanske det kan hjälpa oss andra att vara extra försiktiga i vissa situationer?

Fegisar kör inte hoj, de åker bil!

Nej, jag vet inte alls vad som hände. Det sista jag minns är från kvällen innan och olyckan skedde vid fem dagen efter.
I en lång seg vänster på en 90-väg kom jag utanför asfaltkanten, ner i diket och vidare ut på en åker/äng. Där hade hojen slagit runt flera gånger, märken syntes var 20:e meter. Någonstans där dök jag med huvudet före rakt ner i myllan och krossade nackkotorna. Små repor -som efter ett 120-papper- syndes i pannan av hjälmen efteråt.

Visst, jag KANSKE mötte en bil på omkörnig eller KANSKE blev överraskad av solen i ögonen, men efter 20-25000 mil på hoj har jag svårt att tänka mig att jag blev överraskad av solen...


Är det inte konstigt, att efter allt jag gjort på hoj (tänker inte spalta upp allt) så går det såhär när jag borde vara som bäst på att köra?
Jag var ju ingen gaskåt nybörjare? Hm.

 

[Dr. H]

Fegisar kör inte hoj, de åker bil!

Nej, jag vet inte alls vad som hände. Det sista jag minns är från kvällen innan och olyckan skedde vid fem dagen efter.
I en lång seg vänster på en 90-väg kom jag utanför asfaltkanten, ner i diket och vidare ut på en åker/äng. Där hade hojen slagit runt flera gånger, märken syntes var 20:e meter. Någonstans där dök jag med huvudet före rakt ner i myllan och krossade nackkotorna. Små repor -som efter ett 120-papper- syndes i pannan av hjälmen efteråt.

Visst, jag KANSKE mötte en bil på omkörnig eller KANSKE blev överraskad av solen i ögonen, men efter 20-25000 mil på hoj har jag svårt att tänka mig att jag blev överraskad av solen...


Är det inte konstigt, att efter allt jag gjort på hoj (tänker inte spalta upp allt) så går det såhär när jag borde vara som bäst på att köra?
Jag var ju ingen gaskåt nybörjare? Hm.

De svåraste olyckorna drabbar dem som tror sig ha full koll på läget, oavsett vad man sysslar med. Är man ny så är man helt enkelt lite feg av sig.

Vad beträffar ditt minne är det något du aldrig kommer återfå, såvida du inte får en flashback och anledningen är att det är så vi är skapta. Man kan tappa minnet på olika sätt men att tappa minnet för en hel olyckshändelse som du är inget ovanligt och generellt kan man säga: ju allvarligare olycka desto mer amnesi brukar drabba en.
varför det är så är dels för att vi i sådana situationer hamnar i en Fight/flight-status där all adrenalin gör att vi bara kan tänka på två saker; rädda skinnet. Vi känner ingen smärta, ti tänker inte rationellt, vi är inte lika långsamma som alltid. Vi blir kort sagt zombies á la stålmannen. Hamnar man dessutom i en olycka så kan delar av händelseförloppet försvinna eller förvrängas. Du slog i ditt huvud och att du tuppade av berodde med all sannolikhet på själva smällen och att du blev medvetslös. Men du minns inte det som hände sekunderna innan pga du "inte var dig själv helt enkelt".

Men men, blev lite utsvävningar där.
fanns det inga vittnen eller dylikt som kan redogöra för vissa delar? hur fick räddningstjänsten reda på om olyckan tex?

 

[laidback]

De svåraste olyckorna drabbar dem som tror sig ha full koll på läget, oavsett vad man sysslar med. Är man ny så är man helt enkelt lite feg av sig.

Vad beträffar ditt minne är det något du aldrig kommer återfå, såvida du inte får en flashback och anledningen är att det är så vi är skapta. Man kan tappa minnet på olika sätt men att tappa minnet för en hel olyckshändelse som du är inget ovanligt och generellt kan man säga: ju allvarligare olycka desto mer amnesi brukar drabba en.
varför det är så är dels för att vi i sådana situationer hamnar i en Fight/flight-status där all adrenalin gör att vi bara kan tänka på två saker; rädda skinnet. Vi känner ingen smärta, ti tänker inte rationellt, vi är inte lika långsamma som alltid. Vi blir kort sagt zombies á la stålmannen. Hamnar man dessutom i en olycka så kan delar av händelseförloppet försvinna eller förvrängas. Du slog i ditt huvud och att du tuppade av berodde med all sannolikhet på själva smällen och att du blev medvetslös. Men du minns inte det som hände sekunderna innan pga du "inte var dig själv helt enkelt".

Men men, blev lite utsvävningar där.
fanns det inga vittnen eller dylikt som kan redogöra för vissa delar? hur fick räddningstjänsten reda på om olyckan tex?

Aha, det är därför!

För någon sida sedan skrev jag att "det är konstigt att man aldrig minns just när armen eller nyckelbenet går av, utan märker det först när man rullat färdigt." Man har fullt upp med annat under kraschen alltså?
Vi går in i flight-mode?

Men när man missar spiken och träffar tummen med hammaren känns det ju alldeles väldigt tydligt, och väldigt på en gång också! Hinner inte kroppen ställa om eller är det inte tillräckligt allvarligt?

 

[laidback]

Visstja, vittnen var det!
De på IVA sa att de på IVA Linköping sa att de i Ambulansen sa att jag hade tur för jag någon kilometer tidigare kört om ett läkarpar som hade stannat vid olyckan. Ibland har man tur!
Det var så det var!

 

[Dr. H]

Aha, det är därför!

För någon sida sedan skrev jag att "det är konstigt att man aldrig minns just när armen eller nyckelbenet går av, utan märker det först när man rullat färdigt." Man har fullt upp med annat under kraschen alltså?
Vi går in i flight-mode?

I princip så är det så. Sen får du ju in så mycket sinnesintryck som kan bli för mycket, och då börjar man sålla bort allt oviktigt. Det är ju normalt i trafiken, att man sållar och ållar tills man bara har det absolut viktigaste kvar, ingen bryr sig eller kommer ihåg vad det står på alla lastbilar trots att vi ser alla, dock så kommer vi ihåg varningstriangeln som var utsatt, vi kommer ihåg den där guppen som nästan gjorde så man trillade av etc.

Men när man missar spiken och träffar tummen med hammaren känns det ju alldeles väldigt tydligt, och väldigt på en gång också! Hinner inte kroppen ställa om eller är det inte tillräckligt allvarligt?

Det är samma sak när du lägger handen på plattan, då känner du smärtan ganska direkt. Det du gör per automatik då är att du drar undan tummen eller handen genom ett reflexsystem, det kan man säga är det primära kroppsliga svaret på mindre olyckor då vi vet att livet inte är i fara och de finns där hela livet. Är dock livet i fara så ska vi inte låta ett skadat ben eller hand stoppa oss, vilket adrenalin gör på ett utomordentligt sätt.

Visstja, vittnen var det!
De på IVA sa att de på IVA Linköping sa att de i Ambulansen sa att jag hade tur för jag någon kilometer innan tiidigare kört om ett läkarpar som hade stannat vid olyckan. Ibland har man tur!
Det var så det var!

Ah se där, det kan mycket väl ha varit det som räddade ditt liv min vän.