Elkrisen sätter fingret på en öm punkt i frågan om vem som är skyldig vad i utbytet av naturresurser, pengar och befolkning mellan norr och söder. I åratal har nävar knutits i fickan över att industrins vinster gick till statskassan, men notan blev kvar. Och nu vill norra Sverige behålla det man ser som sitt, skriver Britta Flinkfeldt, tidigare kommunaltopp i Arjeplog.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Elprisökningarna sätter fokus på ett system som utformats med marknadens drivkrafter i botten. Där tillgången är stor – i norr – blir priset lågt. Där det saknas ström – i söder – blir priset högt och högt pris ska stimulera nyproduktion.
Jag tror tyvärr att känslan i bygder där kraftverken tämjt hela nationalälvar, det vill säga främst i norra Sverige, är en känsla av revansch. När kraftverken byggdes för att malmen skulle fram behövdes mycket folk. Så är det inte längre.
De mindre orterna och samhällena har svårt att klara att bekosta skola, vård och omsorg och det finns en skam i att inte riktigt ha råd. Det blir heller inte bättre när man har allt det där vattnet utanför fönstret och fattar vilket värde det är som rinner förbi.
Piteälven. Foto: Erik Simander
Sverige ser inte likadant ut överallt. Det handlar om socioekonomi och ofullständiga arbetsmarknader men också om tillgång till utbildning. Vi har blivit en kunskapsnation men universiteten och tjänsteproduktionen byggdes först där befolkningen var tät och inte hos de som valt att inte bo i städerna.
Ungdomarna i vår del av landet flyttade, inte bara för att utbilda sig utan också för att de fick lära sig att det var det rätta. Man skulle se något annat också, något som kanske var bättre. Jag som pluggade i Göteborg känner inte igen att klasskompisarnas föräldrar där sa samma sak, där var det okej att bli kvar.
Men när ungdomar flyttar så försvinner vitala delar av befolkningspyramiden. Det slutar att födas barn och befolkningen minskar ännu mer. Det är inte raketforskning. Inte heller att en mindre befolkning genererar ett mindre antal skattekronor.
Vad som däremot tyvärr tycks vara höljt i dunkel är grunden till det utjämningssystem som vi har. Där staten skjuter till pengar för att det inte ska märkas så mycket att den ena kommunen, av skälen ovan, har mer lågavlönad befolkning än den andra men där kommunerna själva också tar ett stort ansvar (om än inte riktigt hela) för att alla ska vara garanterade den mängd pengar som motsvarar välfärdens snittkostnad. Driver man sin verksamhet ohullt så får man i någon mån skylla sig själv. Men tar man de beslut som krävs, och rationaliserar i den takt som behövs så räcker pengarna – någorlunda – till snittkvalitet.
När strukturen å andra sidan ger ett lågt kostnadstryck så får man dela med sig. Det är inte ett perfekt system, man hade till exempel aldrig tänkt att kommuner skulle ha så lite invånare som man har i dag. Men den ene kan inte skyffla över allt sådant som driver kostnader på den andre och klara sig helt utan ansvar.
Fundera på det en stund.
Foto: Erik Simander
Låt mig ta ett hiskligt, men folkbildande, exempel ur verkligheten på hur det kan låta när man missat att läsa på: För några år sedan gjordes kostnadsutjämningen om. Tidigare använde man flerfamiljsfastigheter för att indikera låg socioekonomi. Regioner med låg socioekonomi kompenseras, eftersom det antas leda till sjuk- och friskvårdskostnader som man inte riktigt, på kort sikt, kan rå för.
I senaste revideringen byttes den här indikatorn ut mot utbildningsnivå. Nu blev det ett himla liv på Region Stockholm. Skulle de, som har en rätt välutbildad befolkning, dela med sig till andra, vilken orättvisa!? Den enkla retoriken fick genomslag i medier men egentligen hade regionen alltså tidigare fått kompensation för den befolkning som bodde i dyra bostadsrätter och hade hög utbildning och jobb så att de klarade sina amorteringar och räntor – men antogs, enligt indikatorn ”flerbostadshus”, vara dåliga försörjare.
Man hade alltså fått pengar för att kompensera en nackdel som man inte hade och blev sura för att man inte längre fick pengar som man inte behövde.
Hanne Kjöller skriver på ledarplats
om hur hon upplever människorna i min del av landet och vår brist på tacksamhet. Människor som var med om blomstringstiden men nu är besvikna därför att det saknas pengar, men också – tro mig – för att de är trötta på attityder som länge varit på gränsen till hånfulla – insiktslösa och ganska arroganta. Nedlåtande frågor om ”hur det är att bo där borta i obygden”, nävar som har knutits i byxfickor över att vinsterna från industrialiseringen gick till statskassan, men där notan efter rationaliseringarna i stora stycken lämnats till kommunpolitikerna att hantera.
Foto: Erik Simander
Och jag häpnar över okunnigheten. För om du åker till en avfolkningsbygd och på gatan möter en farbror och frågar honom om han tycker att vinsten av xx industriproduktion (välj själv – vattenkraft, vindkraft, järnmalm, skog och så vidare) borde stanna i området så kommer han att svara ja. Farbrorn har inte heller (!) pluggat kostnadsutjämningssystemet och farbrorn är förbannad på att sjukvården och skolan hela tiden får spara och gneta. Farbrorn vill inte att det ska vara så, han vill ha tillbaka pengarna som genererats i området och han funderar garanterat inte på konsekvenserna för de som bor i områden utan naturtillgångar
Menar man att vi glesbygdsbor minsann ska vara glada för alla stadsbor som är högt utbildade så att de kan ta hand om oss andra, och om man dessutom tycker att skatten på deras höga inkomster minsann borde stanna i regionen, då har man i samma stund glömt varifrån de kom, de som flyttade till stan för att utbilda sig där det fanns utbildning att tillgå och jobb som krävde denna utbildning. Man glömmer att kommuner som min lagt miljontals kronor på skola, vård och omsorg medan de växte upp.
I dag behöver vi utjämningspengar, men med dem tar vi fortfarande hand om ungar och gamla precis lika bra och ibland mycket bättre än andra.
I elområde 4 vill man minsann inte se några förfulande vindkraftverk, men man vill heller inte betala det höga priset för elström. Man vill att strömmen som produceras i norra Sverige ska slussas neråt och hjälpa till att sänka priserna igen.
Foto: Erik Simander
Men grejen är att den där strömmen, den behövs nu lika mycket som ny arbetskraft i norr. För tiderna har förändrats och den som först kan producera stål med vatten som restprodukt kommer att vinna. Vi är snart där med hjälp av vår vattenkraft och ny vind- och solenergi. Vi flyttar på städer och vi bygger nytt trots att vi är lite för få.
Och nog är det rätt fint med ett system som gör att folk kan bo både här och där och upprätthålla samhällsservice, vatten, avlopp och sjukvård samtidigt som man bidrar till statskassan. Inte minst för de som hälsar på där borta i obygden.
Men tycker man det så kanske man också behöver tänka hela vägen.
Britta Flinkfeldt, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Arjeplog (S)