Eftersom du inleder en kvasivetenskaplig diskussion så får jag väl bemöta dig.
Ingen kvasivetenskap från mig, det är ren naturvetenskap.
1) Vid låg fart kan du fortfarande styra och balansera en hoj. Då är de gyroskopiska krafterna helt garanterat försumbara.
2)
Om de gyroskopiska krafterna var av signifikant betydelse skulle hojens nerläggsvinkel ändras till stor del genom ett moment runt längdaxeln applicerat i framhjulets nav. Med de korta momentarmar som utgörs av hjulaxeln skulle vi prata om rejält höga krafter. Tänk dig själv att ersätta framhjulet med en kort stav och sedan kasta hojen från fullt nerlägg åt ena hållet till fullt nerlägg åt andra hållet på det sätt som görs i ett ess - enbart genom att vrida på den staven. Att du skulle få se lite intressant beteende från gaffeln och hjulaxelinfästningarna är ganska uppenbart. Därmed är det lika uppenbart orimligt att de gyroskopiska krafterna är av betydelse.
Sen kan man ju fundera lite på vad motsvarande gyroskopiska moment från bakhjulet skulle göra åt det hela... men det tar vi i nästa iteration.
3) En sak är säker: Det gyroskopiska momentet framhjulet skapar runt längdaxeln kommer att vara mindre än det moment du applicerar kring styraxeln. Mindre eftersom styraxeln inte är helt vertikal.
Detta ger ett kul litet tankeexperiment. Tänk att du hade styret fastsatt på andra ledden, d v s på höjden, och att du istället för att påverka styrändarna framåt/bakåt påverkar dem höger/vänster, med samma krafter som du använder för att manövrera din motorcykel. Givetvis förutsätter detta tankeexperiment ett mothåll som inte är fixerat vid motorcykeln.
Jämför detta med hur fort du går från höger till vänster nerlägg i ett ess. Kommer det moment du använder på styret att baxa runt över tvåhundra kilo hoj plus förare med de vinkelaccelerationerna? Kommer det ens att komma i närheten?
Är du inte Hulken och regelmässigt knäcker sönder styrkronor vid snabba växlingar av svängriktning så är svaret nej, nej och åter nej.
Om du färdas rakt fram med sparkcykel, skidcykel eller liknande och vrider på styret så påbörjar du att åka i en cirkelbåge och centrifugalkraften gör att fordonet vill välta utåt.
Gör man så är man en idiot och kan inte cykla. Kan man cykla gör man rätt (medvetet eller omedvetet), och gör man rätt på en sparkcykel, skidcykel, motorcykel, pedalcykel eller liknande så
motstyr man och flyttar på så sätt stödpunkten medan tyngdpunkten, genom massans inneboende tröghet, förblir på samma ställe. Därefter skapas en lateral kraft genom friktion mot underlaget (skidor fungerar lite annars, men låt oss kalla det friktion - principen är i det här sammanhanget precis densamma) och en stabil sväng med nerlägg erhålls. Precis samma princip, och med noll till väldigt ringa inverkan av gyroskopiska moment.
Du skriver: "Man kan räkna på de gyroskopiska krafterna och komma fram till att det inte är en faktor... men det är jobbigt."
Jag skulle nog vilja påstå att det är jävligt jobbigt, iaf om du har ambitionen att utföra dessa beräkningar matematiskt och fysiskt oantastligt, men presentera gärna beräkningarna så vi kan gå igenom hur du tänker.
Näe, inte jävligt jobbigt. Bara jobbigare än att konceptuellt visa på det orimliga i det påstående du något okritiskt återger.
Kolla in den här länken. Där finns även den exakta beräkningen. Helt plötsligt är det inte jobbigare än att använda en miniräknare. Ha det så kul.
http://www2.eng.cam.ac.uk/~hemh/gyrobike.htm
Precis. Ett enkelt sätt att illustrera hur en hoj kan balanseras eller lutas är att ställa ett kvastskaft i handflatan. Flyttar man undersidan åt vänster så faller skaftet åt höger. Testa detta nu och skit i gyroeffekten.
Det är helt enkelt så att hojen balanseras genom att flytta anliggningspunkten mot marken.
Svårare än så är det faktiskt inte, hur mycket somliga än försöker trassla till det.
Bästa exemplet bör ju lämpligt vis vara speedway, det kallar jag motstyrning!
Eller inte.
När man börjar köra med sladd blandar man in en massa andra intressanta faktorer genom att en betydande del av bakdäckets sidkraft blir parallell med färdriktingen. Samtidigt riktas en rejäl del av den kraft som det spinnande bakdäcket genererar inåt i svängen för att täcka upp för det faktum att det inte finns grepp nog för att genom konventionella metoder ta sig runt svängen i den farten.
Enkelt uttryckt använder man motoreffekten (som skyfflar kolstybb och därmet skapar en kraft i däckets längdriktning) för att hjälpa friktionen på traven när friktionen inte längre räcker till.
Skall villigt erkänna att jag inte helt har förstått hela dynamiken bakom en sladdande tvåhjuling och hur den balanseras. Det är betydligt mer komplicerat än i det triviala fallet där vi inte blandar ihop driv- och bromskraft i längdled med friktionskraft i sidled...