Hoztic
Alltid på väg mot nya mål
Jag blir alltid så fascinerad när jag är ute och kör bil i regn eller snömodd tex, och jag ligger i en anpassad hastighet och känner hur bilen rör sig lite, den säger att det här är ok, men inte mer tack, och så kommer det bilar och blåser om mig i moms+tull-tempo, hur kan dom ha så jävla mycket bättre fäste än mig? För det måste dom väl ha, om dom kan köra så..?Du kunde känna det för att du har erfarenhet, perceptionsförmåga och intresse för bilkörning.
Tänk på alla ointresserade commuters som ligger och balanserar på gränsen till total katastrof utan att en susning om det.
Ibland kanske öga för öga, tand för tand, eller åtminstone lite omedelbar karma inte vore så fel?Och som grädde på moset var det nåt jävla svin som filmade vraket och publicerade på sociala media. Innan räddningstjänsten var på plats.
Sånt gör mig ledsen och besviken på mina medmänniskor. Total brist på respekt och empati som jag ser det.
Igår var jag ute och cruisade lite med familjen utanför Uppsala, vi var ute i för god tid och såg oss omkring på lite småvägar. I en dikeskant stod en kvinna med sin cykel uppochner, i snålblåst och regnstänk. Jag stannade, slog på varningsblinkers och joggade fram till henne och frågade om hon behövde hjälp. Nu hade hon visserligen precis fått på kedjan igen, så jag gjorde inget, men den tacksamheten hon utstrålade, den fick mig alldeles varm inombords, i skitvädret. På väg därifrån funderade jag på varför det är så förbannat lätt att stanna och fota, istället för att stanna och hjälpa till? Vad gick fel när vi gick från ett samhälle där VI interagerade och samarbetade med varandra, till ett jag-orienterat land där jaget och mitt alltid står i centrum, nästan gärna på andras bekostnad?