Det kommer alltid finnas fall där folk kommer ikläm. Eller var det något som aldrig hände under sossarnas tid... ?
Visst kommer det alltid att finnas människor som kommer i kläm, men när man går in och ändrar så FLER kommer i kläm anser jag att det är fel! Det är inte enbart den specifika individen det handlar om, utan många har familjemedlemmar som även berörs indirekt. Människor som "inte vill" eller "fuskar till sig pengar", anser du att detta är människor som är överrepresenterade bland arbetslösa eller bidragstagarna?
Om du
inte anser det, varför ska vi då försämra villkoren/möjligheterna/tillvägagångssätten vi har för att hjälpa dem som behöver hjälp?
Här är en blogg som utspelar sig idag, om hur det kan gå till, och vem det kan drabba samt hur dagens regler kan tillämpas. Hur folk kommer i kläm...
Sveket
Jag har gråtit. Ja, jag har bölat som ett barn. Jag har traskat varv efter varv runt lägenheten som en rastlös hund. För det finns ingenting annat att göra. Det svek som Alliansen visat de allra svagaste lämnar mig alldeles uppgiven och oförstående.
Idag sa man till min mamma att hon har fyra månader på sig att sälja sin lägenhet. Nu ska jag berätta om de senaste fem åren av hennes liv.
Jag vet att det finns de som tycker att det är jobbigt när det blir personligt, att det privata är obehagligt. Men för att jag skall få rätsida på det här krävs att jag lyfter ner det på en individnivå. Ni som inte klarar det, ja ni slipper. Ni kan fortsätta att se på samhället som en aggregerad massa, men ni missar mycket av verkligheten.
För ungefär fem år sedan blev min mamma sjuk. Hon blev väldigt sjuk, men det var ingen som fattade det. Jag fattade inte. Jag tänkte bara att det var konstigt att min mamma plötsligt såg så sliten ut, och jag tyckte att det var tråkigt att hon alltid var så trött. Hon var femtio år, jobbade massor och hade precis börjat komma på benen efter ett uppbrott som tagit henne år att våga genomföra. Hon hade lyckats skaffa sig en fin lägenhet och livet började faktiskt arta sig. Jag ville ju inte säga det, men jag tänkte att oj, väldans vad du börjat se gammal och grå ut, mamma. De senaste tio åren måste ha tagit hårt på dig. Men det sa jag förstås inte. Ingen vill såra sin mamma.
Men jag hade inte sett fel. Min mammas utseende hade sakta men säkert förändrats. Det är bara det att det inte är så lätt att sätta fingret på vad det är när man träffar någon ganska ofta. Den gradvisa förändringen märks liksom inte. Min mamma blev sjukare och sjukare, hon gick till läkare flera gånger, men ingenting hände. Hon fortsatte att släpa sig till jobbet, till det jobb och de patienter som varit det viktigaste i hennes liv i trettio år, oavsett hur dåligt hon mådde. Jag minns att det hände att jag ringde min mamma vid sjutiden på kvällen. Då fick jag ofta veta att hon nyss hade kommit hem och att hon hade ätit lite och nu skulle lägga sig. Jävla tråkig morsa, tänkte jag. Men hon orkade ju inget annat. Under mer än ett helt år sökte min mamma vård, på flera olika mottagningar. Någon gång på senhösten 2005 var hon hos en läkare som i journalen antecknade "Akromegali?". Akromegali är en ovanlig sjukdom, men som enkelt testas med ett vanligt blodprov. Denna läkare tog dock inga blodprover på min mor, vilket skulle visa sig ha katastrofala följder för hennes resterande liv.
Min mamma blev sjukare och sjukare, och började se verkligt konstig ut. Men det var först i november 2006 som en läkare verkligen reagerade på detta. Antagligen räddade hon min mammas liv. Efter det här gick allt fort. Min mor blev genast sjukskriven, mängder med tester och magnetröntgen togs. Och det visade ju sig att min mamma hade detta "Akromegali?" som en läkare ett år tidigare underlåtit att testa henne för.
Nu är nog en förklaring på sin plats. Akromegali är en väldigt sällsynt sjukdom, men symptomen är synliga. Sjukdomen innebär att en tumör på hypofysen får denna hormonproducerande körtel att löpa amok. När hypofysen började producera på tok för mycket tillväxthormon fick min mor bland annat högt blodtryck, hjärtklappning, sömnapné - eftersom tungan växte (min mamma sover nu med en andningsapparat), nedsatt syn (något, ingen vet riktigt vad, sitter och trycker på bakom ena ögat, så att min mamma inte ser riktigt ordentligt, det är t.ex. väldigt svårt för henne att läsa böcker numera), förstorade inre organ. Det kanske inte framgår hur allvarligt det här är? Men sjukdomen är densamma som gigantism (alltså det som enormt storväxta människor lider av) och det tar hårt på kroppen. Det är välkänt att sjukdomen leder till ökad dödlighet. Sjukdomen har också resulterat i förändrade (läs: förfulade) ansiktsdrag i form av större näsa, öron, käke etc. Detta är irreversibelt. Den mentala inverkan detta har haft på henne går inte att underskatta. Hur skulle du känna om du vaknade en dag och upptäckte att du blivit ful? Den förstorade käken har också inneburit att hela tandraden har pajat ihop och behövts ersättas till stor del av emaljtänder. Det blir självfallet aldrig samma sak som att ha sina egna tänder. Och ni skulle bara veta hur många tiotusentals kronor dessa turer till tandspecialister har kostat. Hon har ofta svårt att andas, det är väldigt läskigt. Men det kanske värsta (ja, det kan bli värre!) är att hon fått lederna förstörda. Det är som reumatism deluxe, det värsta du har sett. Detta innebär för henne att hon inte kan arbeta mer. Hennes fingrar liknar mer korvar än något man kan arbeta finmotoriskt med (vilket är helt nödvändigt om man arbetar inom tandvården, som hon gjort i över trettio år). Det påverkar också hennes liv i övrigt. Hon kan exempelvis inte gå på bio eftersom hon inte kan sitta ner så långa stunder eftersom hon har ont i höftlederna. Ibland kan hon inte ligga heller. Då och då när jag besöker henne haltar hon som en krigsveteran, eftersom knäet är helt uppsvullet. Det finns nämligen en gräns för hur ofta det är lämpligt att spruta lederna fulla med kortison. Min mor är helt hänvisad till morfin, som hon tar flera gånger varje dag. Varje dag! Och behöver jag säga att något sånt här också leder till psykisk ohälsa?
Min mors livskvalitet har sänkts på så många plan. Hon kan inte gå ordentligt. Hon kan inte ta de vanliga höstturerna ut i skogen och plocka kantareller. Det är slut med allt sånt. Hon kan inte läsa böcker ordentligt. Och som min mamma älskade att läsa böcker. Jag vet ingen som malde böcker som hon. Hon kräks i tid och otid. För ett tag sedan fick hon plötslig yrsel och kunde inte ta sig ur sängen. Men hon måste ju kissa. Så hur gjorde hon då? Jo, hon ålade sig hela vägen till badrummet. Hur skulle du känna om det här var ditt liv? Jag får grav ångest bara vid tanken på det.
Hur som helst. Precis efter jul 2006 lades min mamma in på en endokrinologisk avdelning på Karolinska sjukhuset där de skulle försöka operera bort tumören. Detta är ett kirurgiskt ingrepp som innebär att man går in i hjärnan via näsan. Som vem som helst förstår var min mamma rädd, även om hon inte ville erkänna det. Operationen gick i alla fall bra, de fick bort tumören. Ett par dagar senare var det dock väldigt nära att min mamma dog när hon fick en blödning från näsan. Men det är egentligen bara en parentes.
Men det är inte slut där. Det har bara börjat, fast det vet vi inte än. Kanske är det tur att vi inte vet. Hur som helst har det bara börjat.
Efter några veckor på sjukhus fick min mamma komma hem. Sakta men säkert började hon hämta sig och hon hoppades att hon skulle vara tillbaka på jobbet inom ett halvår. Tiden går, men de yttre symptomen ger sig inte. Det dröjer ungefär sex månader innan det så smått börjar gå upp för min mamma att hon inte kommer att kunna utföra sitt arbete längre. Här är det viktigt att notera att arbetet varit hennes allt, genom alla hennes livskriser. Hon vill ju jobba, men det går inte. Effekterna av hennes sjukdom är, på grund av den där läkarens underlåtenhet att ta ett ynka litet blodprov i tid, kroniska.
Efter en utredning som aldrig tycktes ta slut kom man i varje fall fram till att min mors kroniska tillstånd var en följd av felbehandling i vården, och framförallt läkaren som inte tog det där blodprovet. Min mor fick därför rätt till ersättning från Patientskadeförsäkringen. Detta innebär att hon får en ersättning varje månad för att täcka upp för de ekonomiska förluster detta har inneburit för henne. Dessutom har min mamma varit klok nog att teckna en egen liv-/pensionsförsäkring från vilken det också utbetalas en summa varje månad. Dessa pengar, tillsammans med den sjukersättning min mor fått från Försäkringskassan har låtit henne leva ett drägligt liv, rent ekonomiskt.
Men så var det det här med Alliansens goda idé om arbetslinjen, ja. Utförsäkringarna. Arbete skapar frihet osv. Det var ett himla ståhej om detta kring årsskiftet 2009/2010 när de första sjukskrivna skulle börja utförsäkras. Men nu är det rätt tyst.
Om du träffar min mor kommer du att fråga dig vem sjukersättningen är till för om inte för henne. Men du kommer att ha fel. För hon har blivit utförsäkrad. Men vi kan ju backa bandet en aning. Entré Försäkringskassan!
Jag kan inte alla detaljer kring detta men när man har varit sjukskriven en viss tid går sjukpenningen (så tror jag den heter) över i vad som kallas sjukersättning. Sjukersättningen är tidsbegränsad och skall omprövas med visst intervall. Efter att totalt ha negligerat min mor vad gäller alla former av rehabilitering i över två år (inte en krona har lagts på att rehabilitera henne, kanske för att de själva insåg att det var lönlöst...) beslutade sig Försäkringskassan våren 2009 för att hon skulle genomgå en så kallad försäkringsmedicinsk undersökning. Detta var en tung historia för min mor. Under en hel vecka utsattes hon för det ena testet efter det andra av psykolog, arbetsterapeut, sjukgymnast, läkare osv. Deras samlade bedömning var slutligen att min mor hade varaktigt nedsatt arbetsförmåga och att det inte fanns något arbete på den reguljära arbetsmarknaden som hon skulle kunna genomföra. De menade att kanske skulle man efter en period kunna pröva om hon kunde göra något på deltid i en skyddad verksamhet.
Så var det med detta. Det hände inte mycket mer där. Min mamma fick fortsatt sjukersättning till och med juli 2010. Under våren 2010 börjar min mor få indikationer på att hon kanske kommer att utförsäkras. Detta leder till en försämring i hennes tillstånd. Hon blir mer deprimerad än tidigare. Ingen människa klarar fullkomlig ovisshet. Hon har en handläggare på Försäkringskassan som säger att hon nog kommer att kunna få halv sjukersättning i alla fall. Under sommaren blir det svårt att få kontakt och några vettiga svar i och med att handläggaren går på semester. Men min mor får i vilket fall som helst veta att hon förmodligen kommer att utförsäkras helt. Kanske skall här inflikas vilket arbete hela denna pappersexercis som ligger bakom allt detta innebär. Det vore mycket för en frisk människa. För en som är sjuk är det snarast övermäktigt. Bara jag hör om alla papper mår jag dåligt. Men min mamma vill ha koll och ordning på detta så att hon i god tid kommer att veta vad som händer. Men se det går inte! Någon ny prövning görs inte under den pågående ersättningsperioden, av någon anledning. Vad som händer är att hon i juli skickas på en träff med en handläggare på Arbetsförmedlingen. En handläggare som har svårt att se vad hon skall kunna göra för min mamma, denna sjuka människa som har kravlat sig ur sängen för att ta sig till detta möte. För min mamma är inte dagarna som för dig eller mig. Vad vi kallar vanlig ork, det har inte hon. Att ta sig ut före klockan tolv är en bedrift. Just den här morgonen innan mötet på Arbetsförmedlingen klev min mamma upp ur sängen kvart i tio. Vid tio kom taxin. Hela morgonen innan hade hon kräkts. Det är en annan bieffekt av hennes sjukdom. Hon kräks väldigt ofta. Ibland så ofta att hon inte kan gå ut. Och hon har väldigt svårt att sova. Normalt sover hon två-tre timmat per natt. Då är det inte konstigt att man mår dåligt. Det skulle du eller jag också göra. Även om vi var friska i övrigt. Och man mår inte bättre, och man får inte lättare att sova när man är ständigt oviss, när man ständigt oroar sig över hur man skall klara av sin framtid. Vid det här laget är min mor i upplösningstillstånd. Hon är en människa som jag inte längre känner igen som min mamma. Hon är inte min mamma längre. Hon är bara en sjuk människa. Det är vad hennes identitet har reducerats till. Det här är sorgligt. Och jag tror att hon kommer bli ledsen om hon se att jag skriver så. Men det måste sägas. För övrigt brukar vi inte träffas så ofta numera, det är för ansträngande för henne. Om vi ses hälsar jag på henne och sitter bredvid henne på sängen. Att gå ut och göra något, det kommer inte på fråga. Sist vi var ute på stan tillsammans, som jag minns, var i december 2008. Vi köpte varsin julklapp till varandra.