Risker och hojresor......?

[Birger H]

Hur tänker ni när det kommer till risker och hojresor? Min grundtanke oavsett vart man reser är att trafiken alltid är den största risken..... Sen har jag samtidigt märkt att svenska hojåkare har en mycket mindre "comfort zone" när det kommer till resor och resmål än många andra nationaliteter. Och det finns ju undantag givetvis men det är mindre vanligt att svenska kör jorden runt än belgare, engelsmän, amerikanare, tyskar, fransmän etc..... Jag har även märkt att det är en REJÄL skillnad på hur folk tänker och reser när man läser på Horizons Unlimited och andra internationella hojforum i jämförelse med här på Sporthoj där det verkar vara mer "nervöst" och mindre öppensinnat. Pratade med en tjej jag känner som kör hoj igår. Hon hade en teori att under missväxtåren här i Sverige för 100 + år sedan drog 25 - 30 % av Sveriges befolkning till USA. 50 % av alla Småläningar (där jag själv är född) drog iväg. Hennes teori var att då utarmades samtidigt en stor del av svenskarnas "äventyrspotential" då det var dom som vågade som drog iväg. Kvar blev dom mindre äventyrliga och då kan det ha påverkat resterande och efterföljande generationer och att det kanske blivit ursprunget till "jantelagen" och annat. "Vi ska inte tro att vi är något......"

När jag och frugan skulle dra en sväng genom Östeuropa blev vi varnade av rejält många vi känner. Vi riskerade våra liv i princip och vi fick höra skräckhistorier..... Senare har det visat sig att i princip ingen som varnade oss hade ens varit i Östeuropa utan dom i sin tur hade hört historier om någons morfar eller ytligt bekant som varit där 1973 och blivit stoppade av polisen som hade varit otrevliga när dom hade kört bil på fyllan eller kört för fort...... Min egen erfarenhet efter att ha flängt runt där rejält mycket är att Östeuropa är fantastiskt att resa genom, det är vettiga priser, folk är hjälpsamma och snälla. Aldrig någonsin haft några problem med polisen. Första turen så hittade vi Motocamp Bulgaria dit hojåkare från hela jordklotet hamnar. Vi träffade ett isländskt par som bjöd dit oss så året efter drog vi till Färöarna och Island. Vi fick höra talas om folk som dragit till Mongoliet och beskrev det som livsomvändande så vi drog till Mongoliet...... Och dom hade rätt. Det var en livsomvändande resa. Sen har vi dragit runt Svarta Havet, vi drog till Kazakstan och en massa annat på hoj. Vi har alltid blivit vänligt bemötta och vi har fått hjälp överallt när vi behövt det. Jag brukar säga så här. Efter att ha flängt runt på hoj så inser man att jordklotet är en mycket bättre plats än man kan tro efter att ha sett nyheterna på Tv´n en kväll...... Jag känner tjejer som i hyfsad nutid solokört genom Afghanistan på hoj. Känner folk som flängt klotet runt på allt från mopeder till stora Harley´s och allt där emellan. En rumänsk polare körde Road of bones (Kalyma hgwy) från Rumänien till Magadan. Mitt i östra Sibirien ute i ingenstans klappade hojen ihop. Han lyckades inte få igång den. Dök upp en lastbil som lastade på hojen, körde honom till en militärbas där han och hojen lastades ombord på ett transportflygplan till Moskva. Väl där kördes han till en hojfirma som lagade hans hoj, blev körd tillbaka till flygplatsen där han åter igen lastades ombord på samma transportflygplan som skulle tillbaka till östra Sibirien igen och sen kunde han fortsätta på Road of bones till Magadan. Allt det där tog tre dagar och han satt och rökte bredvid sin hoj ombord på transportflygplanet...... Och han fick inte betala en krona för besväret heller...... I höstas fick jag problem med min hoj i Polen. Lyckades ta oss till en hojverkstad som fixade min hoj omedelbart och inte heller jag fick betala för jobbet. Liknande har hänt mig flera gånger..... Skulle nog ALDRIG hända i Sverige så länge man inte hittar någon privatperson med koll och verktyg som hjälper en. Tjejen som solokörde genom Afghanistan konstaterade att konflikter vanligtvis är väldigt lokala så om man pratar med civilbefolkningen så får man råd och tips om vägar man ska undvika. Hon är från England. Hon avfärdade inte ett helt land pga lokala oroligheter...... Jag själv har blivit rånad två gånger. Båda gångerna i Sverige av kritvita knarkare som ryckt pengar ur händerna på mig vid Bankomater. Jag har konstaterat att jag själv ofta är mindre på alerten när jag är hemma än när jag är ute och reser. Har ögonen mindre i bakhuvudet här hemma. Å andra sidan så är det aldrig någon ens som försökt råna mig under hojresor. Men här hemma har det faktiskt hänt två gånger.

Oavsett...... Hur ser ni på hojar, resor och risker? Vad är det som får er att bestämma resmål? Hur tänker ni? Strategier? Är svenskar mer restriktiva när det kommer till "äventyr" och att ta "risker" än hojåkare från andra länder? Hur ser ni på saken?

 

[SJP]

Jag tror att du kan ha någon poäng där angående flykt av äventyrslust, tillika så är det jevligt länge sedan. (4-5 generationer iaf) En annan del är att vi i Nordeuropa har det rätt tryggt i vår vardag, även om de styrande gör sitt yttersta för att sabba detta ( nu ska vi inte göra tråden allt för politisk direkt ... ) .

Jag har ytterst begränsad erfarenhet av att resa på just hoj egentligen, men i Europa så hade jag inte varit rädd att resa.
Möjligen undantaget Tyskland och eventuellt Norge och Danmark som också är lite sånadär auktoritära vansinnesstater. (Men vi skulle ju inte bli så politiska ... )

Utanför Europa så hade jag varit försiktigare. Mest för att mitt eget temperament kunde bli ett problem.

 

[Björn F]

Jag är inte särskilt äventyrlig av mig.
För rätt länge sedan var jag med jobbet i Kairo. Vi åkte jeep genom öknen till Sharm-el-sheik. Vi gick den långa smala trappan ner i en av pyramiderna. Kö ner och upp. Läge för klaustrofobi där. Red kamel uppför Sinai-berget. Jag skulle inte åka till Egypten idag.
Jag var också i Prag med jobbet för länge sedan. Långt före Google-Maps. Mysig stad men jag tänkte hur hopplöst det skulle vara för mig att köra i den stan. Inte något äventyr men jag är kass på att köra och läsa karta eller memorera vägar.

2018 hade jag tänkt tillbringa vintern i södra Spanien och Portugal. Kom inte iväg innan halkan kom. 5 april kom jag iväg. Till Danmark och sedan följde jag kusten hela vägen ner till Santander via Madrid till Gibraltarsund. Sedan kusten upp hela vägen till Livorno. Passade på att klämma in Rom och Rimini sedan rakt upp till München och Berlin. Därifrån tog jag det djärva beslutet att åka genom Polen och färjan från Gdansk.

Detta var min första resa utomlands med hoj utan resesällskap. Hade nog inte blivit av utan kartappen. Svårt med lediga hojpolare i april. 42 dagar 1000 mil.
Ett enda missöde och det var att jag räknat fel på kedjan. Den tog slut i Normandie. Åkte runt och råddade bland verkstäderna och fick en verkstad att boka in en tid i Bordeaux 30 mil bort. Den första verkstan kunde hjälpa mig. Kom efter lunch. 1,5 tim senare. Lång lunch… De lyfte upp hojen och började smörja kedjan! Språkförbistring. De trodde att jag ville ha hjälp med att smörja kedjan. Jag avbröt och tackade.
Väl på verkstan noterade mecken att backdäcket delaminerat. Slitytan var vågig. Det behövdes bytas. Drivpaketet hade de hemma men ett 160-däck? Ja ett. Perfa. Stort hål i reskassan? Nä 340 euro. Billigare än hemma och det inkl arbete. En burk kedjespray bjöd dom på. Supertrevliga.
I bergen ovanför Montecarlo träffade jag några italienare. De frågade efter en stund hur lång hojen hade gått. 85 000 km. Det blev dom impade av. Vet inte varför. I Rom var det dags för oljebyte. Letade upp en verkstad och åkte dit. De kunde i stort sett ingen engelska. Det gick bra ändå. Mycket noggrant fyllde han på olja till rätt nivå. Torrsump, oljesticka, 2 min på tomgång.
Jobbet var gratis, betalade bara för oljan. Supertrevliga.
Mobilladdaren på hojen dog i ett nattregn. Fanns på närmaste mack. En extra laddsladd köptes på mediamarkt i någon fransk stad. Och en extra uppblåsbar kudde på Dechatlon även det i Frankrike. Det var allt.
Kanske mera svenne-banan-touring än äventyr. Vad är egentligen ett äventyr?
Att åka 60 mil genom Polen utan att stanna utom för två blixtsnabba tankstopp, åka genom Gdansk på skyltar, komma rätt och hinna med 18-färjan med liten marginal utan förköpta biljetter och att smidigt komma först i kön.

Efter pandemin blev det Warszawa, Brno, Bratislava, Wien, Ljubljana, Stelvio, Monza, Grenoble, Clermont-Ferrand, Paris, Nurburgring och hem via Danmark.
Lite blandat med öst och väst. Inga problem alls. Ja utom att bakbromsen la av nedför Stelviopasset. Men den lagade sig själv.

Efter det har det blivit Norge fem gånger. Inte exotiskt men vackert och roligt att köra deras fina vägar.

Jag har följt olika youtubers som åker i en massa olika länder som jag inte skulle vilja besöka alls, oavsett ressällskap eller fordon.

Jag har ingen plan varken för i år eller nästa. Vi får se. Portugal lockar. Nordkap lockar inte. Folk tycker olika där.

 

[sportbike]

Jag har åkt på Norge-semester över Hardangervidda i snöstorm på en RG 500, slå det.

 

[Björn F]

Marc Travels följde jag länge.

En piercad punkbasist från Berlin som inte hade någon större vana av att köra motorcykel, mecka eller campa i minusgrader, köra i snö osv. Väljer en Honda 650 Dominator och åker hemifrån i november och drar till Portugal. Ensam.
Exakt som jag hade velat göra då.

Sedan åkte har runt på Island ett år.

Idag åker han jorden runt med sin elmotorcykel för att se om det går.
Även denna resa ensam. (Hans jobbiga brud gjorde slut.)

 

[Birger H]

Jag har åkt på Norge-semester över Hardangervidda i snöstorm på en RG 500, slå det.

Jag har kört Transalpina i början av November när vägen inte var färdigrenoverad. Snö/is och lite tur att dom högsta partierna inte var asfalterade än. Lera/grus är bättre än asfalt när det är minusgrader och is/snö. Transalpina är 1.000 meter högre än Hardangervidda. När jag kom ner på norra sidan och kom fram till Sebes där jag hade boende på ett hotell i dom mer slummiga delarna av staden frågade jag tjejen i receptionen om dom hade någon säker parkering för mig hoj. Varpå hon svarade......:

-"Javisst! Parkera den inne i restaurangen......"

 

[Björn F]

På de tusen milen hände det inte en enda incident i trafiken. Annars går tutan varm i stockholmstrafiken som väjningsplikt i rondeller, korsningar, rödljuskörningar och filbyten där de inte ser mig. Cyklister kör gärna om när jag stannat vid ett obevakat övergångsställe t ex.
Kör folk som svin nere i Europa? Det har jag inte märkt. Italienare gillar att ligga jäkligt nära, men folk har koll på omgivningen. De håller på högerregeln.

Under den andra Europa-trippen, 700 mil, var det en ung tyska som blåste rätt igenom en rondell framför mig så jag bromsade lite. Och tutade. Inte så illa ändå på 1700 mil.

Norrmän har man ju hört talas om. Kanske mest göteborgare som märker av hur dom gasar i Sverige. Jag blev förvånad när återvände till Norge nu i modern tid hur de håller sina 80-85-90 och inte håller på och kör om. Lite avspänt i trafiken.

Parkera i restaurang? Det har jag aldrig gjort.
Jag letade hotell i Antwerpen men det var sunkigt och föga inbjudande. Åkte vidare. Nästa hotell var fullt. Åkte bort från stan. Hittade ett hotell men ingen parkering, närmaste 400 meter bort. Smala trottoarer. Frågade i repan/baren. Kunde parkera på innergården. Hur kommer man dit? Förbi baren och genom restaurangen sedan höger.




Åkte till Lysebotn i maj förra året. Man ville ju inte åka dit för tidigt på våren. Man har ju sett snödrivor på bild. Nä varmt och torrt ska det vara när man ska testa de 27 hårnålarna.

 

[BMW R90s]

Jag åkte en gång när det regnade

 

[Randonörd]

Man skall vara lagom riskmedvetandet.
Man behöver inte köra på hörntänderna på italienska bergvägar, krascha och hamna på sjukhus med multiresistenta bakterier osv.

jag har rest ganska mycket, det som är slående är inte skillnaden mellan folk och folk utan hur lika vi är..
Minst 99% av jordens befolkning är snälla

 

[BrooklynS]

Slående är dock hur trafikkultur skiljer sig åt mellan olika länder. Kör man med insidan och ger fan i att gena i skymda kurvor brukar det gå bra.

Vissa har dock högre risktagande än andra; på hoj är det en dålig egenskap. Men gäller det att våga träffa andra människor så bör nog de flesta sänka garden lite grann iaf. Särskilt hojåkare brukar vara vettigt folk.

 

[Birger H]

Slående är dock hur trafikkultur skiljer sig åt mellan olika länder. Kör man med insidan och ger fan i att gena i skymda kurvor brukar det gå bra.

Vissa har dock högre risktagande än andra; på hoj är det en dålig egenskap. Men gäller det att våga träffa andra människor så bör nog de flesta sänka garden lite grann iaf. Särskilt hojåkare brukar vara vettigt folk.

Jag har en grundtanke när jag kör. Jag är inte bra på att köra fort. Jag är bra på att köra LÄNGE! Det sänker riskerna rejält. Inte stressa när man kör.....

 

[sundström]

Hur tänker ni när det kommer till risker och hojresor? Min grundtanke oavsett vart man reser är att trafiken alltid är den största risken..... Sen har jag samtidigt märkt att svenska hojåkare har en mycket mindre "comfort zone" när det kommer till resor och resmål än många andra nationaliteter. Och det finns ju undantag givetvis men det är mindre vanligt att svenska kör jorden runt än belgare, engelsmän, amerikanare, tyskar, fransmän etc..... Jag har även märkt att det är en REJÄL skillnad på hur folk tänker och reser när man läser på Horizons Unlimited och andra internationella hojforum i jämförelse med här på Sporthoj där det verkar vara mer "nervöst" och mindre öppensinnat. Pratade med en tjej jag känner som kör hoj igår. Hon hade en teori att under missväxtåren här i Sverige för 100 + år sedan drog 25 - 30 % av Sveriges befolkning till USA. 50 % av alla Småläningar (där jag själv är född) drog iväg. Hennes teori var att då utarmades samtidigt en stor del av svenskarnas "äventyrspotential" då det var dom som vågade som drog iväg. Kvar blev dom mindre äventyrliga och då kan det ha påverkat resterande och efterföljande generationer och att det kanske blivit ursprunget till "jantelagen" och annat. "Vi ska inte tro att vi är något......"

När jag och frugan skulle dra en sväng genom Östeuropa blev vi varnade av rejält många vi känner. Vi riskerade våra liv i princip och vi fick höra skräckhistorier..... Senare har det visat sig att i princip ingen som varnade oss hade ens varit i Östeuropa utan dom i sin tur hade hört historier om någons morfar eller ytligt bekant som varit där 1973 och blivit stoppade av polisen som hade varit otrevliga när dom hade kört bil på fyllan eller kört för fort...... Min egen erfarenhet efter att ha flängt runt där rejält mycket är att Östeuropa är fantastiskt att resa genom, det är vettiga priser, folk är hjälpsamma och snälla. Aldrig någonsin haft några problem med polisen. Första turen så hittade vi Motocamp Bulgaria dit hojåkare från hela jordklotet hamnar. Vi träffade ett isländskt par som bjöd dit oss så året efter drog vi till Färöarna och Island. Vi fick höra talas om folk som dragit till Mongoliet och beskrev det som livsomvändande så vi drog till Mongoliet...... Och dom hade rätt. Det var en livsomvändande resa. Sen har vi dragit runt Svarta Havet, vi drog till Kazakstan och en massa annat på hoj. Vi har alltid blivit vänligt bemötta och vi har fått hjälp överallt när vi behövt det. Jag brukar säga så här. Efter att ha flängt runt på hoj så inser man att jordklotet är en mycket bättre plats än man kan tro efter att ha sett nyheterna på Tv´n en kväll...... Jag känner tjejer som i hyfsad nutid solokört genom Afghanistan på hoj. Känner folk som flängt klotet runt på allt från mopeder till stora Harley´s och allt där emellan. En rumänsk polare körde Road of bones (Kalyma hgwy) från Rumänien till Magadan. Mitt i östra Sibirien ute i ingenstans klappade hojen ihop. Han lyckades inte få igång den. Dök upp en lastbil som lastade på hojen, körde honom till en militärbas där han och hojen lastades ombord på ett transportflygplan till Moskva. Väl där kördes han till en hojfirma som lagade hans hoj, blev körd tillbaka till flygplatsen där han åter igen lastades ombord på samma transportflygplan som skulle tillbaka till östra Sibirien igen och sen kunde han fortsätta på Road of bones till Magadan. Allt det där tog tre dagar och han satt och rökte bredvid sin hoj ombord på transportflygplanet...... Och han fick inte betala en krona för besväret heller...... I höstas fick jag problem med min hoj i Polen. Lyckades ta oss till en hojverkstad som fixade min hoj omedelbart och inte heller jag fick betala för jobbet. Liknande har hänt mig flera gånger..... Skulle nog ALDRIG hända i Sverige så länge man inte hittar någon privatperson med koll och verktyg som hjälper en. Tjejen som solokörde genom Afghanistan konstaterade att konflikter vanligtvis är väldigt lokala så om man pratar med civilbefolkningen så får man råd och tips om vägar man ska undvika. Hon är från England. Hon avfärdade inte ett helt land pga lokala oroligheter...... Jag själv har blivit rånad två gånger. Båda gångerna i Sverige av kritvita knarkare som ryckt pengar ur händerna på mig vid Bankomater. Jag har konstaterat att jag själv ofta är mindre på alerten när jag är hemma än när jag är ute och reser. Har ögonen mindre i bakhuvudet här hemma. Å andra sidan så är det aldrig någon ens som försökt råna mig under hojresor. Men här hemma har det faktiskt hänt två gånger.

Oavsett...... Hur ser ni på hojar, resor och risker? Vad är det som får er att bestämma resmål? Hur tänker ni? Strategier? Är svenskar mer restriktiva när det kommer till "äventyr" och att ta "risker" än hojåkare från andra länder? Hur ser ni på saken?

I vilken ålder är du ? Svårt att få ledigt och familj bromsar ju en del , för att kuska jorden runt får jag ju i princip säga upp mig då vi drunknar i jobb och tjänstledigt för en sån tripp är knappast beviljat , sen hus fyra ungar o sambo påverkar också så när jag var 20-25 visst men inte k dagsläget men känner inte behovet heller idag

 

[Birger H]

I vilken ålder är du ? Svårt att få ledigt och familj bromsar ju en del , för att kuska jorden runt får jag ju i princip säga upp mig då vi drunknar i jobb och tjänstledigt för en sån tripp är knappast beviljat , sen hus fyra ungar o sambo påverkar också så när jag var 20-25 visst men inte k dagsläget men känner inte behovet heller idag

58. Jag har inga egna barn men fru som är hyfsat tokig och jobbar som lärare. Ca 7 veckors "sommarlov". Vi har väl lagt sommarveckorna på att flänga runt. Började mitt hojåkande på Harley´s. Sen BMW/Ural/Enfield. Men frågan gäller mer om man kör Mälaren Runt eller till Baltikum. Till Nordnorge eller Bulgarien. Tar man färjan till Gdansk så är man i Rumänien på fyra dagar om man tar det lugnt. En eller två veckor där och fyra dagar hem. Landet har helt otroligt mycket fint och spännande att erbjuda. Men ändå väljer folk att åka till Norge och Tyskland istället. Är lite intresserad av att veta vad det är som gör att folk tar besluten. Varför kör inte fler svenskar till Mongoliet? Tog oss 7 veckor t/r 2012. På den tiden fanns det bara 60 mil asfalterad väg i hela landet. Idag 12 år senare finns det över 2.000 mil asfalt. Går att köra asfalt hela vägen genom landet om man vill idag så nu är det inte ens svårt längre.

 

[uncletom]

Jag har följt olika youtubers som åker i en massa olika länder som jag inte skulle vilja besöka alls, oavsett ressällskap eller fordon.

Vilka länder var det då? Jag är nyfiken.

Läste ditt långa inlägg där och blev ytterst inspirerad. Jag MÅSTE utomlands på hoj, nån gång!

Min Camilla är extremt feg, hon är nog en av dom många svenskar som inte vågade emigrera till USA då det begav sig. Varje kväll låser hon gallergrinden (vi har en massiv stålgrind innanför lägenhetsdörren från Haga Galler) och säger "Nu är det utegångsförbud ...! " - men jag kanske vill ta en kort promenad efter jobbet, då blir hon nervös och börjar med sina haranger om "galningar där ute", och "det är andra tider nu.. " , osv.

 

[L. Mäkinen]

Det är inte risker som gör att jag inte åker hoj utomlands. Det är mer bekvämligheten som gjort att jag åkt bil på resor i Europa och USA och att de flesta resorna gjordes innan jag skaffat mc-kort.
Att mata mil på mc ger mig ingenting. Är det möjligt att åka på samma växel i en minut är vägen för rak. Då kan jag lika gärna åka bil.

 

[notrightrider]

Edit:

Citerade först fel inlägg, lyckades sedan såga sönder det jag skulle citerat, och...
Ännyväj - jag har valt att citera TS.
Det är så det skall vara.

När jag och frugan skulle dra en sväng genom Östeuropa blev vi varnade av rejält många vi känner. Vi riskerade våra liv i princip och vi fick höra skräckhistorier..... Senare har det visat sig att i princip ingen som varnade oss hade ens varit i Östeuropa utan dom i sin tur hade hört historier om någons morfar eller ytligt bekant som varit där 1973 och blivit stoppade av polisen som hade varit otrevliga när dom hade kört bil på fyllan eller kört för fort...... Min egen erfarenhet efter att ha flängt runt där rejält mycket är att Östeuropa är fantastiskt att resa genom, det är vettiga priser, folk är hjälpsamma och snälla. Aldrig någonsin haft några problem med polisen. Första turen så hittade vi Motocamp Bulgaria dit hojåkare från hela jordklotet hamnar. Vi träffade ett isländskt par som bjöd dit oss så året efter drog vi till Färöarna och Island. Vi fick höra talas om folk som dragit till Mongoliet och beskrev det som livsomvändande så vi drog till Mongoliet...... Och dom hade rätt. Det var en livsomvändande resa. Sen har vi dragit runt Svarta Havet, vi drog till Kazakstan och en massa annat på hoj. Vi har alltid blivit vänligt bemötta och vi har fått hjälp överallt när vi behövt det. Jag brukar säga så här. Efter att ha flängt runt på hoj så inser man att jordklotet är en mycket bättre plats än man kan tro efter att ha sett nyheterna på Tv´n en kväll...... Jag känner tjejer som i hyfsad nutid solokört genom Afghanistan på hoj. Känner folk som flängt klotet runt på allt från mopeder till stora Harley´s och allt där emellan. En rumänsk polare körde Road of bones (Kalyma hgwy) från Rumänien till Magadan. Mitt i östra Sibirien ute i ingenstans klappade hojen ihop. Han lyckades inte få igång den. Dök upp en lastbil som lastade på hojen, körde honom till en militärbas där han och hojen lastades ombord på ett transportflygplan till Moskva. Väl där kördes han till en hojfirma som lagade hans hoj, blev körd tillbaka till flygplatsen där han åter igen lastades ombord på samma transportflygplan som skulle tillbaka till östra Sibirien igen och sen kunde han fortsätta på Road of bones till Magadan. Allt det där tog tre dagar och han satt och rökte bredvid sin hoj ombord på transportflygplanet...... Och han fick inte betala en krona för besväret heller...... I höstas fick jag problem med min hoj i Polen. Lyckades ta oss till en hojverkstad som fixade min hoj omedelbart och inte heller jag fick betala för jobbet. Liknande har hänt mig flera gånger..... Skulle nog ALDRIG hända i Sverige så länge man inte hittar någon privatperson med koll och verktyg som hjälper en. Tjejen som solokörde genom Afghanistan konstaterade att konflikter vanligtvis är väldigt lokala så om man pratar med civilbefolkningen så får man råd och tips om vägar man ska undvika. Hon är från England. Hon avfärdade inte ett helt land pga lokala oroligheter...... Jag själv har blivit rånad två gånger. Båda gångerna i Sverige av kritvita knarkare som ryckt pengar ur händerna på mig vid Bankomater. Jag har konstaterat att jag själv ofta är mindre på alerten när jag är hemma än när jag är ute och reser. Har ögonen mindre i bakhuvudet här hemma. Å andra sidan så är det aldrig någon ens som försökt råna mig under hojresor. Men här hemma har det faktiskt hänt två gånger.



Oavsett...... Hur ser ni på hojar, resor och risker? Vad är det som får er att bestämma resmål? Hur tänker ni? Strategier? Är svenskar mer restriktiva när det kommer till "äventyr" och att ta "risker" än hojåkare från andra länder? Hur ser ni på saken?

The Hubb har medlemmar från hela världen.

GB har väl 75 miljoner innevånare, Frankrike något liknande. Tyskland 80 miljoner. Sverige 10 miljoner.
Vill nog säga att Sverige är proportionerligt representerade på den plattformen i förhållande till sin folkmängd.

Sedan skall man inte låta sig förledas av vad man ser på nätet och YT.
Sverige och svenskar har en djupt rotad misstro till att tigga pengar av andra för sitt leverne.
...om det nu handlar om överlevnad, eller extravaganser i form av "äventyr".

Man kan spekulera i vad det beror på, men jag misstänker att det har att göra med den allomfattande Staten som tidigt "tog hand" om sådant. På gott och på ont...

Vad jag vill ha sagt är att svenskar i högre grad än andra vill slippa hora ut sig med crowdfunding, Patreon och det eviga "click the link below" under sina resor - något som gör att svenskar - faktiskt alla vi från de nordiska länderna syns mindre när vi reser.
Vi reser för våra egna pengar och har varken behov eller krav på oss att berätta om det.
Min uppfattning är att fler svenskar än man tror reser långt - under radarn.

Det som håller folk tillbaka är plikttrogenheten - man måste vara tillbaka till måndagen när jobbet börjar efter semestern...

Alltså är det pensionen man väntar på. Alla äventyr skjuts upp, fram till en hägrande pension, men planeringen tar inte upp begreppet pensionsålder.

De flesta 40-åringar som planerar att köra Kapp to Cape när dom "får pension" kan inte föreställa sig hur kroppen förändras med åldern.
Ofta lovar par varandra att åka på långresa med hoj. Men vid det tillfället är osteoporos mest ett lustigt ord, och köra hoj är inte ett val i det läget. Somliga växlar över till Overlanding med bil istället för att få vara tillsammans, men de flesta nöjer sig nog med en vanlig husbil som det står "Adventure" på.

Men, svenskens äventyrslust är det inget fel på! Ett område där vi är överrepresenterade är "vagabonder på vatten". Det känns tydligt att vi ligger högt i toppen bland nationer som är redo att köpa båt och dra iväg. Ofta helt utan tidigare vana...

Lästips:



Högst erfarna långseglare, dock.
Segla till Antarktis, låta båten frysa in över vintern med vilje, leva på egna förråd och få...

Spoiler

det tänker jag ändå inte berätta

Jag har haft lite kontakt med den här långseglacommunityn, och - Ah! historierna dom har att berätta. ...när man träffar dem. Ingen av dessa har någon ambition att synas eller berätta något i P/A-läge.

Så, att svensken är äventyrlig är ställt utom allt tvivel. Men som alltid så skall det ske med förnuft. Och har man nått pensionsålder så är det nog faen förnuftigare att segla än att köra hoj.

Jag säger inte att det är rätt och riktigt, eller ens att jag själv ställer upp på mitt eget resonemang, men det känns plausibelt. Jag kan tänka mig att segla iväg in i solnedgången. Med en Monkey stuvad under däck.

Slutligen: en uppfriskande bild i Folkbokföringsverige:



Talattagatan 10

En adress som egentligen inte finns.
Här sätter man upp sin brevlåda om man ligger i GKSS-hamnen över vintern. Eller behöver ha en svensk adress av någon anledning. En slags frizon i Folkbokföringssverige. Man skriver sig där, no questions asked. Just nu står något tiotal personer skrivna där, men brevlådorna är mångdubbelt fler.

I like.

Talatta...? Grekiska för hav.

 

[BrooklynS]

En av anledningarna till att svenskar seglar är att vi dels har råd; (Sven Lundin/Yrvind undantagen) och dels HAR den tryggheten att vi har vår sjukvård osv betald och därigenom tryggad i stort sett överallt ifall något händer.

Men när det gäller långresor (hur långt är ”långt”?) handlar det nog mest om bekvämlighet SAMT att vi svenskar är väldigt benägna att göra som alla andra gör, dvs solresa med flyg till en annan ort och strand som ser likadan ut.

I år är det 50 år sedan jag första gången reste genom Europa med tält; i år faktiskt första gången på kontinenten med hoj. Min uppfattning är att svenskar ändå varit ganska bra representerade på campingplatser osv trots att vi är ganska få. Men tält ersattes snabbt av husvagnar och sedan husbilar och då funkade ju inte hoj längre… Sedan skall man absolut hålla i minnet att man BLIR tröttare på hoj. I huvudet inte minst, men också i kroppen och det är svårare att klara värmen där ingen skugga finns.

 

[Björn F]

Vilka länder var det då? Jag är nyfiken.

Läste ditt långa inlägg där och blev ytterst inspirerad. Jag MÅSTE utomlands på hoj, nån gång!

Min Camilla är extremt feg, hon är nog en av dom många svenskar som inte vågade emigrera till USA då det begav sig. Varje kväll låser hon gallergrinden (vi har en massiv stålgrind innanför lägenhetsdörren från Haga Galler) och säger "Nu är det utegångsförbud ...! " - men jag kanske vill ta en kort promenad efter jobbet, då blir hon nervös och börjar med sina haranger om "galningar där ute", och "det är andra tider nu.. " , osv.

Itchy Boots har väl varit i alla länder?
Marc Travels har i alla fall varit i Iran, Irak, Libanon, Pakistan och Indien. Dessa är ju några länder som jag inte skulle vilja besöka.
Afrika lockar inte alls.
USA lockar inte även om det finns delstater som är ok. Kanada visst. Sydamerika nej inte alls.
Japan vore häftigt men vänstertrafik och det är för långt bort. Jag vill åka på egen hoj. Färja är ok men flyga är fusk.
England och Irland har jag flugit till. Vänstertrafik. Skottland är fint men näe. Vänstertrafik.

Forna Jugoslavien var ju populärt före kriget. Jag har väl haft planer. Kanske Grekland och Albanien. Färja från Italien är ju ett alternativ. Rumänien ska ju vara fint.
Mitt intresse är att köra på sköna vägar och se fina vyer och ta ett varv eller två i alla städer och turistorter på vägen. Museer, kyrkor, turistfällor går bort. Kultur, mat och nya människor intresserar inte mig men det ingår ju i resandet på hoj. Jo jag vet att man bör älska det och framhäva hur öppen och skön man är. Jag vill köra motorcykel och sova i mitt tält. Jag träffar och pratar med människor och tycker att det är roligt och trevligt. Jag är ingen kuf. Med min engelska är jag kung i Frankrike, Spanien och Italien. I Nederländerna och Belgien ligger i lika. På campingen utanför Berlin kunde kunder och personal inte förstå när jag frågade efter toaletten, på engelska. Märkligt.
Alperna och Pyrenéerna har massor av vägar och vyer. Schweiz är ju fint. Kanske borde bocka av Helsingfors och Prag. Finland lockar inte. Inte heller Baltikum även om det är nära till färjorna.
Som sagt, jag har ingen ambition att besöka så värst många länder till.

 

[Birger H]

Edit:

Citerade först fel inlägg, lyckades sedan såga sönder det jag skulle citerat, och...
Ännyväj - jag har valt att citera TS.
Det är så det skall vara.






The Hubb har medlemmar från hela världen.

GB har väl 75 miljoner innevånare, Frankrike något liknande. Tyskland 80 miljoner. Sverige 10 miljoner.
Vill nog säga att Sverige är proportionerligt representerade på den plattformen i förhållande till sin folkmängd.

Sedan skall man inte låta sig förledas av vad man ser på nätet och YT.
Sverige och svenskar har en djupt rotad misstro till att tigga pengar av andra för sitt leverne.
...om det nu handlar om överlevnad, eller extravaganser i form av "äventyr".

Man kan spekulera i vad det beror på, men jag misstänker att det har att göra med den allomfattande Staten som tidigt "tog hand" om sådant. På gott och på ont...

Vad jag vill ha sagt är att svenskar i högre grad än andra vill slippa hora ut sig med crowdfunding, Patreon och det eviga "click the link below" under sina resor - något som gör att svenskar - faktiskt alla vi från de nordiska länderna syns mindre när vi reser.
Vi reser för våra egna pengar och har varken behov eller krav på oss att berätta om det.
Min uppfattning är att fler svenskar än man tror reser långt - under radarn.

Det som håller folk tillbaka är plikttrogenheten - man måste vara tillbaka till måndagen när jobbet börjar efter semestern...

Alltså är det pensionen man väntar på. Alla äventyr skjuts upp, fram till en hägrande pension, men planeringen tar inte upp begreppet pensionsålder.

De flesta 40-åringar som planerar att köra Kapp to Cape när dom "får pension" kan inte föreställa sig hur kroppen förändras med åldern.
Ofta lovar par varandra att åka på långresa med hoj. Men vid det tillfället är osteoporos mest ett lustigt ord, och köra hoj är inte ett val i det läget. Somliga växlar över till Overlanding med bil istället för att få vara tillsammans, men de flesta nöjer sig nog med en vanlig husbil som det står "Adventure" på.

Men, svenskens äventyrslust är det inget fel på! Ett område där vi är överrepresenterade är "vagabonder på vatten". Det känns tydligt att vi ligger högt i toppen bland nationer som är redo att köpa båt och dra iväg. Ofta helt utan tidigare vana...

Lästips:

View attachment 500408

Högst erfarna långseglare, dock.
Segla till Antarktis, låta båten frysa in över vintern med vilje, leva på egna förråd och få...

Spoiler

det tänker jag ändå inte berätta

Jag har haft lite kontakt med den här långseglacommunityn, och - Ah! historierna dom har att berätta. ...när man träffar dem. Ingen av dessa har någon ambition att synas eller berätta något i P/A-läge.

Så, att svensken är äventyrlig är ställt utom allt tvivel. Men som alltid så skall det ske med förnuft. Och har man nått pensionsålder så är det nog faen förnuftigare att segla än att köra hoj.

Jag säger inte att det är rätt och riktigt, eller ens att jag själv ställer upp på mitt eget resonemang, men det känns plausibelt. Jag kan tänka mig att segla iväg in i solnedgången. Med en Monkey stuvad under däck.

Slutligen: en uppfriskande bild i Folkbokföringsverige:

View attachment 500409

Talattagatan 10

En adress som egentligen inte finns.
Här sätter man upp sin brevlåda om man ligger i GKSS-hamnen över vintern. Eller behöver ha en svensk adress av någon anledning. En slags frizon i Folkbokföringssverige. Man skriver sig där, no questions asked. Just nu står något tiotal personer skrivna där, men brevlådorna är mångdubbelt fler.

I like.

Talatta...? Grekiska för hav.

Jag har aldrig tiggt pengar. En av orsakerna till att jag kört österut. Betydligt billigare. Jag är också ”plikttrogen” och sköter jobbet etc så jag är tillbaka hemma när jag ska. Om man har artros så lär man inte få upp en Monkey stuvad under däck. Haft en. Dom väger 100 kilo. Men intressant iakttagelse och jämförelse med sjöfolk vs hojåkare. Även jag har ett nautiskt förflutet. Maskin-/Fartygsbefäl kl VIII. Kört för Sjöräddningen. Vart några månader gammal när föräldrarna tog ut mig på sjön första gången. Hade skett tidigare om jag inte vart född i Januari. Föräldrarna, jag, syrran och en hund i en Drake. Körde säkerhetsbåt under Raymarine2Star-kappseglingen för några veckor sedan. Känner definitivt fler svenskar som seglat jorden runt än som kört hoj runt klotet. Och som du säger, dom håller ofta en låg profil. Men fortfarande….. Det är inte mindre obekvämt eller osäkert att dra till södra Frankrike på hoj än att dra till Bulgarien eller Georgien. Eller till Mongoliet t/r fast det är lite längre. Är det andra kulturer som skrämmer? Personligen tycker jag att det är roligare att ta hojen till ställen som är annorlunda än här. Annars kan jag lika gärna stanna hemma.

 

[Birger H]

Edit:

Citerade först fel inlägg, lyckades sedan såga sönder det jag skulle citerat, och...
Ännyväj - jag har valt att citera TS.
Det är så det skall vara.






The Hubb har medlemmar från hela världen.

GB har väl 75 miljoner innevånare, Frankrike något liknande. Tyskland 80 miljoner. Sverige 10 miljoner.
Vill nog säga att Sverige är proportionerligt representerade på den plattformen i förhållande till sin folkmängd.

Sedan skall man inte låta sig förledas av vad man ser på nätet och YT.
Sverige och svenskar har en djupt rotad misstro till att tigga pengar av andra för sitt leverne.
...om det nu handlar om överlevnad, eller extravaganser i form av "äventyr".

Man kan spekulera i vad det beror på, men jag misstänker att det har att göra med den allomfattande Staten som tidigt "tog hand" om sådant. På gott och på ont...

Vad jag vill ha sagt är att svenskar i högre grad än andra vill slippa hora ut sig med crowdfunding, Patreon och det eviga "click the link below" under sina resor - något som gör att svenskar - faktiskt alla vi från de nordiska länderna syns mindre när vi reser.
Vi reser för våra egna pengar och har varken behov eller krav på oss att berätta om det.
Min uppfattning är att fler svenskar än man tror reser långt - under radarn.

Det som håller folk tillbaka är plikttrogenheten - man måste vara tillbaka till måndagen när jobbet börjar efter semestern...

Alltså är det pensionen man väntar på. Alla äventyr skjuts upp, fram till en hägrande pension, men planeringen tar inte upp begreppet pensionsålder.

De flesta 40-åringar som planerar att köra Kapp to Cape när dom "får pension" kan inte föreställa sig hur kroppen förändras med åldern.
Ofta lovar par varandra att åka på långresa med hoj. Men vid det tillfället är osteoporos mest ett lustigt ord, och köra hoj är inte ett val i det läget. Somliga växlar över till Overlanding med bil istället för att få vara tillsammans, men de flesta nöjer sig nog med en vanlig husbil som det står "Adventure" på.

Men, svenskens äventyrslust är det inget fel på! Ett område där vi är överrepresenterade är "vagabonder på vatten". Det känns tydligt att vi ligger högt i toppen bland nationer som är redo att köpa båt och dra iväg. Ofta helt utan tidigare vana...

Lästips:

View attachment 500408

Högst erfarna långseglare, dock.
Segla till Antarktis, låta båten frysa in över vintern med vilje, leva på egna förråd och få...

Spoiler

det tänker jag ändå inte berätta

Jag har haft lite kontakt med den här långseglacommunityn, och - Ah! historierna dom har att berätta. ...när man träffar dem. Ingen av dessa har någon ambition att synas eller berätta något i P/A-läge.

Så, att svensken är äventyrlig är ställt utom allt tvivel. Men som alltid så skall det ske med förnuft. Och har man nått pensionsålder så är det nog faen förnuftigare att segla än att köra hoj.

Jag säger inte att det är rätt och riktigt, eller ens att jag själv ställer upp på mitt eget resonemang, men det känns plausibelt. Jag kan tänka mig att segla iväg in i solnedgången. Med en Monkey stuvad under däck.

Slutligen: en uppfriskande bild i Folkbokföringsverige:

View attachment 500409

Talattagatan 10

En adress som egentligen inte finns.
Här sätter man upp sin brevlåda om man ligger i GKSS-hamnen över vintern. Eller behöver ha en svensk adress av någon anledning. En slags frizon i Folkbokföringssverige. Man skriver sig där, no questions asked. Just nu står något tiotal personer skrivna där, men brevlådorna är mångdubbelt fler.

I like.

Talatta...? Grekiska för hav.

Och det där med båtar och hojar…… Skepp å hoj!!