Igår för 3 år sedan så gav jag mig av på den där resan till en fyrdagars omgång SMC-kurser, steg 3, 4, 5 och 6. Det var starten på något alldeles underbart roligt.
I år åkte jag förvisso bara på en enda liten dag, hade aldrig pallat 4 dagar på raken som kroppen är nu. Det funkade väl helt okej. Kroppen var med mycket bättre än vad jag hade väntat mig, hojen funkade oerhört mycket bättre än den där floppen i höstas när allt blev del och strulade. Idag var det bara en enda liten sak som hände:
Ja, ett kåpfäste gick av, och då hade jag ändå fått några sådana för att få hojen godkänd på besiktningen.
Det bestämde sig för att gå av när jag skulle ut, så det var bara att åka tillbaka och fixa igen.
När jag ändå var ute och körde så var jag helt vilsen på banan, inga kurvor blev rätt, inga inbromsningar var rätt och inget var speciellt bra. Långsamt gick det med, som fan. Men inte långsammast på banan!
Det finns fan hopp om det med andra ord. Det är ganska kul att ha en IR-kamera för att titta på däcktemperaturer med. Det är dock jävligt tydligt att mina harmlösa varvtider inte riktigt räcker till för att jobba upp värme i däcken.
Efter mycket roligt mys på banan så var jag så trött när jag klev av hojen efter näst sista passet att jag knappt kunde gå längre, så jag började packa in allt i bilen med planen att filma KMet... När jag väl fått undan allt så upptäckte jag att jag dels glömt stativet hemma, och dels XLR-kabeln så jag orkade inte riktigt lägga tid på att spela in en skakig video med dåligt ljud utan bara satte mig i bilen och for hemåt.
Men jösses vilken asfalt det är på banan nu. Helt fantastisk!
Nu ska jag bara lära mig köra fort igen (hehe, igen...
som om jag körde fort innan...)