All fokus riktas vanligtvis mot de episka slagskeppsduellerna och hangarfartygen men de mindre fartygen är inte att förglömma. Då tänker jag i första hand på den i Sverige ganska modest namngivna fartygstypen Jagare, som på engelska heter Destroyer och på tyska Zerstörer.
I Royal Navys stenhårda skola for sjöofficerare var posten som jagarchef det stora elddopet. En officerslön var väldigt låg för allt utom sjökommenderingar vilket gjorde att dessa var mycket hett eftertraktade och den högre ledningen sållade skoningslöst bort alla de som inte visade handlingskraft och aggressivitet enligt Lord Nelsons devis "Slå först, slå hårt, fortsätt att slå". Ingen kunde nå de högre graderna och kommenderingarna i flottan utan att ha visat sin duglighet ombord på en jagare, ett mindre fartyg som fanns i stora kvantiteter och som enkelt kunde offras med en handvändning och en efterföljande axelryckning, något jagarcheferna var mycket väl medvetna om.
Det är detta som ligger bakom många heroiska händelser som utspelade sig under tidiga WW2, bland annat HMS Glowworms sista strid.
Den lilla ensamma brittiska jagaren mötte den tyska tunga kryssaren Admiral Hipper och hennes jagareskort. Hopplöst underlägsen beslutade sig ändå fartygschefen Roope att anfalla. I skydd av rök och under våldsam tysk beskjutning avfyrade hon samtliga sina torpeder och salva efter salva från sina kanoner mot tyskarna. När torpederna missat kom den smått legendariska ordern från fartygets chef. -"Standby to ram", legenden förtäljer att den sönderskjutna och brinnande Glowworm hade fått en träff som kortslutit elsystemet och fått mistlurarna att vråla ett blodisande ljud samtidigt som hon kom farande ut ur röken för att ramma den tyska bjässen. Admiral Hipper rammades och en stor reva drogs upp i sidan, Glowworm fick därefter ytterligare träffar från mycket nära håll, vilket det enda fungerande pjästornet heroiskt besvarade medan fartyget började sjunka. Bara några minuter senare sjönk jagaren till botten med sin chef och större delen av besättningen. Admiral Hippers chef var så imponerad av det hjältemod britterna visat att han återgav händelsen för Röda Korset varefter HMS Glowworms chef Roope postumt tilldelades Victoriakorset, den högsta utmärkelsen en brittisk soldat kan få.
En annan liknande händelse är när det skadade och bogserade brittiska hangarfartyget HMS Glorious hanns upp av de tyska slagkryssarna Scharnhorst och Gneisenau. Glorious eskort var svag och bestod av två jagare från 1920-talet, HMS Ardent och HMS Acasta. Dessa tvekade dock inte en sekund, trots att det var uppenbart självmord, utan flög som ilskna bandhundar till angrepp mot de tyska jättefartygen. HMS Ardent träffades ganska snabbt och sjönk till botten med man och allt medan Acasta lyckades genomföra flera torpedanfall mot tyskarna som under tiden hamrade sönder Glorious med sitt svåra artilleri. Scharnhorst fick en torpedträff och flera träffar från jagarkanonerna innan även Acasta brinnande sjönk till botten efter nära två timmars strid som hon vägrade att dra sig ur trots de hopplösa oddsen. Scharnhorst och Gneisenau halade omedelbart flaggorna till halv stång och hedrade sina motståndare med besättningen på givakt på däck. Efter denna strid togs bägge de tyska slagfartygen ur strid för reperationer vilket möjliggjorde att allierade trupper säkert kunde föras bort från det ockuperade Norge. Ardent och Acasta hade genom sina till synes meningslösa offer räddat tusentals kamrater undan döden.
I tider när USA får all cred för att ha kastat tyskarna tillbaka till Berlin är det värt att påminna om britternas järnhårda kamp för överlevnad under 1940.
Med såna försvarare blir en nation aldrig besegrad.