Veckans andra extrema träningspass avklarat.
Ponnyhästen flög i luften fullkomligt ute på en äng, och jag satt rätt löst redan efter typ 3 språng. Såg framför mig hur jag skulle behöva gå hela vägen hem, och tänkte "I HELVETE heller" och klamrade mig fast för glatta livet med mina stackars lår som redan lider av träningsvärk efter exkursionen. Satt kvar trots det, och red vidare, bara för att upptäcka att vägen jag tänkt ta fortfarande var isig, så det var bara att vända tillbaks igen, samma väg. Ut på öppna ängen igen, och samma sak hände än en gång. Nu var jag iaf beredd, så jag satt aldrig löst. Stod en liten tant i mitten av ängen (detta är ingen stor äng alltså, är väl som en halv fotbollsplan typ) och pratade i telefon. Hon följde mig med blicken hela vägen både dit och hem, och såg helt förstörd ut, stackaren. Haha, där kom vi farandes som en jävla gummiboll, och jag skrek och röt på honom för att han skulle sluta, men uppenbarligen var energinivån så pass hög att den dränkte mina skrik, för han sket fullkomligt i mig.
Nu tvättar jag. Och lagar mat. Och pluggar. Duktig kicka!