Tror en skillnad när man blir äldre och har längre relationer att det handlar mer om att ett uppbrott rör i en så mkt större gryta.
Jag står där nu. Gemensam bostadsrätt, bil, möbler & inredning osv.. Båten är bara min, men den måste jag sälja ändå nu (hade iofs sålt den ändå för jag hade inte tid innan heller) . Nu är det slut sen i julas, men vi kommer bo ihop till typ april osv..
I många fall slutar förhållanden med bråk om pengar, vem som ska ha vad (har ett exempel där de startade vcärldskrig över tvättmedlet). Det kanske finns skulder i den enes namn som egentligen tillhör båda osv. Blir man bränd i en sån relationen sitter det nog i, länge.
I mitt fall är det iofs rätt lugnt nu. Vi är vänner, har inga skulder, gör objektiva värderingar på allt så det blir "rätt" och delar fortfarande säng utan konstigheter. Det jobbigaste är att jag nog skulle vilja få KÄNNA mig som singel på riktigt, jag är rätt "klar" med det här. Vilket är ett riktigt lyxproblem i situationen (och att jag sannolikt inte kommer få :fika på 4 månader
).
Kort sagt, det var MYCKET lättare när man var 23. Då gjorde man slut, grät en skvätt, gick på Caféet, träffade nåt groggluder, tog ett rebound och började om. Easy as that.
)
