Sverige blir förstås skyldiga att hjälpa andra NATO-länder om de begär det enligt artikel 5, men det jag antar frågan gäller är hur det praktiskt och organisatoriskt skall gå till. Det lär ju knappast vara en binär fråga, dvs att antingen deltar värnpliktiga fullt ut eller så klarar vi inte vårt åtagande, utan att det kan vara allt från mindre insatser utanför artikel 5 till ett tredje världskrig med full mobilisering. Det är väl denna fråga som behöver redas ut så att funkar praktiskt och lagmässigt, liksom att det blir demokratiskt förankrat och tydligt gentemot medborgare/värnpliktiga vad de kan förvänta sig.
Jag ser framför mig någon slags eskaleringstrappa (som jag gissar finns redan idag i annan form) som går från yrkesmilitära via frivilliga värnpliktiga (eller iaf att de inte gjort "opt-out" via civilplikt) eller i yttersta läget att alla värnpliktiga kan skickas att strida i ett annat land. För det sistnämnda, som in i det längsta bör undvikas, tror jag det blir särskilt viktigt, inte minst för stridsmoralen, att det finns bred acceptans kring syftet med insatsen. För att det skall funka tror jag det krävs att det är en situation som på allvar upplevs som ett hot mot vår tillvaro, dvs det skulle t ex inte vara motiverat att skicka icke frivilliga värnpliktiga till någon lokal konflikt där Turkiet blivit angripet. För övrigt vill jag minnas att artikel 5 enbart säger att ett medlemsland måste bistå, inte hur.
EDIT:
Men rent principiellt håller jag nog i grunden med Zoda om att det inte bör vara möjligt att skicka värnpliktiga utomlands utan deras samtycke och om det verkligen är så att politikerna försöker smussla in en sådan möjlighet lagvägen som det knappast finns bred acceptans för är det illa.