I min värld borde nato vara som Markus beskriver. Blir någon attackerad går alla in till 100% för att återställa ordningen. Inga undanflykter. Det har ett stort symboliskt värde och är avskräckande inför eventuella framtida anfall. Maktbalans är alfa och omega. Lite som kärnvapen som, enligt mig, gjort världen fredligare.
Skulle det bli någon ”half-ass” hjälp, t ex att ens allierade endast skickar filtar, hjälmar och en handfull granatkastare så tappar ju nato ansiktet helt och signalerar utåt att det är safe att attackera natoländer. Samtidigt som signalen inåt är att man egentligen inte behöver göra ett skit för det gemensamma försvaret.
Make it or break it typ.
Naturligtvis är det så att om det uppstår tvivel kring om andra NATO-allierade verkligen kommer helhjärtat till undsättning vid aktivering av artikel 5 så skulle det sannolikt vara slutet för NATO. Men att komma till undsättning är inte samma sak som att alla länder skickar allt vad man har och inte har, inklusive värnpliktiga.
För det första måste man fortfarande ha ett försvar på hemmaplan och det vore ren idioti på ett försvarsstrategiskt plan att skicka ALLT till ett annat NATO-land varje gång artikel 5 aktiverades.
För det andra lär NATO ha planer kring hur olika länders försvarsstyrkor kan aktiveras vid olika typer av scenarier, som man har som utgångspunkt i respektive länders organisation, samplanering, övningar osv. Vid aktivering av artikel 5 bistår länderna rimligtvis med resurser och förmågor man har möjlighet att skicka och som de andra länderna kan förvänta sig utifrån läget som helhet. Det låter inte som ett rimligt scenario att medlemsländer i ett sådant läge nöjer sig med att skicka filtar, hjälmar osv. om det är något betydligt mer omfattande som krävs och förväntas - något som förstås beror på vilken typ av situation det handlar om. Men det är inte samma sak som att man måste skicka värnpliktiga mot sin vilja för att det skall räknas.
För det tredje så är att skicka värnpliktiga mot sin vilja utomlands rimligtvis något som ligger bortanför "vad man har", utan snarare hör till kategorin "vad man inte har". USA lär t ex inte återinföra värnplikt och skicka dessa mot sin vilja till en konflikt utomlands bara för att artikel 5 är aktiverad. I USA finns visserligen en möjlighet att kalla in värnpliktiga via det s.k. Selective Service System, men det kan enbart ske vid yttersta nödfall där USA är hotat och måste godkännas av såväl presidenten som kongressen. Rimligtvis borde det (iaf enligt mig) funka på ett motsvarande sätt i Sverige, dvs att värnpliktiga skall inte mot sin vilja kunna skickas utomlands bara för att artikel 5 aktiverats, utan det måste vara en ytterst allvarlig och eskalerad situation som är en del av att Sverige också är direkt hotat, men där insatserna behöver ske även på andra NATO-länders territorium. Likaledes måste möjligheten att kunna göra detta vara demokratiskt förankrad.