2 anekdoter.
1. Vi firade min Mor i helgen, 20 pers varav hälften kom från vårt fina grannland i väst. Tidigare har de uttryckt sig bekymrat, i den mån de velat diskutera "det svenska tilstandet". Nu var det mer explicit och dessutom var det en norrman som lyfte ämnet. Jag släckte diskussionen för det är så dags att börja omfamna vad jag sagt, därtill ingen vidare stämningshöjare. De har gett upp på Sverige, Listhaug har hjältestatus och de vill ha skydd mot grannlandet. De trodde dock att ännu ett tag var svenskar välkomna till No. Alltså driftiga, unga.
2. En god vän med viss akademisk status hälsar på sina likar från studietiden i Lund. En god andel välsituerad akademisk vänster, iaf tidigare. Plötsligt tar en kvinna bladet från munnen och säger att hon röstade SD. Något som tidigare var helt onämnbart ochh ff är i andra samnanhang, hon hade fått löpa gatlopp.
Då lättade tungornas band och de hade samtliga röstat SD på någon nivå i valet, övervägt det i andra, lundensarna.
Stor enighet rådde om att den infon stannar där, annars var deras karriärer saga all. Han var förbluffad, tidigare otänkbart och något man skämtsamt och nedsättande raljerade över. När barnen, nu unga vuxna utsätts...
Han som berättade om dessa personer jag inte vet vilka de är, har varit verksam i offentligheten i Värmland sen mitten av 00-talet och har varit skapligt involverad. Han vet s a s vart det är på väg.
Folk tror nog fortfarande att det går att "flytta ifrån", inom landet. Mer undfallenhet, mer "backa" kommer inte att hjälpa, men den insikten har ännu inte landat.
