Och dessutom är det i princip alltid samma lösningar som presenteras.
"Samma" projekt med nya namn, men med samma lösningar, samma mål och samma syften, som man kört på i 20-30 år nu.
En barndomskompis som i många år jobbat inom skolväsendet visade för några år sedan Jönköpings kommuns budget och satsningar, och Råslätt som (numera) är ett utsatt område, får flertalet miljoner mer kronor, år efter år efter år. Ändock kan en politiker, år efter år, vräka ur sig att nu... NU!... ska det satsas på skolan eller skolorna i utsatta områden med dåligt skolresultat, och NU ska det vända...
Veronika Palm sa ju bara för några veckor sedan att ett särskilt utsatt område ska få en fritidsgård, för det är ju den magiska ingrediensen i ett område för att lyfta skolresultaten, minska våldet och brottsligheten...
Bara att det i fram till november, två månader tidigare, fanns just en fritidsgård i det området men som tvingades stänga ner p.g.a. att kriminella tagit över den...
Eller det ständiga motståndet mot att höja straffen för (vålds)brott, alltid med fokus på att det hindrar inte brott (nej, det fattar vi, men ju längre en kriminell sitter inne, desto mer rehabilitering kan idioten få, samt resten av samhället slipper risken att utsättas för dess våld/handlingar), men ingen verkar heller sugen på att korta ner strafftiderna, som om de vore skrivna i sten och helt perfekta som de är, vilket är högst otroligt.
Bara hela den grejen dessutom att detta motstånd alltid utgår i från den kriminellas perspektiv, man väljer aktivt eller omedvetet att inte utgå ifrån resten av samhället och dess rättighet att få säkerhet och trygghet av staten och dess våldsmonopol.