Det måste ju naturligtvis kombineras med att det blir påföljder om man inte efterlever utegångsförbudet, därav min tanke om att inkludera det i första steget i en trestegsmodell och att det i detta steg fortfarande skall finnas en tydlig och attraktiv möjlighet för brottslingen att byta bana i livet.
Övervakningen sker ju i huvudsak elektroniskt. Är medveten om att ett sådant system går att kringgå, men är det ett stort problem idag bland dömda med fotboja? Sedan krävs det ju givetvis även personal som utför övervakningen, som gör hembesök osv, men det bör väl inte vara ett oöverstigligt hinder att anställa den typen av kompetens? Sammantaget bör det väl ändå vara bättre än att inget görs alls. Vi snackar ju om åtgärder som kan genomföras i det lägen som det inte är möjligt att döma till sluten ungdomsvård och som idag i praktiken innebär att inget händer alls.
Vad är ditt förslag (jämfört med den trestegsmodell jag föreslog)?
Först måste jag berömma din produktivitet och att du sannerligen ger dig i kast med ämne och frågeställningar. Vågar inte tänka på hur mycket tid det skulle ta mig att producera den mängden text du presterat i tråden och substans saknas då inte. Tack för det!
Som du säkert uppfattat menar jag att vi passerat point of no return i bemärkelsen att något tryggt samhälle får vi inte tillbaka. Frågan är snarare hur illa det skall bli och hur fort kommer det att gå. Förvissad om att de grymheter folk nu förfasar sig över är en stilla susning gentemot vad som kommer och toleransen för vad som acceptabelt/oacceptabelt flyttas i takt med att värre fenomen uppstår. En springande punkt är att ett folk av individer som har en övertro på att de styrande vill dem väl är den mest lättmanövrerade pöbel som går att frambringa. När styrande tillåts komma undan med precis vad som helst kan det gå precis hur illa som helst, vilket jag menar att det gjort. (Medveten upprepning)
Försökte hitta en intervju (men misslyckades) jag såg med en amerikansk veteran. Han talade om vikten av att kunna "göra sig till något man inte är" för att det är vad situationen kräver. Hans exempel handlade om allt från att skjuta på folk som förlösa deras barn. Behöver jag nämna hur han såg på vilka åtgärder som biter på klankultur/mentalitet? I korthet så måste hela klanen drabbas för åtgärder ska få önskvärd effekt. Han menade att när man utvisat ett antal familjer lär övriga sig rätt snabbt att det här med att låta några förstöra för många var en dålig idé. Att inte utgå från vad man själv tycker och känner utan vad som funkar för motparten. Vad biter när det gäller straff? Hur hjälper man någon bäst? Vad bygger respekt? Du fattar vad jag menar. Gäller i positivt som negativt.
Stegvisa insatser och upptrappning leder snarare till tillvänjning och man flyttar gränsen för hur mycket handling som till slut kommer att behövas till orimliga nivåer. Jag hävdar vikten av att agera resolut så fort problem uppstår. Det gäller också när man vill boosta ett positivt beteende. Decennier av resignation, underkastelse, "backa" har gett det abnorma förakt vi nu ser börja spira.
Man kan börja hårt för att det går att lätta på. Man kan inte börja med mjäk, snällism och underkastelse och tro att man sedan ska kunna höja insatsen i takt med utvecklingen.
Ditt trestegsförslag är en fin teori men jag är rädd att den är alltför akademisk, resurskrävande och med för många möjligheter till krångel som rinner ut i sanden. Lägg därtill alla aktivister i kedjan som kommer punktera åtgärderna på alla möjliga plan. Om det är personal och kompetensbrist idag, hur skulle detta vara genomförbart? Var ska folket komma ifrån och hur ska de attraheras jobba inom detta gebit? Hur slår det på övrigt polisiärt arbete? Inte är de väl nerlusade med operativa enheter idag?
Med aktivistiska myndighetspersoner, ett rättsväsende som kapitulerat för advokaternas kalleankaargument, åklagare som springer de tilltalades ärenden, kontraproduktiv politisk styrning jämte en impotent poliskår som dessutom inte kan samarbeta med militär. Alltså, det är lång väg att gå...
En variant hade varit att rekrytera poliser från närliggande länder som inte har några silkesvantar i sin utrustning, inte heller skulle de få några här. Utbilda svenska poliser i Israel, eller låt israeler komma och utbilda här. Vad som behövs hade varit ett helt nytt mindset och ett möjligen överdrivet resolut handlande från den som ska inneha våldskapitalet. Det ser jag som utsiktslöst utifrån hur det ser ut och vilka som styr idag.
Några års kadaverdisciplin och fokusförflyttning från förövares välbefinnande till brottsoffrens upprättelse, även på kostnadssidan, är ett måste om vi ska kunna behålla någon grad av civilisation. Klart man ska fokusera på förövarna. De ska stoppas, skjuter de ska de bli skjutna på och de måste förvaras, gärna spartanskt, glöm rättighetstänkande och komfort. För utrikes födda, inte minst om de uppehåller sig här på tvivelaktiga grunder ska one strike and you're out gälla, om du frågar mig. No strike krävs om du saknar skäl att vara här.
Likely to happen...