Malmö är rikets tredje största stad och har egentligen alla förutsättningar. Kommunikationerna är goda, avstånden korta. Det är endast en halvtimmes tågresa till Köpenhamn, där företag skriker
efter arbetskraft. Ett par mil åt andra hållet ligger Lund, med ett världsledande universitet.
Ändå är utanförskapet stort. Bara 125 000 av stadens drygt 350 000 invånare kan betraktas som självförsörjande, enligt en
rapport av Johan Eklund för Malmö stads Tillväxtkommission. Hela 75 000 Malmöbor i arbetsför ålder jobbar antingen inte alls, eller för lite för att täcka sina omkostnader. Välfärdsstaten går minus även på fullt arbetsföra.
Det kostar. Men inte bara för malmöiter. Malmö är den kommun som får mest från det kommunala utjämningssystemet – 5,5 miljarder kronor år 2019 att jämföra med tvåan Göteborgs 2,5 miljarder. Räknat per invånare halkar storstäderna visserligen nedåt i tabellen, men egentligen borde de inte alls spela i samma liga som avfolkningsbygder i Norrlands inland.
Malmö är
ökänt för sitt kommunala slöseri. Utöver att ha upp till 170 kommunikatörer anställda, har staden anställt skateboard-samordnare och bjudit influencers på semester. De stora summorna försvinner i dåliga upphandlingar och generösa bidragsutbetalningar. För några år sedan gav revisorerna förvaltningen skarp kritik för bristande kontroll över det ekonomiska biståndet. Men även med koll på pengarna är Malmös utgifter högre än de borde vara.
Vill Malmö fortsatt ta del av pengarna, kan man inte vara mer generös än lagens grundkrav.
Det är rimligt att kommuner inte får betala ut lägre belopp i försörjningsstöd än riksnormen, som fastställs av Socialstyrelsen. Däremot får de ge mer – vilket Malmö utnyttjar. Papperslösa får exempelvis stöd, och kommunen har betalat resor till Sverige för anhöriga till invandrare. I en
jämförelse konstateras att Malmös socialsekreterare är mer frikostiga än andra städers.
Nu har visserligen
antalet hushåll med försörjningsstöd minskat, men bara efter att kommunen skyfflat över samma personer i ett annat bidragsprogram.
Anmärkningsvärt nog ligger kommunalskatten i Malmö ändå nära rikssnittet. De som röstat för pengarullningen betalar alltså inte för den.
Det kommunala utjämningssystemet måste ändras. Socialdemokraterna i Malmö kan inte fortsätta dela ut andras pengar.
Visst har Malmö problem som inte bara kan skyllas på kommunen, som en hög andel lågutbildade födda i andra länder. Migrationspolitiken är ju statlig. Men den vidlyftiga bidragspolitiken låser fast människor i utanförskap.
Först efter 13-14 år är 40 procent av de icke-västerländska invandrare självförsörjande i Malmö, medan motsvarande siffra för Stockholm är 8 till 9 år. Förvisso också en lång tid, men en lång rad kommuner har med aktiva åtgärder fått fler att försörja sig själva.
Vill Malmö fortsatt ta del av pengarna, kan man inte vara mer generös än lagens grundkrav. Det borde gälla alla som får av det kommunala utjämningssystemet.