Kanske är felet staten. Staten glömmer oss, och sen är den orättvis mot oss. Och sen vill vi visa på det här sättet att vi också kan vara orättvisa (…).
Så resonerar en Rosengårdsbo kring brottsligheten i stadsdelen i rapporten Det är inte stenarna som gör ont från Malmö högskola (december 2010). Våldet, bränderna och stenkastningen i Rosengård förklaras i rapporten genomgående som en konsekvens av att invånarna blir orättvist behandlade. Oroligheterna säger något ”om vårt samhälle idag och hur klyftorna mellan olika grupper har ökat vilket på ett ogynnsamt sätt har drabbat olika delar av befolkningen med ursprung utanför Norden, och Europa” konstaterar man.
Min farmor var en ganska typisk Rosengårdsbo. Hon var själv flykting från Polen och fick uppleva våldet och brottsligheten i stadsdelen på nära håll. Under en promenad för ett par år sedan blev hon fälld till marken av ett gäng killar, och hade sedan ont i benet resten av livet. Hon var rädd när hon lämnade lägenheten.
Vi anhöriga förväntas förstå sådana våldshandlingar som ett resultat av strukturella orättvisor. Samtidigt är Rosengård inte en London- eller Parisförort där invånarna har upplevt konsekvenserna av det nya hemlandets imperialistiska härjningar.
När jag är ute och föreläser om integration brukar jag ställa frågan varför vi överhuvudtaget tar emot flyktingar. De svar jag får handlar sällan om att Sverige tjänar på en stor flykting- och anhöringinvandring. Vi tar emot människor i nöd för att vi betraktar det som vår medmänskliga plikt. Enligt de attitydundersökningar som har gjorts tycks denna syn prägla svenskars inställning i allmänhet.
Denna generositet visar sig inte bara i hur många invandrare vi tar emot, utan också i det sätt på vilket man blir mottagen i Sverige. Svenska för invandrare är gratis, och man får betalt om man slutför kurser (6000, 8000 eller 12000 kronor beroende på kurs). Man kan få boende och dagersättning. Anhöriga kan få flygbiljett av Migrationsverket för att ta sig hit. Har man inget jobb får man försörjningsstöd som beräknas för att täcka livsmedel och övriga hushållsutgifter, hälsa och hygien, kläder, skor, ”normala kostnader” för fritid och rekreation, dagstidning, telefon och tv-licens.
Lägg till gratis skola och högskola, sjukvård till låga kostnader och gratis tandvård till nitton års ålder. (Vilket inte framstår som mindre generöst om man har sina rötter i till exempel Polen, för att nämna en av de största invandrargrupperna i Rosengård.)
Detta leder inte omedelbart till slutsatsen att ”staten glömmer oss, och sen är den orättvis mot oss”.
Det gäller att ha det i åtanke när man söker förklaringar till våldet. Vi vet att diskriminering och polisvåld förekommer. Analysen bör ändå rymma det faktum att Rosengård är ett område som präglas av en generositet gentemot människor i nöd som förmodligen saknar motstycke i världen.
Paulina Neuding är chefredaktör för Magasinet Neo.
paulina@magasinetneo.se
