har egentligen inga patienthistorier värda namnet annat än då det barkat åt helvete och man fått rycka in för att hjälpa till att kontrollera patienten med våld. Dom situationerna var inte helt ovanliga på psykakuten. Men en sak som satt sig i huvudet är hur satans stark en desperat människa är/blir...Assisterade vid en bältesläggning en gång, vi var två vakter, två manliga usk av ansenlig storlek samt en kvinnlig läkare "mot" en tjej som inte kan ha vägt mer än 45 kilo. Samtliga hade blodvite och eller blåmärken efter den resan...
Men en lustig grej från Långbro kan jag ta...Stötte på en rätt ovårdad figur en natt i parken där, iklädd sjukhustofflor, randiga flanellpyjamasbyxor och en stickad lusekofta som var åtminstone 3 stl för stor, stort vitt skägg a 'la jultomte (med matrester i). Första tanken var att nu har dom glömt låsa på nån avdelning igen, så jag gick fram och frågade var/om han hörde hemma där, och jo det gjorde han. Försökte under 5-10 minuter lirka ur honom vilken avd han kom från utan att få något redigt svar. Blir så småningom rätt irriterad och förklarar att om han inte talar om var han hör hemma så kommer jag kalla på jourgänget och ta in honom dit han hör hemma med våld...då kommer svaret: men varför då, jag är ju överläkare här?