2522356 denna kanske inte är riktigt on topic, men va faan...En arbetsledare jag hade en gång på åttiotalet, vi kan kalla honom Rune (för det är vad han heter..

) har nog Europarekordet i unkiskäk. Den här natten kommer vår hjälte, Rune, hemvinglandes efter enn synnerligen vår kväll på krogen. Fyllehungrig som få raidar han kylskåpet i jakt på något ätbart, och där bland det som brukar finnas i en ungkarls kylskåp, dvs två folköl, en möglig ostkant, en tub kalles och några burkar kattmat lyste en hungrig fyllerists heliga Graal emot honom. En burk Felix pyttipanna.
Sagt och gjort, pyttipannan möter sitt öde i gjutjärnspannan innan den slukas av vår svältande hjälte. 16 timmar senare har Rune sovit ruset av sig och vaknar med en högst egendomlig smak i munnen, som inte ens kan förklaras av den monumentala baksmälla han lider av. På svaga ben staplar han ut i köket för att spåra upp några Alvedon och/eller folköl. Väl i köket noterar han stekpannan som tronar i ett brännmärke mitt på köksbordet, och att det välkremerade innehållet i pannan på inget sätt liknar pyttipanna....
Det är tydligen väldigt lätt att ta fel på pyttipanna och Whiskas när man hinkat alkohol i världsrekordmängder...