Det står så mycket skit på nätet om både det ena och det andra och detta är tydligen ännu ett exempel. Jag har och har haft olika raser i egen ägo samt som tränare/instruktör. Alla hundar är individuella men raser och rasgrupper har ofta en del generella/gemensamma drag man kan förlita sig till stor del på. Det är helt enkelt rastypiska beteenden, oavsett vad man tycker om saken eller ej. En Border Collie har vallinstinken i sig, oavsett om den används för vallning eller ej. En Vorsteh har jakten i sig oavsett om man jagar eller j, osv osv.
En kamphund är liksom ovan nämnda raser och rastyper framtagen för en specifik uppgift. Att slåss med från början tjurar, sedan andra hundar då tjurhetsning förbjöds. Detta var ett mycket populärt folknöje och det satsades mycket pengar inom vaden.
En förutsättning för att kamphundarna skulle vara hanterbara var att de inte hade någon tendens öht att rikta sin aggression mot människor. Det var ju allt som oftast en stor publik som skådade matcherna och i ringen fanns hundarnas ägare och åtminstone en domare.
Det är inte så svårbegripligt varför det var en sådan viktig förutsättning att man med just denna typ av hundar inte kunde acceptera någon form av omvänd aggressivitet. Det var helt enkelt inte fungerande. Folk skulle kunna ta del av underhållningen och hundarna måste kunna säras och matchen kunna brytas utan att någon kom till skada.
För underhållningens skull kunde man ej heller nå framgång med hundar som var explosivt aggressiva. Om hundarna exploderade direkt tog både hundens energi och matchen i sig slut alltför snabbt.
Kamplust är inte detsamma som aggressivitet. Kamplust är hundens vilja att kämpa. Hundens sätt att eggas av motstånd och vilja att inte ge sig.
Dessa egenskaper är de främst utpräglade tillsammans med hundarnas avsaknad av skärpa och tendens till omriktad aggressivitet.
En hund som är avlad för att eggas av motstånd och inte ge sig, som blir aggressiv och riktar sin ilska mot en människa, eller hund, blir givetvis mer farlig än en hund som har en låg kamplust.
Men, kamphundar är Även specifikt framtagna för att ej vara explosiva och att ej omvända sin aggressivitet mot människor. Renrasiga kamphundar saknar genetiska anlag för skärpa/vaktinstinkt.
Hundar som inte avlats för detta syfte har ej behövt ha en lika inriktad avel vad gäller omvänd aggressivitet. Tex en Border Collie eller en Schäfer är inte avlad alls i samma grad för att aldrig ge sig, därför har det ej heller varit en förutsättning att den inte får visa omriktad aggressivitet.
Därmed inte sagt att den ena rasen är mer aggressiv än den andra. De är bara olika. En APBT kräver större provokation för att gå igång till fullo än exempelvis en Rottweiler. När den väl har gått igång har man betydligt mycket mer kamplust i aktivt omlopp än när en rottweiler går igång.
Dock kan, och har, rottweilern större tendens att rikta sin aggressivitet mot människor. Den har ju hög skärpa. Men då den inte har samma utpräglade kamplust är det inte heller ett särskilt stort problem eftersom den oftast avbryter snabbare. Det kan också vara lättare för en mer okunnig person att korrigera tex en Schäfer än en APBT.
Minns att APBTn triggas av motstånd. Men, den är svårprovocerad.
Jag har Idag en staffordshire bullterrier och en schäfer. Schäfern är från försvarets egen uppfödning och är en tuff jäkel då de ställer mycket höga krav i sin uppfödning.
Han har således mycket större kamplust än en "vanlig" Schäfer. Men han kommer inte i närheten av en APBT. Eller min staff för den delen.
Jag har haft min staff i fem år, hon har Aldrig överhuvudtaget visat någon skärpa eller aggressivitet mot en människa. Hon kommer överens med andra hundar om hon får lite tid på sig och inte blir för pressad. Hon är lite osäker efter flertalet anfall mot henne, då hon varit kopplad och den attackerande hunden lös. Men hon är aldrig den som själv drar igång något. Hon skäller aldrig tillbaka på någon annan hund och gör aldrig utfall tillbaka.
Har jag behövt korrigera henne har det gått mycket enkelt, men jag måste göra det på ett sådant sätt att jag inte triggar kamplusten.
Exempelvis, om en kamphund drar i kopplet och jag drar tillbaka så kommer hunden dra ännu mer. Den eggas ju av motstånd.
Schäfern däremot försöker nästan alltid nypa tillbaka om jag måste ta tag i honom eller ta i honom på något vis han inte tycker är optimalt. Men han hugger ju inte och sätter sig inte fast eller liknande. Men han har absolut mycket större tendens att omrikta sitt beteende mot mig eller någon annan människa.
Jag har hållt på med många olika raser och de hundar jag är mest "trygg", eller säker är ett bättre ord, med att hantera i skarpa situationer, som tex hundslagsmål. Är kamphundar. Risken är minimal att jag blir biten som en blixtreaktion. Det har aldrig hänt mig med någon av de hundar jag haft själv eller bara ansvarat för. Inte så att jag har för vana att hamna i skarpa situationer och hundslagsmål. Men efter 18 år som hundägare har man såklart hamnat i sådana situationer.
Vår första hund, en golden, var mycket hanhundsaggressiv och han bet sig alltid loss om man var för nära huvudet eller var tvungen att ta tag i honom. Inga extrema bett då han släppte direkt, men han gjorde likväl såhär. Som en blixtreaktion - omvänd aggressivitet.
Att tro att man kan få en hund som är helt utan nackdelar och helt utan någon form av aggressivitet i någon situation är riktigt riktigt naivt.
Det är bara en fråga om att förhålla sig till det och hantera det på ett professionellt, kunnigt och ansvarstagande sätt så att problem aldrig blir problem av betydelse.
Just pga detta är det också alla hundägares skyldighet att lära sig hundars språk (etologi) och att veta vad det är för ras man har i kopplet.
En Border Collie som inte tränas korrekt och får gå lös kommer sticka efter joggare, en kamphund som inte tränas korrekt och går lös kommer skada andra hundar.
Det är bara att välja vilken ras som passar oss och vilket ansvar för vilka områden vi faktiskt är kompetenta nog att ta. Många har fått för sig att man behöver vara extra hård mot just kamphundsraserna. Det är inte sant. Att använda våld mot en hund, oavsett ras, måste kräva mycket speciella omständigheter. Inte tillämpas som en sorts uppfostran och inlärningsmetod. Visst fungerar det att bestraffa hunden när en gör fel, men det är betydligt bättre fungerande att belöna den när den gör rätt. Och om den inte vet vad som är rätt kan den definitivt inte veta vad som är fel, således tappar även bestraffning i sådana lägen den önskade effekten. Dock behöver jag vara mycket hårdare mot Schäfern än mot min Staff.
Beträffande skriverier och incidenter. Mig veterligen har det aldrig någonsin varit en renrasig kamphund inblandad, inte här i Sverige iaf. Det finns ca 400 renrasiga APBT i Sverige idag. Resten är pitbullliknande blandraser. Men de ser ju ut som pitbulls, alltså kallas dem för det. Dock finns det flertalet blandraser som ser ut som pitbulls eller liknande raser utan att öht ha dem i sig. Har flera bilder på helt andra blandraser på datorn, som jag skaffat inför en redovisning i ämnet. I många av skriverierna kommer det fram att man varken vet vem hunden eller ägaren är. Men ändå anser man sig kunna rasbestämma hunden. Och i en kritisk situation är förmodligen extremt få så pass uppmärksamma för detaljer att de kan avgöra exakt vad det är för hund det är fråga om. Speciellt inte när det är en sådan soppa med blandraser, som ärvt de Fysiska attributen från ev. kamphundsras.
" -"vilka käppar?" -"bändkäpparna för att bryta upp käftarna så klart"...).
Ska du skriva så där mycket kan du dra direkt.
