Jag tycker Jonas Andersson ger ett vettigt om än inte överdrivet intellektuellt intryck.
Hans take på dagens vitbok-nyhet, och bemöter väl en del kommentarer här i tråden också tänker jag:
Jag gick med i Sverigedemokraterna som medlem 2018. Före det hade jag röstat på partiet i två raka val. För mig har det alltid varit självklart att lära sig av historien men samtidigt titta på nuet, och försöka blicka framåt. Vad behöver Sverige för att må bra?
2010 skulle jag mest säga att det var en proteströst mot ett politiskt och medialt etablissemang som betedde sig som ett gäng översittare och skitstövlar, som istället för att lyssna på vad SD hade att säga i migrationsfrågorna konsekvent brunmålade.
Jag hade då även engagerat mig i frågan om åldersbedömningar av ensamkommande, då exakt alla som jobbade inom det gebitet visste vilka problem som fanns. När jag - som då arbetat med ensamkommande i sju år - försökte lyfta frågan till olika politiska partier var motståndet kompakt.
Historien gav mig naturligtvis rätt, ålderlögnerna är en stor skandal i svensk rättshistoria och har kostat skattebetalarna miljarder kronor, och att ingen trampade på bromsen har bidragit stort till de problem vi ser idag i det svenska samhället.
2014 var det ännu mer uppenbart att migrationspolitiken var på väg att haverera, och att inte rösta SD hade vid det här laget varit otänkbart. Har man nån form av logiskt tänkande och kan göra enkla konsekvensanalyser, så var det enkelt att se hur detta skulle komma påverka landet.
Här gick det också se att SD började vara mer än ett enfrågeparti. Partiet hade redan infört nolltolerans mot ideologiska avvikelser och de rötägg som inte förstod vad partiet står för åkte ut. Det började synas en mognad som inte jag sett utifrån tidigare.
2018 blev jag själv medlem och sedermera invald i riksdagen. Trots att jag röstat på partiet i två val, var det fortfarande inte ett helt enkelt val. Norrland och Skellefteå är oerhört rött, och stigmatiseringen låg fortfarande som en våt filt över Västerbotten.
Men jag kände att tiden var mogen för partipolitiken, och trots att jag lusläste motioner och styrdokument såg jag ingen tillstymmelse till rasism, främlingsfientlighet, fascism eller något av de andra epiteten som konsekvent användes för att skrämma bort väljare.
2022 har vi utvecklat politiken inom samtliga områden, och jag är oerhört stolt över att kalla mig sverigedemokrat! Historien har gett partiet rätt i fråga efter fråga, meningsmotståndare har tvingats ge upp då verkligheten hunnit ikapp.
Partier från vänster till höger har helt utan skrupler approprierat SD-politik och gjort den till sin egen. Det är en fin komplimang, när man ser både sossar och moderater använda argument och retorik som jag själv varit med att ta fram åren före.
Vitboken då? Jag tycker det är jättebra att den äntligen kommer, så att det som skedde för drygt trettio år sedan kan granskas och diskuteras. Det hade naturligtvis varit enklare om partiet bildats av ett gäng avhoppade socialdemokrater, men det går inte ändra på historien.
För mig är det hundra gånger viktigare vad som hänt efter bildandet, hur partiet utvecklats och vad det är idag.
Jag sitter själv i såväl partistyrelsen som distriktsstyrelsen i Västerbotten och Kommunföreningsstyrelsen i Skellefteå. Jag sitter i riksdagen, och har i princip full insyn i vad kollegor och tjänstemän pysslar med. Nej, det går tyvärr aldrig läsa folks tankar och det finns säkert pappskallar fortfarande i partiet, som i smyg avviker ideologiskt utan att nån vet om det.
Men jag har ALDRIG under mina fyra år sett tillstymmelse till acceptans för rasism, nazism eller vadhelst vitboken nämner rörande grundandet av partiet, inte på någon nivå. Jag har själv tillsammans med några andra ansvarat för samtliga motioner som rör migration, och jag utmanar vem som helst att hitta en enda formulering, ett enda förslag, en enda mening som skulle vara rasistisk.
Vad jag ser i Sverigedemokraterna 2022, är massor av människor från alla samhällsklasser, med olika hudfärg, etnicitet, kvinnor och män, homo- och hetero, fattiga och rika, unga och gamla, med blå ögon eller bruna eller gröna. Alla med det gemensamma målet att göra Sverige bra igen.
Inte bara bättre, utan bra.
Där ligger mitt fokus, och där kommer det alltid att ligga. Jag är oerhört stolt över hur Mattias Karlsson, Richard Jomshof, Björn Söder och Jimmie Åkesson m.fl. konsekvent i två decennier drivit partiet i rätt riktning. Målet är inte nått ännu, men det kommer!
Så, kan vi äntligen diskutera sakfrågor nu istället? Vi har ett val att vinna, och ett land att rädda.