Kanske dags att jag berättar min historia, få se om nån tycker den har någon relevans.
Jag började köra PW80 när jag var 5 år, den var brutal för mig då, allra första 100 metrarna kastade den av mig i diket. Ca 100 vurpor senare var jag runt 10 år och fick åka i skogen själv. När man åker själv provar man självklart på lite mer saker och därefter är den både sne och sprucken. Wheelies var ju hur coolt som helst å bara tvunget att prövas.
50 vurpor senare blev jag eggad å köpte en KX125, var väl kring 14 då. Med den fick jag blandannat lära mig att peta i en till växel på balanspunkten med en så hetsig motor och fullgas resulterar i en halvtimme försöka lyfta bort hojjen ur den buske den landat ovanpå. Av allt jag kört hittills tror jag den här hojjen var det viktigaste steget jag gjort, då jag lärde mig styra cykeln med motorn och med bromsarna.
Efter detta kom ett il med snöskoter som inte alls var min grej, dyrt å allmänt dyrt. Till sommaren skaffade jag MC-kort å åkte runt på RD 125 -81. Trots att jag vid den här tiden tillåmed provat 1000cc rad4 på 140hk så tyckte jag det var riktigt kul att blåsa runt på min "moppe". I ärlighetens namn så har jag nog sparat många olyckor på att åka en lite tröttare hoj som wobblar över 120km/h. Dessutom har jag fått lära mig hur en del krisiga situationer som wobbel går att styra upp, sånna situationer som man kan hamna i runt 250km/h med en modernare sporthoj.
Från 125 blev det ett hopp upp till R6 då vi ville prova köra bana. Strypningen användes inte direkt flitigt... På denna maskin provades både wobbel i 200+ och påwerslajds och div andra oroliga saker som jag garanterat skulle vurpat om jag inte hatt tidigare erfarenhet. Hastigheten på landsvägen ökade dramatiskt jämfört med 125an då det inte alls kändes speciellt farligt, dessutom märkte man ju inte ens att man fått upp farten. Sen bar det av till finland och kemora. Bromsa tidigt å svänga försiktigt, man vill ju inte vurpa hojjen? 1.30 nånting slutade min tid på, men man kom hem med en större erfarenhet, inte minst från en vurpa från en annan kille som i princip satte stopp för körandet den helgen. När man kom hem till landsvägen igen började man tänka efter varje gång man varit ute å åkt. Tänk om jag vurpat som den killen? Då har jag varit död.
Från 105hk till 55hk. Ganska fort blev det en motard, man var ju fast vid att åka bana. En vecka åkte jag 30 timmar bana med den. Fick lära mig det mesta om banåkning på den här, samlade på mig ca 40 vurpor alla med stor erfarenhetsvinst. Det var nog här det slog om att det inte är hästkrafterna som har betydelsen utan vikten, om man nu ska se till maskinen.
Från 55hk till 43hk. Slut på gatåkandet, det är ju fan livsfarligt. Då å då går det väl ta en tur på custom 125an, åker man på något värre är det ganska lugna färder. Det här är den första hoj som jag känner att jag är relativt nära att kunna hantera. På midlanda (som är en roadracingbana för er som inte vet om det) åker jag lika fort som de som varvade mig varv på varv på kemora ett år tidigare, trots mopedmotorn på 43 fjuttiga hästar.
Slutsats, den hoj jag lärt mig minst på är den starkaste allra snabbaste hojjen. Vurpa gör man nån gång, bättre göra det billigt och säkert. Förövrigt är jag 19 år gammal idag när jag skriver detta och påväg till tyskland som en av elva utvalda juniorer från sverige att köra uttagning till KTM Euro cup, vilket tar fram en VM-förare till nästa år. Här skulle jag INTE varit om jag fortsatt med R6an eller ännu mindre om jag börjat köra MC på den.