Jag menade inte att man växer ifrån Anorexi eller Bulimi eller liknande sjukdomar automatiskt. Jag menade mer att när man har kommit ur det som jag gjorde så har man fortfarande i många fall kvar sin kassa självkänsla och hittar andra fel på sig själv. Det är snarare dom felen jag menar att man tillslut släpper för att man växer i sig själv. Det är ju först när man börjar ta ta i den underliggande orsaken som man kan börja bearbeta allt och förstå varför man straffar sig själv på olika sätt.
Ok, got it
Är bara lite gubbaktigt stingslig. Var och varannan dokusåpa-"kändis"
måste ju ha haft "en släng" av anorexi för att få street cred nu för tiden.
Gemensamt för dom allra flesta är att dom inte har en susning om
vad dom pratar om.
Har man haft närkontakt med den här sjukdomen så vet man att det
inte är en "fas" i uppväxten.
Som farsa blir man så otroligt frustrerad på döttrar som trots att
dom "har allt", en hyffsat trygg hemmiljö, lysande skolresultat, massor
av kompisar och pojkvänner så lyckas dom hitta fel på sig själva,
och alltid tvivla på om dom ska klara nästa utmaning.
För oss grabbar är det väl tur att ni inte har vårt kaxiga självförtroende
också, för då skulle ni regera överallt
Fridens...