"Hela konceptet att se samma jävla kurvor om och om igen måste ju vara ett nöje för
autister och andra lite speciella personer?"
Kurvorna är kanske lika dana alltid, men bara för det behöver du ju inte köra lika dant i dem efter varje varv. Sen beror det ju lite på vad du har för syfte med att köra på bana. Är det att njuta av naturen, känna dofterna från gran skogen, se kossorna i hagen, känna ljumna sommarvindar mot dina ben, glida genom kurvorna i behagligt tempo, ja då är kanske bana inte så roligt. Men har du som mål att ta dig runt banan snabbare och snabbare så kommer du nog kunna köra en hel del bandagar innan du tröttnar, och antagligen kommer varje delmål och framgång som avverkas få glöden inom dig att blossa upp ytterliggare. Och när motgång möts kommer glöden minska...lite som med allt annat i livet.
Som sagt jag tror det är synen på att köra bana som måste va den rätta för man ska uppskatta det, att helt enkelt kunna köra snabbare/bättre/säkrare ju mer man övar. Jag kan förstå att motivationen kan tryta när man kört några säsonger och känner att ens körning inte utvecklas i samma takt som innan. Men nu i början borde det bara vara roligare gång efter gång då det är just i början som utvecklingen går som snabbast. Men får man inget ut av knäskrap, motorer som går på fullvarv, kurvor i höga hastigheter, lite skrämselvarningar i form av sladd/släpp/ofrivilliga skrap av div delar på hojen, komma för nära ut på bankanten osv ja då är kanske inte bana grejen.