Och det där jag skrev om att jag hatar barn får man ta med en liten nypa salt, just nu är jag rätt dragen nu & skriver vad som helst. Jag tycker, om jag ska vara helt ärlig, rätt synd om många barn idag. De slussas fram & tillbaka mellan föräldrar som hatar varandra & använder ungarna som bollträn. Har en kompis vars unge är 14 år & har börjat med Dr Martins, bomberjacka & rakat skalle. Han har redan gjort sig känd hos både socialen & polisen. Är det hans eget fel eller beror det på att han har en sociopat till pappa? Jag är ingen psykolog men kan åtminstone gissa.
Jag instämmer. Mina föräldrar är skiljda, och oavsett om jag till synes inte bryr mig. Så är det otroligt jobbigt att höra av mamma, vilken skit pappa är och samma andra hållet.
Nu har jag inset (9 år efter skilsmässan) att avsett hur bra eller dåliga människor är, så är de just människor och man får ta det för vad det är. Jag är inte heller felfri, långt ifrån förmodligen.
Min pappa har behandlat mig som skit i praktiskt taget 9 år. Inga övergrepp, inget sånt, utan han bara slutade bry sig.
Att ens pappa inte ringer iallafall en gång i månaden för att kolla hur det är med en, det räcker för att knäcka vilken levnadsglad varelse som helst!
Jag bodde hos mamma, han ringde nästan aldrig och pratade, men mina bröder som bodde varannan vecka de fick datorer, nya kläder, cyklar, mm. medan han tog bort mitt rum.
Det är inte materialfrågan som är det viktiga i det här, det är handlingen, Jag hade klarat mig utan alla datorer i världen, vilket jag också gjorde. Men Jag hade förmodligen mått fan så mycket bättre idag om min pappa hade brytt sig och hanterat saker och ting annorlunda. Han bodde ändå 5 min bort, så hur svårt kan det va?
Nu pratar vi igen, kanske en gång i månaden, ibland mer. Men innerst inne är jag fortfarande inställd på att han kommer "försvinna" igen en dag. förmodligen är det 98% sannorlikhet att vi kommer förlora kontakten igen och jag vet om det. Nånstans slutar man hoppas att det ska lösa sig, Man slutar själv att bry sig.
Morsan har en ny man som, kan jag nog ärligt säga, har vart mer en pappa för mig än min riktiga. Jag önskar självklart att min riktige farsa hade vart med mer i mitt liv, men vad hjälper det?
Jag måste be, om nån som läser detta, vet vem jag är och känner min far, att inte visa honom detta. Han kommer aldrig hitta det själv och jag vill inte att han ska läsa det heller. Det finns ingen anledning att han ska göra det. kanske hade det vart bra om han visste om det, men jag föredrar om jag själv får prata med honom en vacker dag istället. Hoppas ni förstår
Då gäller det att ta en rejäl funderare över hur mycket du egentligen vill ha killen i fråga.
Jag fick tre stora grabbar på köpet. Ibland inte så himla lätt att hantera, då äldsta är bara 10 år yngre än mig. Men oftast är det helt underbart.
Jag vet inte, för första gången i mitt liv ska jag försöka ta det lungt och se vart det leder.... dock vet jag inte om det i sig är vad jag vill "göra", jag föredrar passion/äventyr framför trygghet, i alla avseenden. Jag tror tyvärr jag kommer tröttna om vi ska ta det lungt. men vi kan å andra sidan inte kasta oss in i nått pga. sonen. men som sagt, vi får se vart det leder....