”Med så många smittade som nu finns i Sverige så kommer smittspridning att ske. Vårt samhälle är inte särskilt annorlunda än Italiens, eller för den delen Kinas, så varför skulle det inte spridas hos oss?”
Han avslutade med ett halvt beröm och en halv varning:
”Jag tycker ni har gjort klokt i att inte måla fan på väggen, men samtidigt måste vi alla vara redo på att med R0>2 så kommer 80 procent att bli smittade om vi inte gör något.”
Anders Tegnell svarade:
”Diskuterar gärna detta vidare.”
Dagen fortskred. Det var möten. Det var mejlande.
Jan Albert hörde nu av sig och sa att han, Johan von Schreeb och Denis Coulombier bara måste träffa Anders Tegnell. Det var viktigt. Om Tegnell fick en liten lucka kunde de vara där inom 30 minuter.
Till sist fick de tre männen komma till myndigheten. Och de fick leverera sina varningar.
På bara några timmar hade Sveriges statsepidemiolog blivit varnad om att myndighetens syn på viruset – var helt fel. Av fyra olika experter.
Nu var vecka 10 snart slut.
Anders Tegnell höll fast vid sin prognos.
Anders Tegnell bekräftade i mail i mitten av mars att FHM valt en strategi att låta viss smittspridning ske.
Anders Tegnell bekräftade i mail i mitten av mars att FHM valt en strategi att låta viss smittspridning ske. Foto: Björn Lindahl Ill: Staffan Löwstedt
Inom några dagar stod det klart att Jan Albert, Denis Coulombier, Johan von Schreeb och Tom Britton haft rätt i sina prognoser – och att Folkhälsomyndigheten haft fel.
Och en dryg vecka senare kom ytterligare en äldre man in i bilden.
Långt ute i Östersjön, i en östlig vik på det vintertomma Gotland, följde Peet Tüll smittspridningen inifrån ett vitputsat hus med röda fönsterfoder.
Tidigt på morgonen den 15 mars satte han sig framför datorn och började skriva ett mejl till Anders Tegnell.
De hade känt varandra länge. Peet Tüll hade varit chef för Socialstyrelsens smittskyddsenhet. Hans titel då var medicinalråd, och många av de uppgifter han hade skulle senare bakas in i statsepidemiologjobbet. När Peet Tüll gick i pension blev det Anders Tegnell som tog över hans jobb. Samtidigt byggdes tjänsten ut, och tilldelades fler uppgifter för att senare dammsugas upp av den nybildade Folkhälsomyndigheten.
”Hej Anders, Det finns tre strategier för att stoppa epidemin”, skrev Peet Tüll.
Det första alternativet var en total nedstängning av samhället i fyra veckor.
Det andra alternativet var att hitta så många smittade som möjligt, spåra alla närkontakter och sätta dem i en tvåveckorskarantän.
Det tredje alternativet var:
”Låt smittspridning ske, långsamt eller fort, för att uppnå en hypotetisk ´herd immunity´.”
Peet Tüll förespråkade alternativ två. Sverige var fortfarande i ett gynnsamt läge. Dessutom visste ingen om det nya viruset hade potential att cirkulera bland människor även i fortsättningen. Det närbesläktade SARS-viruset från 2003 hade ju inte haft den potentialen.
Att välja alternativ 3 skulle däremot leda till tusentals döda.
“Det framgår för mig som en uppgiven och huvudlös strategi, vilken jag aldrig skulle ha accepterat i min tidigare roll.”
Några timmar senare, tidigt på eftermiddagen, svarade Anders Tegnell:
“Jo, vi har vandrat igenom detta och trots allt landat i 3.”
Samma dag som Tüll och Tegnell i förtroende mejlade varandra satt en annan läkare och filade på en kremlologisk analys av hur Folkhälsomyndigheten tänkte.
Annika Linde var en av världens främsta experter på influensa. År 2005 hade hon utsetts till statsepidemiolog – efter Johan Giesecke.
Giesecke var inte helt nöjd med valet av efterträdare. De båda hade bråkat en del på Smittskyddsinstitutets ledningsgruppsmöten, ”som ett gift par”, sa han. Och han hade hellre sett att det varit en epidemiolog – och inte en virolog – som fick jobbet.
– Men när det nu är så ont om epidemiologer i Sverige så är Annika ett bra val, sa han till tidningen Dagens Medicin i vad som kunde översättas till en halv välsignelse.
Annika Linde stannade på jobbet till 2013, då hon efterträddes av Anders Tegnell.
Med andra ord hade hon en ganska unik inblick i hur svenska epidemiologer i allmänhet tänkte. Och söndagen den 15 mars publicerade hon ett långt inlägg på Facebook. I texten beskrev hon vad flockimmunitet innebar: att de som inte smittats skyddades av den stora, immuna flocken.
”Om vi skulle kunna uppnå flockimmunitet här, med så lite spridning av infektionen till känsliga riskgrupper som möjligt, så skulle vi i hög grad kunna minska såväl ekonomiska som medicinska konsekvenser av Coronan.”
Hon fortsatte:
”Vad jag beskrivit är i själva verket vår Folkhälsomyndighets strategi. Jag ser den som den bästa möjliga i ett ganska omöjligt läge!”
Den före detta statsepidemiologens inlägg blev en stor nyhet. Nyhetsbyrån TT skrev samma dag en text med rubriken ”Kontroversiell strategi som kan rädda liv” som kablades ut till tidningar över hela landet.
För att vara en nyhetsbyråtext var den okarakteristiskt målande och subjektiv: ”Tiden att stoppa viruset är förbi och epidemiologerna börjar alltmer förstå att detta virus är här för att stanna. Det kommer inte att ge sig förrän en majoritet av svenskarna har smittats”, avslutades den.
Några månader senare skulle Linde byta uppfattning och kritisera den svenska strategin, men det är en annan historia.
Peet Tüll hade i alla fall en helt annan uppfattning om vad en flockimmunitetsstrategi innebar. Sent in på söndagkvällen fortsatte han att mejla fram och tillbaka med Anders Tegnell.
Anders Tegnell skrev till honom att alternativ 1 och 2 nog inte skulle funka eftersom Sverige förmodligen hade en ”omfattande tyst spridning”.
På nio dagar hade alltså Anders Tegnell fullständigt ändrat uppfattning om smittspridningstakten.
Den 6 mars hade han sagt till Jan Albert, Denis Coulombier och Johan von Schreeb att det inte pågick någon samhällspridning i Sverige.
Nu, den 15 mars, skrev han till Peet Tüll att spridningen var så hög att det var omöjligt att smittspåra.
Om detta lappkast visste dock Peet Tüll ingenting.
Han fortsatte att ställa frågor:
”Det har funkat i Kina och Sydkorea” skrev Tüll. ”Så det finns ingen anledning till varför det inte skulle funka här?”
Konversationen blev snabbt både teknisk och aggressiv. Tüll fortsatte med sitt bombardemang: Hade Socialstyrelsen gjort allmänna råd eller föreskrifter? Vad sysslade Inspektionen för vård och omsorg med? Följde den myndigheten upp att det fanns resurser för arbetet? Om det saknades reagens för provtagning kunde väl Folkhälsomyndigheten fråga Kina eller Sydkorea? Varför användes inte det där labbet för reagensframställning som de en gång hade byggt för ohemult mycket pengar?
Tegnell svarade kort – i ett brev som saknade både skiljetecken och en preposition:
”Funkade inte Italien verkar inte funka i andra EU-länder heller På de flesta andra frågor är svaret nej”
Det fanns inget som Peet Tüll kunde göra för att få Anders Tegnell att ändra sig. I ett sista brev skrev han:
”Förutsättningarna i Italien skiljer sig helt från Sverige. Man kan inte bara se på när man befarar att ett stort antal människor kan dö. Alla möjligheter för att förhindra det måste tillgripas. Det räcker inte att ”tro” att det inte går.”
Han avslutade brevet med att knyta an till en kritik som han och flera andra av landets virologer och mikrobiologer riktat mot myndigheten i åratal:
”Jag hörde i dag att det råder förvirring på stora sjukhus i Stockholm om vad som gäller vid provtagning och kontaktspårning kring patienterna. Så ska det inte vara. Du har inte många i din omgivning som har erfarenhet av sådant arbete, inte hur det fungerar i fält och inte heller hur samhället fungerar så jag förstår att det inte är lätt. Hälsningar Peet.”
Foto: / Ill Staffan Löwstedt
Parallellt med maildiskussionerna hade Folkhälsomyndigheten långsamt tagit ett hårdare tag om smittspridningen i samhället. Det hade börjat den 11 mars med ett förbud mot sammankomster över 500 personer. Därefter följde en rekommendation om hemmaarbete i Stockholm den 16 mars. Dagen efter det rekommenderades alla gymnasieskolor och högskolor att undervisa på distans.
Vi hade olika verklighetsuppfattningar.
Debatten om hur snabbt smittan spreds var över. Jan Albert kände sig nöjd och tyckte att saken därmed var utagerad.
Men samtidigt tog en annan debatt vid.
Bara en vecka tidigare hade ”flockimmunitet” varit en obskyr epidemiologisk fackterm.
Snart skulle det bli ett av coronadebattens mest laddade ord.
I andra länder hade diskussionen redan börjat. När Storbritannien den 12 mars presenterade sin strategi för att hantera viruset sa regeringens vetenskapliga rådgivare Patrick Valllance att ”det är viktigt att inse att det inte handlar om att hindra alla från att få smittan. Det går inte. Det är inte heller önskvärt, eftersom man vill ha lite immunitet i befolkningen. Vi behöver en immunitet för att skydda oss mot det här i framtiden.”
Bara några dagar senare övergav Storbritannien den strategin, för att istället införa en så kallad ”lockdown”.
Eftersom Anders Tegnell hade uttryckt sig uppskattande om den brittiska strategin blev nu den stora frågan om Sverige också hade en strategi som byggde på flockimmunitet.
Tegnell förnekade det. Han sa att det bara var en positiv bieffekt av strategin. Det var ett svar han kom att upprepa flera gånger.
Att döma av mejlen som har beskrivits ovan är det dock uppenbart att flockimmunitet i mitten av mars var en viktig del av Folkhälsomyndighetens linje.
När Anders Tegnell inför den här publiceringen får möjlighet att kommentera mejlen och hela diskussionen i pandemins inledning säger han att det finns en missuppfattning om vad begreppet innebär.
– Det handlar inte om att vi offrar en massa människor för att uppnå immunitet. Den här modellen var den enda framkomliga.
Avseende hans och Peet Tülls bråk om smittspårningen menar han att Tüll inte förstod vilken omöjlig position regionerna befann sig i.
– Vi hade olika verklighetsuppfattningar om vad som var möjligt att göra.
Om myndighetens prognoser i början av mars säger han att de i slutänden inte spelade någon roll för vilken väg som sedan valdes.
– Vi rättar aldrig våra strategier efter någon prognos. I ett så tidigt skede är ingångsvärdena väldigt oklara. Och om man nu ska vara efterklok kom alla prognoser att bli fel, inte bara våra.