Jag hade en del och kompletterade i januari när det började komma tecken på att det här skulle kunna bli en pandemi, innan alla andra började hamstra. Ekonomisk buffert har jag börjat bygga upp tidigare än så, då jag började se att det fanns flera betydande risker i samhället som man bör ha beredskap för. Så visst har jag buffertar så jag klarar mig ett tag, när det gäller såväl mat, vatten och handsprit som pengar. Visst hade jag önskat att jag kunnat få ytterligare ett par år på mig att bygga upp den beredskap jag tänkt, t ex annat boende som möjliggör högre självförsörjningsgrad osv, men fullt så långt hann jag inte. Handsprit är för övrigt det minst viktiga i sammanhanget, när det gäller den egna beredskapen.
Däremot har jag svårt att se hur mina egna buffertar hjälper sjukvården som just nu har akut brist på skyddsutrustning, respiratorer och livsviktiga mediciner för intensivvården och där läkemedelsbristen sannolikt även kommer få en bredare och större påverkan på allmänhetens tillgång till mediciner inom inte allt för lång tid. Låt oss hoppas att det inte också uppstår störningar i matförsörjningen för då är vi ganska körda.
Beredskapsbuffertar är något som behöver finnas på flera nivåer. Första nivån är den egna beredskapen, nästa nivå är bl.a. butiker, företag, regioner och distributionssystemen (där handlar det om både lagerhållning och motståndskraft mot störningar). Mellannivån har uppenbarligen fallerat - där finns inte tillräcklig motståndskraft mot störningar och en viktig anledning till detta är förmodligen att man från statligt och regionalt håll inte tagit frågan på tillräckligt stort allvar för att bygga en resiliens på systemnivå. Slutligen har vi den statliga beredskapen. Det är den sista livlinan när de andra buffertarna fallerar, vår slutliga försäkring som skall kunna rädda samhället genom att absorbera stora störningar som inte de andra nivåerna klarar av, som vid krig, naturkatastrofer, pandemier m.m.
Staten är just den där livlinan som skall skapa en trygghet och kunna träda in för att rädda oss när vi inte klarar det själva. Det är därför vi betalar skatt - för att veta att vi får hjälp när vi blir sjuka, arbetslösa, när svåra tider inträffar och vi inte klarar oss själva. Staten har uppenbarligen misslyckats med att leverera sitt åtagande och ansett att det varit viktigare att lägga dessa skattepengar på annat. Därför begär jag härmed att få tillbaka en motsvarande andel av de skattepengar som jag betalat eftersom inte staten fullföljt sin del av samhällskontraktet.
Eftersom du kritiserar oss som har synpunkter på beredskapen, anser du själv att vi haft tillräcklig beredskap? Eller du kanske anser att staten inte skall utgöra denna livlina? I såna fall antar jag att du också anser att vi borde ha betydligt lägre skatt så att individen själv har råd att bygga upp motsvarande beredskap?