Hur kan man irritera sig på att en hoj inte för evigt behåller orginalfärg och dekaler?
Jag gillar inte kaskadspyor av färger på motorcyklar, enfärgat är bra, en kompleteringsfärg ännu bättre men trefärgat börjar kännas som en VCT overall från 80 talet
Jag stör mig på sådant.
Bara att erkänna.
Fabrikens val av dekor och kontraster hamnade inte där av en slump.
Dom lyfter oftast linjerna, accentuerar det man vill få fram och lyckas inte sällan dölja sådant som är mindre smickrande.
En omlackad hoj, oavsett färg, ser oftast Meh! ut när den saknar linjer.
På just CB 400 F fanns det inga linjer.
Man ville framhäva det nya typsnittet/formspråket i texten.
Dessutom var detta den första Hondamodellen som fick epitetet "SuperSport" utskrivet på hojen.
See...? Det finns en anledning till allt, det finns ett sammanhang. Kanske måste man varit med när grejerna introducerades för att ha känslan för dem, kanske måste man ha drömt och längtat efter just den hojen - just så som den såg ut i broschyren.
Då ser en omlackad hoj bara konstig ut, och är den dessutom utan dekaler och emblem så ser det så fattigt ut.
Eller med en generisk "Honda"-dekal ur Roffes sortiment klistrad bara lite snett och/eller på ett ställe den inte skall vara.
Fattigt? Rent av tattigt, faktiskt.
Och som i detta fallet - med tanken blank och konturlös, men med motoraluminiumet fulärgat till oigenkännlighet - jag gillar det inte.
Edit:
Jag drömde inte om CB 400 Four.
Jag var däremot nyfiken på hon tjejen som körde en i Göteborg. Jag fick aldrig se henne utan JEB-hjälmen.
Men den tjocka flätan som letade sig ut under hjälmkanten var trigger nog, och midjan på helstället var påtagligt markerad. Tillsammans utgör dom bilden av något man vill skall bestå oförändrat.
Jag inser att midjan är borta på en kvinna som bör vara uppåt 70 nu, och att frisyren torde vara mer lättskött och praktisk idag.
..men hojen kunde väl fått ha sin charm kvar?