...Det som verkligen fick mig att tänka om var förra sommaren. Samåkte med en jobbarkompis och ville visa honom att en 1100 Bulldog inte hakar på en CBR 600 RR hur som helst. Drog på lite extra på den fina 70-vägen. Kommer ut "lite för fort" ur en lång fin svepande vänster med lite halvtaskig sikt och möter en bil som skall svänga vänster. Hon ser mig i sista stund som tur var. Vi snackar knappt sekunder. Hade hon inte sett mig hade jag suttit som ett vått frimärke i sidan på bilen. Detta var en väg som jag kunde utan och innan och undermedvetet börjat tävla med mig själv på. Det man inte borde glömma är att även om man kan vägen utan och innan så ändrar sig förhållanden från sekund till sekund......
Jag tycker det jag citerat ovan i ditt inlägg var väldigt välformulerat och insiktsfullt. Man måste lära sig att undvika situationer när man lägger sitt liv i andras händer, släpp av.
Jag tror att bara man insett innebörden i din text ovan ser jag ingen anledning (iaf avseende olycksrisk per sporthojsförare) att lagstifta mot hojar med tom hypotetiska 6000 rwhp.
Jag tror att en viktig sak för gatåkning är att inse allt man inte har kontroll över.
Gällande den sistnämda förmågan måste jag faktiskt dock berömma 80- och 90-talisterna vara bättre än min generation.
Idag är antalet skadade och dödade per 20-30-årig hojåkare lägre än den var på 80-talet. Det som skiljer sig mot när jag var ung och 20 är dock att idag har internet och generösa banklån gjort att många 20-åringar inte bara tar hojkort, utan även köper årets värsta 1000cc sporthojsmodell för att primärt köra x-box-liknande internetsamordnande tävlingar mot hystomånga internetpolare på några få predestinerade och därmed belastade vägsträckor, på flong nya hojar några somrar. Innan samma trendängsliga krigare faller för ngn annan internetfling eller oplanerat blir föräldrar.
När jag som 17-åring tog hojkort drömde jag om friheten att kunna transportera mig själv, att träffa nya vänner, åka dit jag inte förut varit osv. En romantisk föreställning om ett bikerliv.
När jag var 18-20 på 80-talet körde vi fjunisar på gamla bockiga 70-talsjonnar, GSX750 och rappliga RD350 (ibland LC) osv. SMC var en mossig gubborganisation. Få motorcyklister eller ens sporthojare hade åkt på bana osv. Roadracingförare som tex Peter Sköld var mytomspunna varelser få hade sett irl.
En 20-årings hojumgängeskrets bestod på den svartvita internet- och mobiltelefonlösa tiden av ca 5-8 andra fattiglappar på gamla skrothojar. På 80 talet var det bara lyckade egenföretagare i 27-30 års åldern eller uppåt som cashade ut en flong ny värsting:Tex Suzuki Katana eller GSX750R.
När vi var ute och åkte hade vi ingen aning om vad ngn annan snubbe hade kört Bulten eller Bogan på för tid, förutom den egna umgängeskretsen på 5-8 pers då... Vi hade inte samma möjligheter att hetsa varandra på communitys med tusentals medlemmar. Vi bara brände på i vårt lilla garagekompisgäng på under 10 pers. Det var tom svårt att få ihop mer än 4 pers på en gång, inte ens mobiltelefoner fanns ju.
Idag är nog det materiella grupptrycket större och den egna internetbaserade refernskretsen större. Men det är väl som när jag går förbi skolorna idag på väg till jobbet: 17-åriga killar har 1500-kronors jeans med brodyr i arslet
Så jag ville med detta bara säga till er yngre sporthojare: Ni har mindre olyckor per skalle är vi hade i samma ålder på 80-talet. Idag är dock samhällets tolerans lägre och ni koncentrerar er så mycket mer på vissa vägsträckor än vi kunde göra för 25 år sedan. Och våra gamla favvo-sträckor som var öde bonnvischan då (tex Bogesund) är nu penningland, befolkat av människor med kontakter.
Det dog lika många på Bogan förr om inte fler. Idag är dock den samhälleliga toleransnivån lägre vad gäller antal döda hojåkare per år. Och det tycker jag är bra. Jag vill bara med detta säga att ni yngre ska veta att ni enligt min uppfattning och minne är bättre på att köra hoj än vi äldre var i er ålder.
/J