man är ju inte direkt ljudlös.
Nej, det är man inte. Men så länge du inte stör nån eller förstår något, så har inte polisen anledning att mota bort dig. Om det inte vore för att du övade på nåt slags skyddsobjekt eller helgad mark. Det är både ditt och mitt land. Vi lever och trivs här, och så länge vi inte hindrar att andra också trivs så tillhör världen oss alla, med "terräng", grus, luft och solsken.
Själv övar jag överallt där jag inte stör och förstör. Och där jag känner mig inspirerad. Är det inte på trialklubben i Huddinge eller Tuvängen i Södertälje så är det ute på landsbyggden var som helst i mitt underbara Södertörn och sörmland. Världen är min lekplats och jag idkar frihet under ansvar. Något jag bestämt vill att alla grusmotorister ska göra. Lika befogat som flygvapnet dundrar fram genom luften sina Gripen, fräser jag fram på min 350 där framkomlighet finns.
Jag rider min KTM 350, vägreggad med blinker och lampor, nöter både vägmil och grusmil tills fingrarna domnar i kylan. Tankar min hoj före och efter äventyret, och äter en trippel cheese på donalds så min kropp har näring.
En dag på hojen är en god dag. Det sena skymningsljuset leder mig hem, jag tankar på vägen och ställer hojen bredvid mig här vid datorn för att känna doften av den varma motorn och avgaserna.
Att få leva så här även i december är en ynnest jag är tacksam för.
Tid + hoj = glädje, måste nog vara den grundläggande formeln för lycka i livet, som tillsammans med goda råd från våra mer erfarna motorister bygger disciplinen.