Jag tror mina tidiga rundor (på grusvägar och de korta teknikträningar) har lärt mig något bra men jag tror det handlar mycket om att våga utmana sig själv för att komma vidare i sin utveckling. Även om stegen är små och kanske upplevs som enkla.
Igår var jag för första gången på väääldigt länge ute och körde på banan. För att jag skulle kunna fokusera på rätt saker (mig) så fick jag möjligheten att köra på en mindre bana som ingen annan körde på. Jag behöver rostas av ordentligt så det här var en väldigt bra lösning. Det var inte juniorbanan, utan en separat slinga som inte var "påkopplad" på den stora enduro-slingan. Alltså en kortare del av banan men som gick att köra i ett varv.
Det var lite nervigt till en början men det gick bra. Första varven var väldigt vingliga och krypfart då det var spårigt. På grusvägar är det plant och fint men på banan där många andra har kört så finns det inte lika många spårval. Här kommer vi till mitt första problem.
Ibland gick det bra och jag tyckte att jag hamnade rätt och kunde gasa mig genom kurvan. Ibland kom jag utanför spåret och då blev det genast vingligt eftersom allt lutade ut från kurvan. Ibland kom jag in i spåret men på fel sätt/balans och hjulen ville "klättra" på väggarna i spåret... ibland lutade jag mig utåt och hojen inåt... Ibland lutade jag inåt men då gick det nästan aldrig bra, jag tappade balansen och foten flängde ut. Styra med fötterna/knäna, jo tjena.. Hur fn kör man när det är spårigt??
Öser man bara på och låter gasten styra eller ska man försöka hålla båda hjulen i spåret genom balans?
Annars fanns det några "whoops" på en raka men de gick fint att köra över. De var inte så värst stora men samtidigt såklart inget som finns på grusvägarna. Var ju bara att stå stadigt och försöka knipa med benen så gick det ganska bra.
Sedan fanns det en del kullar/högar på banan och de körde jag ganska enkelt upp för genom att "svampa in" hojen. Inga riktiga hopp men ändå ett hinder på vägen. Några av er skulle nog kalla dem för "högre farthinder". När jag körde över eller upp på dem så "svampade" jag bara in hojen under mig och lät den göra vad den ville.
Det fanns några smalare spår och passager som jag tillslut bara gasade genom så gick det bra. Körde jag långsamt där så blev det mycket svårare. Här vågade jag inte stå upp men det gick bra att växla upp här också.
Inget pump alls i armarna trots en körtid på ca. 30-45 min.
Jag försökte stå så mycket som möjligt men i de mest spåriga kurvorna var det svårt. I början slängde jag ut/fram benen men efter ett tag märkte jag att det gick att köra där med fötterna på peggarna. Då kunde jag t.o.m. lägga i 2an på vägen ur dem. Iaf i de lättare kurvorna, i de snävaste och spårigaste kurvorna så tappade jag lättare balansen.
Svårigheter
- Jag försökte lyfta blicken men det var svårt när det var så spårigt och det var lätt hänt att jag siktade med framhjulet var jag ville köra
- Hålla två fingrar på kopplingen när jag kör i spåriga uppförsbackar. Ett finger var bättre men då blev det svårare/jobbigare att frikoppla
- Hitta rätt och köra på ett balanserat sätt genom snäva och spåriga kurvor
- Känna bra fäste
Vad gick bra
- Växla upp eller ner var inga större problem, oavsett situation
- Jag hittade alltid tillbaka till fot-pinnarna trots stökig terräng
- Tyckte jag stod bra på hojen
- Stundtals så hittade jag knipet med knäna om hojen och då kändes vi som en enhet
- Jag kunde hålla relativt lätt i greppen
- Jag hade ganska bra koll på reglagen men kan bli bättre på att hålla ett finger på kopplings-handtaget
Utmaningar
- Köra tvärs spår och fortfarande ha kontroll
- Få bra fäste under framhjulet
- Styra mer med kroppen
- Motorbromsa mindre och använda bakbromsen mer
När jag väl kom över nerverna, rädslan och oron så gick det över förväntan (på min nivå).
Jag tippade en gång när jag var trött och skulle göra något nytt. Jag kom in fel i ett spår som gick upp för en stenhäll/berg och jag fick motorstopp. Det var långt ner för foten att ta emot så jag släppte taget. Hahaha..