För Fabbe och Lion som lämnat oss

[Miss_Orchidee]

Nu har jag vart där uppe igen ock suttit och tänkt och pratat med Limez och bosse....

och jag mår som sagt lite bättre när jag får vara där och tänka. men nu kom det ut en liten dam, någon vän till dem som bodde där...

Och bad att vi skulle respektera dem och inte vara där, det känns förjävligt. just nu vet jag inte om jag ska skita i dom som bor där, och åka dit iallafall, eller om jag ska bita ihop och inte åka dit något mer.
Det känns som jag sviker både Fabbe och Nino om jag inte hälsar på "dem"... men jag förstår samtidigt att det är jobbigt för familjen med.
Men kan det vara lika jobbigt för dem som det är för oss som faktiskt kände dem?
Jag vet inte, jag orkar inte bry mig om den familjen med just nu, men jag vill inte heller åka dit ut och veta att dem inte vill ha mig där.
Samtidigt så känner jag mig jävligt självisk som inte orkar bry mig om dem också, och jag önskar att jag va som Fabbe och kunde trolla fram en lösning så alla blev glada. Men Fabbe är inte här och kan hjälpa mig den här gången, jag vet inte vad jag ska göra?!

Damen som kom ut, sa att allt skulle bli bättre osv, men jag tror henne inte, jag känner bara agg gentemot henne för att hon säger saker som hon inte har någon aning om. Hon vet säkert för hon jobbade med ungdommar osv, men jag tror inte hon förstår... Ingen förstår. Hur kan någon förstå?

Jag önskar att allt va som innan, och att båda två fortfarande va i livet! jag önskar så innerligt att detta aldrig hade hänt, inte bara för att jag mår dåligt, utan för alla som mår dåligt över det. Jag vill inte att folk ska må dåligt...

 

[Limez]

Nu har jag vart där uppe igen ock suttit och tänkt och pratat med Limez och bosse....

och jag mår som sagt lite bättre när jag får vara där och tänka. men nu kom det ut en liten dam, någon vän till dem som bodde där...

Och bad att vi skulle respektera dem och inte vara där, det känns förjävligt. just nu vet jag inte om jag ska skita i dom som bor där, och åka dit iallafall, eller om jag ska bita ihop och inte åka dit något mer.
Det känns som jag sviker både Fabbe och Nino om jag inte hälsar på "dem"... men jag förstår samtidigt att det är jobbigt för familjen med.
Men kan det vara lika jobbigt för dem som det är för oss som faktiskt kände dem?
Jag vet inte, jag orkar inte bry mig om den familjen med just nu, men jag vill inte heller åka dit ut och veta att dem inte vill ha mig där.
Samtidigt så känner jag mig jävligt självisk som inte orkar bry mig om dem också, och jag önskar att jag va som Fabbe och kunde trolla fram en lösning så alla blev glada. Men Fabbe är inte här och kan hjälpa mig den här gången, jag vet inte vad jag ska göra?!

Damen som kom ut, sa att allt skulle bli bättre osv, men jag tror henne inte, jag känner bara agg gentemot henne för att hon säger saker som hon inte har någon aning om. Hon vet säkert för hon jobbade med ungdommar osv, men jag tror inte hon förstår... Ingen förstår. Hur kan någon förstå?

Var seriöst sugen på att be tanten att dra åt helvette, men det hade bara blivit värre. Jag tycker inte vi ska sluta att åka dit. Det är ju "deras" plats.

 

[Mr_SoaP]

Asfalten e la almän väg? =P

 

[Alming]

Kom precis hem, efter att tillsammans med Basia varit på platsen.

Jag var lite osäker på om någon var där, och det kändes hemskt när vi mötte Pysch där ensam i kylan.
Vi hade bara tänkt åka förbi som hastigast, och skänka en tanke åt våra bortgångna vänner, men det var svårt att åka och lämna Pysch som suttit där så länge.

Precs innan vi åkte, hjälptes vi åt att återigen tända de ljus som fanns kvar.
Det hade precis börjat mörkna lite och såg så fridfullt ut och var alldeles tyst när inga fordon syntes till.

ta det lugnt. ses.

 

[Limez]

Precs innan vi åkte, hjälptes vi åt att återigen tända de ljus som fanns kvar.
Det hade precis börjat mörkna lite och såg så fridfullt ut och var alldeles tyst när inga fordon syntes till.

De flesta ljusen börjar brinna ut nu, jag ska iallafall försöka få med mig minst ett ljus nästa gång jag åker dit. Både jag och Blomman vill att det alltid ska finnas brinnande ljus på platsen, men det är svårt.

Hoppas att många kan ta sig ut dit iallafall en gång i veckan och lämna någon blomma eller ett ljus, ser så trist ut när alla blommor har vissnat.

 

[Pysch]

jag mår som sagt lite bättre när jag får vara där och tänka. men nu kom det ut en liten dam, någon vän till dem som bodde där...

Och bad att vi skulle respektera dem och inte vara där, det känns förjävligt.

Jag kom dit strax innan 16 idag. Efter en stund kom (tjejen som berättade att dom skulle ta bort ködselhögen) och berättade att hon hade lagt in en filt i det lilla skjulet som vi kunde ha när vi var där.

Precis som du, så känns det bättre för mig när jag är där. Ett lugn som sprider sig och tankarna stannar kvar vid det roliga vi har gjort tillsammans. Man kommer ihåg nya händelser hela tiden, som gör att man uppskattar den tid vi fick tillsammans ännu mer.

Jag kom nyss hem från platsen. Alming med Basia hjälpte till med att tända ljusen. Det kändes riktigt skönt att det var någon mer som var där och hjälpte till. Tack!

 

[Miss_Orchidee]

Tack Pysch, det känns skönt att någon gjorde det idag med, jag orkade inte riktigt bege mig dit ut igen efter dagens händelse...

Jag ville också be henne fara å flyga, vafan vet hon. Ingenting, som sagt hon kan aldrig förstå, ingen som inte gått igenom samma sak kan någonsin förstå.
men jag orkade verkligen inte ta diskussionen. Jag ville gärna men jag orkade inte, jag orkade knappt hålla tillbaks tårarna när hon sa det...

Jag orkar ingenting längre, och nu ikväll tyckte min mamma att jag ska försöka gå vidare... som om jag inte gör det, jag vill gå vidare, gärna snabbare om det finns någon möjlighet, men jag ser inte ljuset i tunneln, det finns inte.
Folk runt om kring en måste försöka förstå att det tar tid. Jag kan inte se varken min sommar eller mitt liv utan Fabbe, han stöttade alltid när jag behövde det, han fanns alltid där. och plötsligt är han borta. Stödet är borta...

Det är jätte många som tröstat mig, och som vill väl, men jag tror ingen riktigt kan förstå ändå. Även om de gärna vill, och jag förstår det, och jag uppskattar det jätte mycket! men jag kommer aldrig mer ha någon att anförtro mig till så som jag hade Fabbe, jag kommer aldig ha någon som ger sin sida av saker och ting och fortfarande lyssnar på min utan att dömma mig.
Nu kommer jag förmodligen låta bortskämd som få, men fabbe tog sig alltid tid om det va nånting. Han släppte allt för att finnas för sina vänner. och jag känner ingen annan som skulle göra i närheten av så mycket för sina vänner idag.

Jag hade tyvärr offrat varenda en av mina klasskompisar, barndomsvänner osv för att få ha Fabbe kvar. utan tvekan. Det finns ingen som Fabbe och kommer aldrig mer att göra, och det känns jävligt konstigt, trots att vi bara känt varandra i 5 år... men under de 5 åren så fanns han alltid där. Han visste om nånting va fel, direkt.

Det fanns kvällar när vi kunde sitta och kolla på "One tree hill" och gråta bägge två, jag känner INGEN som skulle göra det med en polare, men Fabbe och jag hade så mycket gemensamt på något underligt vis.

Det va Fabbe som nästan bar mig till bilen när vi hade vart på Rumpanbar och jag förmodligen blivit drogad. Det va Fabbe som stoppade ner mig i sängen och såg till att ingenting hände mig.

På nyår, stannade han kvar med mig och "grabbarna" för att jag vantrivdes med de andra tjejerna. Han såg till att min Nyår blev den bästa någonsin, för att han ville det...

Fabbe gjorde allt för sina vänner.... inte bara för mig. Jag önskar att jag kunde gjort mer för honom, jag önskar att jag kunde "räddat" honom.... så han fanns kvar hos sin Hannah....

 

[S.Noring]

Var det verkligen dom som bodde där som sa att ni skulle låta platsen vara ifred ?? Svårt att tro det.. dock så måste alla respektera dom som bor där och inte inkränka för mycket på deras tomt. Blommorna som ligger där är troligen på deras tomt men när jag har pratat med dom så är det inga som helst problem.

Alla skall respekteras och så är det. Det är inte någon av familjernas vilja att man skall börja bråka när energin borde och skall läggas på att sörja och gå vidare med ens liv.

Dock kan jag säga att Fabbe hade blivit ROSENRASANDE om han hade fått höra att ni skall sluta köra MC.. Tro mig jag är hans bror och jag har levt med honom i måååååånga år... I know that little Mr... Rosenrasande.. kom ihåg det.. Sen hade han absolut ALDRIG velat att ni INTE skall sörja.. men han hade desto mer velat att ni skall fortsätta med era liv... för det är så att våra liv går vidare utan honom vare sig vi i nuläget vill eller inte.. Jag älskar honom och kommer alltid göra det.. ett tomrumm kommer alltid att finnas där.. men jag hyllar honom genom att vara stark... han hade aldrig velat att jag skulle sluta leva... jag hade gjort allt för honom.. och han för mig... och vetskapen om det,vad jag betydde och troligen betyder ännu för honom, får mig att vara stark och visa honom att jag hyllar honom genom att fortsätta leva. Jag vet att han vill att detta gäller ALLA som stått honom nära och även dom som inte stått han nära... så tänk på honom och fortsätt leva... för han lever fortfarande.. om än inte på det sättet att vi kan se honom med öppna ögon.. allt man behöver göra är att blunda för att se hans leénde...

/Fabians bror....

 

[Rash]

Var på plats ikväll, efter Pysch, och tryckte ner två plastblommor (liljor) i jorden. Strax därefter kom Fabians flickvän med en väninna. Hon kom med nya ljus som vi tände.

En sak som tröstar iallafall mig, är att våra bröder gick bort när de gjorde något de verkligen älskade. Precis som Fabians bror skriver så tror jag att de verkligen hade velat att vi fortsatte köra hoj. Det är ju en del av vår identitet.

Framförallt är det ju genom det gemensamma intresset vi en gång fann varann.

 

[Off Topic]

Jag passerar förbi olycksplatsen varje morgon med pendlarbussen, och när bussen passerar så blir alla tysta i den annars relativt pratiga bussen. Alla vet vad som hänt, och många har tagit händelsen till sig. Förhoppningsvis så blir alla mer uppmärksamma på motorcyklarna ute på vägarna, och tittar en extra gång innan man svänger.
Lyktorna brinner, och alla blommor ser så levande ut i morgonsolen.

 

[zajtar]

Fabian å nino..

Eller ska jag säga dvärgen å näsan ..

hahahha jag drömmer om er varje natt .
Hur skoj vi hade under dessa tre år som jag lärde känna er.Ni har varit ett stort stöd för mig under åren.Allra största minnen som jag har med dig Fabbe e första gången jag träffa dig ,min hoj tvär dör på skene vägen ,alla åker iväg men du stannar kvar för att hjälpa mig å få igång hojen ,detta går inte å jag ber dig att åka iväg.Du hör av dig genom pm på sporthoj å skriver om jag vill ha hjälp Tar emot hjälpen å vi blir vänner efter det.

Fabbe kunde alltid ställa upp.

Nino min vän du fick mig alltid att skratta hur förbannad jag än va,
Jag kommer ihåg när jag sa att jag skulle bli farsa du va så glad för min skull.
Du hoppa runt å sa att jag kommer fixa detta ordentligt.
Du din casanova ,
alltid när vi va ute så fick du alltid en flört.
Tjejerna flockades runt dig.
Kommer ihåg när vi va ute å dansa på glowe en gång å du fick en 45 åring efter dig ahhahah du kunde inte bli av med henne på hela kvällen.Du va alltid så kräsen.

 

[Off Topic]

Zajtar, vad gott att läsa dina glada minnen!

 

[Miss_Orchidee]

Idag är första dagen som jag inte varit på Olycksplatsen, jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt...

Jag vill så gärna åka dit ut, men det kanske är bra att ta en paus och se hur livet ter sig. Just nu har jag en stor klump i magen för det känns som jag sviker dem om jag inte åker dit...

Jag är numera jätte försiktig, och kör med skinnställ varje gång jag ska någonstans, jag tänker aldrig mer köra utan. I dagsläget är jag mer rädd för att skada mig riktigt illa än att själv dö.
Däremot är jag jätte rädd att fler folk runt omkring mig ska försvinna eller dö. jag vill hålla tag i alla och jag vill gärna varna folk jag ser som gör dumdristiga saker...
Jag inser att jag inte kan gå omkring och vara rädd för att förlora fler vänner hela tiden. men jag kan inte hjälpa det.

Igår när jag satt på fikan, och folk droppar in i jeans och mc jacka så mådde jag så jävla dåligt, jag vill inte ens tänka på vad som händer med dem om de vurpar eller liknande. Snälla kan ni köra försiktigt, och vill ni ni busa så kan ni väl åt minstånde ha skyddskläderna på er? Snälla, snälla!

På hemvägen från återbesiktningen idag, så körde jag över älvsborgsbron och smet mellan bilarna, och tänkte: det här hade fabbe gillat.

Så kommer jag halvägs upp på bron... och hojen dör. Den blir för varm mellan bilarna och den vägrar starta igen. Där står jag i högerkanten av vänsterfilen och kommer ingenstans, det är bilar bakom, framför, på högersidan, på vänstersidan kommer en mötande fil pga, bygget. jag är fast...
jag kände mig så liten och ynklig och tänkte fan, jag kan likaväl hoppa, för det här händer ju bara inte... så jag försöker ringa varenda människa jag känner för hjälp, men ingen svarar Så när jag stått där i en kvart och lastbil efter lastil trängt sig förbi mig med mindre än 10 cm marginal så dyker en polisbil upp på min högra sida.

Jag har ALDRIG varit så glad att se polisen, nånsin. (snygga va dem med). och de frågade om jag ville ha hjälp! Dom va jätte vänliga, och de hjälpte mig att putta hojen uppför bron upp över krönet. Och när vi kommer över krönet så ser jag att det står en Polisbil tvärs över vägen, och en brandbil bredvid den, så jag vänder mig om och frågar polisen som puttar, om det har hänt nått mer här... och han svarar att det är en kille som har hoppat...

Fyfan, då ville jag bara gråta, jag har ingen aning om vem det va, men jag blev ändå så himla ledsen, jag vill inte att fler människor ska dö. jag vill rädda alla i världen, men det går inte. han valde själv att hoppa, och lämna folk som oss efter sig. Jag lider med dem som sörjer honom nu.

jag orkar snart inte mer, jag vet inte vad jag ska göra. Snart är det dags att börja jobba igen, men vafan ska jag prata med kunderna om? ingenting av det där kallpratet som vi brukar prata om och ha trevligt åt, betyder någonting längre. vad betyder nånting överhuvudtaget? finns det någonting som betyder någonting numera?

Jag vill resa bort, fly från allt detta och aldrig mer se mig om. aldrig mer tänka på det, men även om jag flyr så kommer jag alltid att minnas det. Det kommer aldrig bli ogjort

Jag ska nog åka ut till olycksplatsen ikväll iallafall... det känns som jag måste det.

 

[Blow]

Tragiskt det som hänt. Jag kände dom inte men efter att ha läst tråden så måste jag säga att det e svårt att inte bli berörd. Det verkar som om det va två riktigt trevliga och omtyckta killar. Jag beklagar sorgen för familjerna och för vännerna.
Tänk på att livet måste gå vidare, det viktiga e och ta vara på det och göra det man mår bra av och det vi har gemensamt, köra hoj.
V.I.F!!

 

[vwmartin]

Aldrig träffat nån av killarna..tyvärr då dom verkade vara 2 trevliga lirare av era inlägg att dömma
Har åkt förbi olycksplatsen ett par gånger..såg nog Pysch's hoj där sista gången..men stannade inte..visste inte vad jag skulle säga eller göra...skulle bara kännas skumt att " tränga sig på" så jag nickade o hejade på dom som satt där bara Ska stanna till nästa gång jag är där uppe och lämna en tanke åt dom.

Beklagar sorgen alla er som stod dom nära..
/Martin

 

[Mi-Ni]

Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du ska förhålla dig till denna person. När någon kommer in i ditt liv av en orsak är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt.
De har kommit för att hjälpa dig, fysiskt, känslomässigt och spirituellt, för att ge dig vägledning och stöd.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!
De är där för det du behöver dem för.

Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut.
Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig.
Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.
Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört.
Den bön du skickade till universum blev bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.

Några människor kommer in i ditt liv för en period för att det är din tur att dela med dig, att växa eller lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!
Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut.
Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje.
Tro på det! Det är äkta. Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund.
Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv. Det sägs att kärleken är blind men vänskapen är klarsynt.

Var rädda om varandra och glöm inte bort att njuta av livet och göra det som ni tycker är roligt, för man vet aldrig hur länge det varar.

Tack alla vänner som är eller var en del av mitt liv.
Antingen det är för en period eller för resten av livet!

Vila i frid i hojhimlen grabbar!


​

 

[Miss_Orchidee]

Jag har fått ett PM från de som bor på gården vid olycksplatsen.

Dem har inget alls emot att vi kommer dit ut och hälsar på, det va nån bekant till dem som tyckte att det va olämpligt. men dom själva har ingenting emot det.

Det känns rätt skönt faktiskt, dom är väldigt trevliga och gulliga. varje gång jag vart där har någon av dem kommit ut för att småprata lite med mig och det känns faktiskt lite lättare.
Det måste vara jätte jobbigt för dem med, dom kommer alltid att minnas den dagen.

Jag vill igen, tacka alla för alla pm och stöd och allt, det värmer jätte mycket även om jag inte orkar sätta mig och skriva några svar i dagsläget.


Ryktet om Fabbes bortgång har spridit sig relativt snabbt och långt, Idag va det en tjej som kontaktade mig via nattstad.se som hade vart tillsammans med Fabbe för ca 6 år sen, och hon bodde nu i Spanien. Hon tyckte liksom alla andra att detta va jätte jobbigt. Men det känns skönt att veta att det är så många som blir berörda och som saknar inte bara Fabbe utan även Nino.
Jag ville bara nämna det...

Inatt drömde jag för första gången i allt detta, och Jag va hemma hos Fabbe och Hannah och hälsade på... och allt va så verkligt. Det va precis som allt detta aldrig hade hänt. Han va så levande, så glad och sprudlande som han alltid brukade vara. Sen vaknade jag med bilden av honom liggandes i minnesrummet på näthinnan, det va fruktansvärt men ändå fridfullt.
Jag tror inte att han han lida, jag tror han va glad och lycklig in i det sista, och jag tror att han fortfarande är det.


Hannah, om du läser detta, jag finns här om det är nånting, jag kan tyvärr inte åka ut till Hönö varje dag även om jag önskar att jag kunde det. Jag önskar så att detta aldrig hade hänt.... och jag hoppas du är stark och tar dig igenom det här, jag tror... jag vet att du är det! Alla här finns kvar för dig, och du kan vända dig till vem som hälst av oss om du vill! :

Försök blicka frammåt Hannah, jag vet att det är skitsvårt, jag går och tänker att det aldrig har hänt, och sen ser jag bilden framför mig när dom smäller med bilen, trots att jag inte ens sett det. Jag vill inte tro det, men jag vet att det är sant! men snälla Hannah försök se lite frammåt i tiden, vi ska till liseberg nästa vecka, glöm inte det! Du får ringa när du vill... precis när du vill, jag svarar alltid oavsett vad klockan är, det lovar jag!

 

[bebbe]

Körde förbi där igår. Första gången jag åkte förbi med hoj. Har alltid genom åren instinktivt undvikit att köra förbi platser med mc där det hänt liknande saker. Vet inte varför, men det har bara inte kännts bra. Men tänkte att denna gången skall jag göra det ändå (mycket för att jag bor nära och det blir lite svårt att undvika i längden). Kändes inte direkt bra, nästan obehagligt?! Funderade på det när jag kom hem och kom på att det måste ha varit nästan exakt vid samma tid som olyckan hände.

Man får försöka se det goda i det hela. Verkar ju som om många har fått lite efter tanke och att det går lite lungnare till på vägarna. Och det är ju i allt elände ändå bra??........

 

[Underworld]

Vet inte riktigt vad man ska säga om denna olycka mer än att den drabbar alla, oavsett om man kände dom eller inte.
Jag kände inte dessa killar, men blir både rörd och tankfylld när man läser olika inlägg och i media.
Sen så inser man hur liten världen ibland är......

Träffade min ena polare igår i samband med Bika dagarna, fick då höra att han dels mött dessa killar ett par minuter innan denna tragiska olycka hände.
Sedan berättade han att hans bekant kände killern i hummer som var inblandad och denna person är tydligen i rätt dåligt skick (konsigt annars), men han lever i vilket fall.....

Kom hem och sen ringer min mamma till mig efter en stund....
Fick då en liten predikan om att hon tycker att jag ska köra lugnt eller helst inte allas.....
Vidare så nämde hon denna olycka som hade hänt i Härryda.
Tydligen så arbetar hon tillsammans med Nino´s (?) mamma och berättade då om vad hon hört om olyckan, vilket jag inte går in på då det mesta troligtvis redan står i alla inlägg.

Men som sagt, alla blir ju drabbade på något sätt av en sådan här tragedi.
Jag bara hoppas att killarna slapp lida och känna för mycket.

Sen vet jag hur ni känner ni som kände dessa killar, även om det spelar föga roll nu.
Min bästa polare som även var förlovad med min sambo´s syster körde ihjäl sig för några år sig på motorcykeln neråt angeredshållet.
Körde lite snabbt och i ett gupp fick han kasst på hojens bakhjul och sen lite sladdspår och in i en bergsvägg och bröt nacken.

Man glömmer aldrig, men lär sig leva med det.
Detta hände som sagt för många år sen men det går inte många dagar utan att jag tänker på Micke....

 

[Exstyl]

Jag pratade precis med Fabbes Tjej, och hon vill ha sällskap till sjukhuset, så jag har lovat att följa med, Jag skulle uppskatta om ni inte åkte från GP utan mig, jag borde vara där till 13-14 tiden

Fabbes begravning är klockan när? Och i vilken kyrka den 14e maj? // Jocke.