Nr:18
Snabbare än Don Queer
Då jag knappt sett A-torp på vykort kommer jag nog aldrig att bli en fast kund till arrangörer på Anderstorp, men när Du nu frågar generellt vad kunderna vill ha och varför man sviker kanske mina funderingar kan vara värda att skrivas ned?
OSF Porta och många andra har rätt i det dom skriver, utifrån erfarenheten som "track day junkies". Men Ni/arrangörer måste kanske tänka igenom syftet med Era arrangemang, vilka som ska vara Er målgrupp och först därefter fråga vad målgruppen vill ha. Jag tror det påverkar Er framgång mer än vi tror.
Här är några typer av arrangörer jag mött och den målgrupp som besökte arrangemangen:
1 - SMC. Instruktörstätt med instruktörer som undervisar, utvecklar deltagarna och ger personlig feed-back och support. Lockar nybörjare, kromsläder, touringhojar i en salig blandning. Helpension och kursplan. Bra men dyrt. Har problem med beläggningsgraden bl.a. på Mittsverige. Min bedömning är att de som blir bitna övergår till andra arrangemang p g a kostnadsskäl och/eller de mer generösa omkörnings- och ordningsreglerna. Många av mina yngre kompisar har inte gått någon kurs än på grund av för dyra hojar, prestationsångest ("med min hoj förväntas jag vara snabb") och svårigheter att få in arrangemangen i jobb- eller semesterschemat.
2 - Bandagsarrangörer med instruktörer. Många instruktörer, men som någon skrev en del av dessa racar internt och glömmer hur viktigt det är att knata runt bland deltagarna i pauserna och lyssna in behoven. Inte många nybörjare här, annat än de som inte hade råd med en SMC-kurs. Jag har sett en del slokörade deltagare som lagt sin nya dyra hoj (2 av 3 på ett släp) på grund av olycklig hantering och att man kanske ville ta genvägar till ett snabbare tempo lite för fort. Någon instruktör kanske skulle ha erbjudit sig att fokusera på och coacha dessa lite extra under dagen (föråkning)? Hjälp med fjädringsinställning och setup? Ett par frivilliga teoripass kring detta kanske? Fivers ERF-skola är väl ett gott exempel där Ni vill erbjuda "junkien" en utveckling?
3 - Arrangörer som främst ser gatfolket som en kostnadstäckande hjälp för att delfinansiera sina och polarnas träningstid. Ofta flest och fulaste avåkningarna. Men på sitt sätt ärligt marknadsfört - åk till du spyr.
4 - Privatarrangemang. Någon eller några hyr helt enkelt banan för att ha skoj en dag.
Sensmoral - När man vet vilka man vill nå kan man besvara frågan vad man ska erbjuda. Som Du kanske gissar tror jag att den första och andra gruppen har bäst potential att nå nya kunder/få fräscha intäkter, men det ställer krav på att satsa på kunderna i stället för egen körtid. Och kanske till och med lite mer polisiär insats i gatgrupperna?
Jag vet inte om detta är något svar på din fråga, men jag tror att det gäller att få in nya och återfallsåkare till arrangemangen för att de inte ska gå svältdöden till mötes.
Mina 2p
Tackar! Nu fick jag lite nya idéer att testa! Skulle tro att vi ligger mellan grupp 2 och 3, det finns föråkare, domfår absolut inte racea med varandra, men dom tvingar heller ingen att ta emot tips. Köra tills man spyr däremot, är väl ett av våra ledord.