Om det det 10:20 på schemat så betyder det 10:20, inte 11:35. Märkligt nog gäller samma regler även på eftermiddagen. Står det 16:35 så är det tydligen fem över halv fem som gäller. Inte tjugo i fem. Jag vet, det verkar sjukt komplicerat men såna är reglerna.
Det började med sovmorgon och sen frukost i THF-tältet på söndagsmorgonen cirka helt tio. Där fick jag höra att jag hade kval om 50 minuter. Tack och lov så hade jag satt på däckvärmarna innan! Jag kände mig inte alls beredd på att kvala så tidigt men det var bara att gilla läget. Jag som var så säkert på att gårdagens kvaltid även gällde för söndagen..
Väl ute på banan var det inte mycket som stämde. Jag orkade inte bryts ner hojen så ibland kändes det som att jag bara skulle gå rakt framåt i depåkurvan. Jag orkade inte hänga ut överkroppen så i esset skrapade jag i foten medans jag själv satt relativt upprätt. Det kändes helt hopplöst och svårt stundtals samtidigt som det var väldigt svårt att få fria varv. Jag fick ta escapen två gånger men det hjälpte inte mycket. Tidsmässigt blev körningen väldigt bra ändå och jag var bara två tiondelar ifrån mitt personbästa. Men det var ingen bra känsla som jag hade. Axlarna värkte, armen värkte, greppstyrkan var lika med noll och det var svårt att fokusera. Tiden räckte till en femteplats enligt Amigoo med en halv sekund till godo till sjätte bästa tiden. På startgridden skulle det visa sig att de hade placerat mig på sjätte startruta. Väldigt märkligt, men i slutändan så spelade det inte så stor roll vilken startposition jag hade.
Jag laddade upp mellan kval och race med lunch i lugn och ro, ett läktarbesök under Superbike-tävlingen och en skön powernap. Jag kände mig utmattad.
Redan klockan 16:00 hade jag dragit på mig all utrustning och kontrollerat hojen. Däcktryck var justerat efter att jag hade vänt på bakdäcket. Skruvarna till kåporna var efterdragna, mängden soppa var uppmätt och hojen tillomed lite varmkörd om jag skulle glömma att göra det senare. Det var bike weeks sista race och körning för min del och jag ville inte känna mig stressad inför det! Jag jagade en 1,09-tid och pallplats.
Cirka 16:30 så upprepar jag proceduren och kontrollerar det mesta igen. Snart var det dags! Varje minut går extremt långsamt och jag känner mig mer nervös än vanligt. Klockan slår 16:34. 35. 36... 37. Motorn är på drygt 82 grader och jag slår av tändningen. 20 sekunder senare så kan jag inte hålla mig längre. Jag startar hojen igen, kollar utanför tältet om jag kan se någon förare som har åkt ut ännu men det är ganska tyst i depån. Jag plockar ändå av värmarna och och tänker att jag kan stå vid utsläppet en kort stund om jag blir lite tidigt. Det är varmt ute så däcken kommer inte kylas ner.
Jag rullar ut vid fast lane och ser att folk kör på banan. Utsläppet är stängt. Märkligt, är det försenat? Jag svänger in till THF och frågar vilka som är ute på banan. Jag får höra att det är min klass och att starten ska gå NU!
Jag kände mig helt ställd och kör fram till utsläppet. Nu hade alla på startgridden gjort dig klara och medans en funktionär springer till rätt plats för att sedan släppa ut mig efter starten så varvar de upp motorerna. När starten går så hade jag inte hunnit stänga visiret ens. Med någon enstaka sekund kvar så åker visiret ner, jag blir utsläppt och jag tänker att nu har jag inget att förlora. Jag ska ge allt och jag ska göra en sån där grym uppkörning som Marcus Högström hade gjort under NM i Rookie 1000.
Full fart från depån, och jag är ikapp mina första offer efter en sen inbromsning. De äts upp innan ingången till esset men jag är ändå lite försiktig då jag är osäker på hur de kommer köra. Jag tar höjd och rundar en till i utgången och jag fortsätter att bromsa om någon enstaka förare innan första varvet är slut. Av 19 förare så låg jag tydligen på 15:e plats efter första varvet. Nu var jag varm i kläderna och varv efter varv så klättrade jag uppåt. Det sladdade ut ur esset, i Ejes, i svackan, ut ur hårnålen, framdäcket kasade i ingången till depåböjen och bakhjulet letade fäste. Det var en lite yxig och hetsig körning med mycket trafik. I vanliga fall så får jag inte hojen att resa powerwheela på ettan, nu fick jag en lång wheelie genom hela andra växeln ut ur hårnålen. Jag vägrade slå av och det var först vid uppväxlingen som framhjulet hittade mark och jag kunde styra in i snabbvänstern. Jag letade bakhjul att köra om. Jag har aldrig varit så hungrig på omkörningar och äntligen hade jag så mycket adrenalin i kroppen så jag var helt till mig. Varje varv ut på start och mål skakande jag på huvudet och tänkte för mig själv; "öka. Jag måste öka tempot!" Snustorr i munnen och hög puls hann jag reflektera över innan jag glömde bort att jag var trött.
Jag noterade ett dammoln vid esset och ser en vit hoj. Det verkade ha gått bra och jag glömde snabbt bort den. I snabbhögern så vobblar och hoppar hela hojen så det är svårt att sitta kvar vissa varv. Jag slinter med långfingret på bromsgreppet och har bara pekfingret att använda. Det fick duga och jag lyckades ändå göra en bra inbromsning, om än att jag var osäker på ifall det skulle gå.
Ett par varv från mål så siktar jag två förare på mörka hojar. Jag hade noll koll på var i fältet jag befann mig men märkte att jag knappade in på dem. Efter ett par misslyckade inbromsningsförsök samt ett omkörningsförsök som inte gick vägen i ingången till depåkurvan så lyckas jag nästan bromsa om båda förarna i Ejes kurva. Nästan. Jag fick pallnita för kung och fosterland och när jag ser att föraren längst fram måste svänga in så kände jag att det här kommer gå helt åt helvete. Jag drar in kopplingen och väntar på det oundvikliga.
Men inget hände. Trodde jag. Jag stod nästan still med tredje växeln i, föraren bakom kör om mig och jag skickar i tvåan och ger fullt. Får en bra utgång och kan ge fullt igen. Är tillbaka bakom dem i hårnålen och tar lite höjd. Jag får bra fart och känner att jag är mycket starkare i snabbvänstern och planerar att köra om ena killen vid ingången i depåkurvan. Jag får slå av lite tidigare än planerat i snabbvänstern då jag närmar mig föraren ganska fort. Det blev svårt att ta igen fartförlusten men jag hade nedstämt mig. Jag stack in framhjulet och bröt ner cykeln så mycket jag vågade. Framändan vibrerade duktigt och jag drev ut längre än jag hade hoppats på. Stackarn måste ha känt sig snuvad på den kurvan!
Nu var det ännu en gång en förare framför som hade några meters försprång. Honom skulle jag ta! Jag laddar stenhårt i resten av depåkurvan för att plocka honom ner mot Trösen. Jag knappar in på honom och jag totalvägrar att slå av på gasen förens jag ser att han börjar bromsa. Jag är uppe jämnsides men han är lika duktig han på sena inbromsningar verkade det som. Jag gör mitt bästa men när målflaggan föll då saknades 431 tusendelar! Att vi bara körde 12 varv! Jag var inte ens trött men otroligt hungrig på att plocka placeringar!! Jag kunde ha kört hur länge som helst, jag hade glömt känna efter hur mycket energi jag hade!
Först senare fick jag veta att det var en av mina favvoförare i R600, Anders Ödlund, som jag hade framför mig. Han som är så duktig på just inbromsningar. Hade jag haft koll på vem som låg före mig att jag valt en annan taktik än bromsduell.
Och angående incidenten uppe vid Ejes så visade det sig att jag hade kört in mitt framhjul på hans hjul/sving eller något där i närheten. Han hade känt att hela hojen hade skakat till. Återigen Anders så ber jag om ursäkt för min dåliga planering. Du var bättre på inbromsningen än vad jag trodde att du skulle vara. Det var det där med att känna sina medtävlande och veta vem som ligger framför.
Jag hade ett helt fantastiskt race. Det kvalar in i topp 3 bästa racen tillsammans med Knutstorp och race 2 i finalen i Speedster förra året. Även då med en Ödlund som medtävlande (Mattias).
Efter utvarvet så möts jag av en fantastisk skara jublande THF:are. Då fick jag veta att jag hade kommit i mål som femma! Och jag var sååå nära en fjärdeplats men den placeringen är Anders värd
Tack till alla inblandade för årets Bike Week! Under vecken har jag sänkt mitt personbästa från 1,11.657 till 1,10.354! Jag ligger sexa i cupen trots att jag inte deltog i de fyra första racen i R600. Det är mer än vad jag hade kunnat drömma om! Men det är tack var det som händer utanför banan som gör det här till en så fantastisk upplevelse! Extra varmt tack till THF, Team Funbike, Team Karlsgårds Raska Gossar och alla duktiga fotografer! Ni är fantastiska!