Kan väl bjuda på en anekdot från uppväxtens moppetid. Ni som inte gillar nostalgin från moppe-åldern ska nog sluta läsa nu. Ni andra har en stunds läsning om något som jag fortfarande ler glatt åt inombords..
Då var livet enklare än det någonsin blir igen och man var även enklare i huvudet - milt talat.. Till exempel betalade man aldrig för soppan utan hoppade slang när det var stängt. Man satt ute på helgnätterna och snackade skit. Ett annat nöje som fanns var att hålla koll på vad lokalpolisen i sin Volvo 245 hade för sig. Vissa eländigt tråkiga kvällar hände det att man åkte en bit efter dem och för skojs skull. Sedan stack man åt varsina håll det fåtal gånger de tröttnade på uppmärksamheten och försökte få fatt i oss. En lek för småglin i praktiken. Nåja, nog om det..
Till saken:
Det fanns bara ett trafikljus på uppväxtorten och det satt mitt i orten på genomfarten. Intill fanns en plattsatt yta med ett träd i en upphöjd rabatt med sittytor på kanten runtom. Där var ett av ställena man satt när man ville ha lite koll på vad som rörde sig. Detta ställe återkommer jag till.
Trimmad moppe var normen och det de flesta åkte var Yamaha FS-1 med opluggad insugsplatta. En del körde mer ordentligt med 60+ cc osv. Själv hade jag konfirmerat mig, precis som alla andra ungar för presenternas skull, och fått en ½ sprillans Yamaha DT50 crossmoped. Som tur var hade jag egna pengar till den andra halvan. Kvällar och helger jobbade jag på stora Ica på orten och hade rätt gott ställt så efter inkörning köptes största trimsatsen från Autisa i Spanien (Addemoto är din vän). Allt åkte på under stort hemlighetsmakeri i morfars garage. Ty, skruva med saker skulle man inte om det inte behövdes enligt pappa.
I synnerhet inte nya, dyra saker.. Att hans son som 5-åring skruvat isär hans mekaniska väckarklocka och fått ihop den igen minus en fjäder utan att det märkts av någon var inget han hade tagit med i beräkningen. Väckarklockan kom att sakta sig och pappa försov sig ett par gånger varför väckarklockan ersattes omgående och jag fick den som en då mycket uppskattad leksak och kunde därmed fortsätta undersöka dess spännande tickande innehåll och odla mitt intresse för att pilla på saker för att förstå dem. Här skilde vi oss alltså åt markant, far och jag!
En annan grabb på orten, vi kan kalla honom Fredrik för skojs skull, hade en precis likadan moppe, men hade sparat in på slutdämparen och körde original utan insatsen. Detta gjorde att hans moppe lät som en cross hur han än gjorde medan min faktiskt gick att få att låta som otrimmad om man var försiktig med gasen. Det fanns många roliga grusvägar, stigar o d utanför orten att gasa på så man behövde inte köra som en idiot i samhället för att ha kul tyckte jag. Fredrik var av annan mening på den punkten, vilket var en bidragande orsak till att en krisplan sedermera tvingades fram.
På orten, eller om det var på länsnivå, hade man tröttnat på alla trimmade moppar så tämligen frekvent fick lokalpolisen hjälp med bilar och polismc att effektivt ta fast moppar och strippa dem från trimmet. Detta var såklart en skräckblandad krydda på livet som moppefucko. Polisen ville statuera exempel och var ffa ute efter att få tag på de "maxvässade" mopparna. Lokalpolisen snokade runt med ögon och öron på vid gavel och hade sedan ett antal objekt som razzian skulle fokusera på. För min del, med en på den tiden rätt udda moppe som de saknade erfarenhet av, gick det bra att smita under radarn med fejkat gaspådrag. Men det hände en sak som gjorde att jag kände att det började brännas.
En vardagskväll på våren hade Fredrik, grabben med den andra DT:n, lyckats bli påkommen i alltför hög fart av lokalpolisen och jagats med mopeden hem till höghuset där han bodde. Väl där hade de hoppat ur bilen och rusat upp mot huset efter honom så han hade inte sett annan råd än att ta med moppen in i hissen (lämna den ute var ju inte att tänka på!). Han lyckades krångla in moppen nog i hissen för att få igen dörren och trycka på knappen till fjärde våningen innan poliserna ryckte i dörren. Väl uppe på fjärde våningen kom ytterliggare ett problem - att få in moppen i lägenheten utan att hans mamma märkte något. Lägenheten var en sådan med en extra ingång till ett rum (hans) med egen hall och toa. Där smög han in moppen efter att ha krånglat ut den ur hissen. Samtidigt hörde han trampet av två lokalpoliser jaga uppför trapporna. Försiktigt stängde han lägenhetens sidodörr och stod sedan knäpptyst med moppen i händerna för att inte mamma skulle märka hans något udda hemkomst och avkräva honom en milt talad otajmad förklaring. Han visste ju att de tämligen omgående skulle få besök..
Halvminuten efter att han stängt dörren ringde två lokalpoliser, med frukten av några minuters hårt kroppsarbete och en kondis som invanda lokalpoliser ofta skaffar sig med åren, så på dörren bredvid - den normala ingången. Fredriks mamma, som inte hört att han kommit hem, öppnade dörren och hade två andfådda lokalpoliser i dörröppningen som flämtande frågade efter Fredrik. Hon svarade så sanningsenligt hon kunde i den förvirrande situationen att han inte var hemma och hon inte visste var han höll hus. I själva verket stod han bakom den halvstängda dörr som skiljer lägenheternas hallar åt. Han hade puls och adrenalinpåslag så han skakade och var livrädd att bara det skulle röja honom. Men poliserna nöjde sig med det svaret förvissade om att de nog skulle fånga honom nästa razzia eftersom moppen var en udda modell som få hade på orten.
Nu var alltså DT50 en moppe som kunde trimmas även i polisens ögon varför jag efter att ha hört Fredriks berättelse funderade på vad jag skulle göra. Det sista man ville var att köra original. 42 km/h efter en evighet av acceleration var inget alternativ. Men uppskjutet körkort - vilket de som åkte fast med trimmade moppar av denna kalibern drabbades av - var heller inget lattjo. Polisen fortsatte veckan efter att plocka trimmoppar och Fredrik gick och cyklade ett tag av självbevarelsedrift. Jag smög mer än någonsin, men jag insåg att detta var ohållbart.
Den senaste razzian hade en långtida trimåkande kille, vi kan kalla honom Johan - för så hette han, åkt dit med sin maxvässade Crescent Compact. Johan tävlade i cross så det var en oväntad och smått omtumlande sak att just han blivit tagen. Han om någon hade de bästa förutsättningarna för att komma undan. Nu satt han småsur med en kompis under trädet vid det omtalade trafikljuset mitt i orten. Polisen har en lugn kväll, lugnare än på länge trimmoppemässigt, och rullar upp på plattytan, parkerar för att prata med pojkarna för att se vad som händer en varm lördagskväll i maj när man går i nian.
Själv har jag en trist kväll då ingen med trimmoppe har lust att vara ute och åka. De sitter på en trädbeväxt kulle och snackar och har CYKLAR. Jag tycker de helt tappat stilen - en sak att cykla när det är razzia, men att fortsätta när det är helg och "hotet" bara är lokalpolisens enda Volvo 245 är väl fegt. De flesta av dem vet ju polisen redan om sedan länge - de har lyckats hålla sig undan med bravur i flera fall.
Jag har lust att åka en sväng iaf och startar crossmoppen på växel rullandes nerför grässlänten och ut på genomfarten i riktning trafikljuset. En plantering med höga buskar skiljer genomfarten från en intilliggande parkering och bortanför denna är plattytan med trädet - där, mig ovetandes, polisen precis stannat. Jag ser alltså inte dem och de hör inte mig. Jag saktar in i god tid för trafikljuset är ett segt härke som alltid visar rött. När jag kommer fram så jag ser över hela korsningen slår det om till grönt och jag växlar ner för att gasa på för att döva tristessen och kanske väsnas lite som en hälsning till det fåtal som sitter borta på kullen och degar. Precis då ser jag polis-Volvon och de båda poliserna som står och pratar med två killar som sitter under trädet. Jag får en ingivelse i stunden: jag är less på hela grejen; mycket av det roliga åkandet har minskat med att folk fegat ur; det är en trist kväll och ffa - jag har redan innan insett att jag inte kommer undan en närmare titt på moppen; antingen genom att bli misstagen för Fredrik i razziauppbådet eller som allra senast - när de tagit honom och lärt sig modellen. Så jag tänker där och då: då kan jag likagärna låta dessa två lokalpoliser få titta på hojen då! Hellre de än de betydligt kunnigare utsocknes mopperazzia-poliserna.
Jag svänger vänster i korsningen och ner mot plattytan på nästan ingen gas alls. Tjugofem meter innan plattytan stänger jag av tändningen och rullar på kopplingen den sista biten. Jag kommer upp poliserna i ryggen och parkerar med framhjulet bort från den upphöjda planteringen med trädet - som om jag skulle öka chansen för att kunna sticka om det sket sig med min plan..
(Falsk trygghet någon?)
Jag såg när jag närmat mig att det var Johan med kompis som satt under trädet och han tittade gapande med en småpanisk blick på mig när jag körde fram. "Va i helvete håller du på med.. Är du helt sjuk i huvudet?"-typen av blick.
"Oj, här kommer det en motorcykel" säger den ene polisen (tänker inte namnge dem..hehe)
"Nä då", säger jag när jag kränger hjälmen av mig och hänger den på en av de fyrkantiga hobbex-backspeglarna (MYCKET snyggare än den enda runda originalspegeln som var likadan som den som satt på FS1:an
)
"Det här är en femtikubikare" säger jag självsäkert, samtidigt som jag klappar på sidkåpan där dekalen "DT50" sitter. Båda polisernas uppmärksamhet är på moppen nu och de tittar storögt på 20mm förgasare, trimexpansionskammaren som är dubbel så tjock i cylinderanslutningen än original, bakre svartsprejade trimdämparen och den något större cylindern och högkompressionstoppen. Men eftersom de inte har något att jämföra med tittar de även på dekalen "DT50" och den andre säger:
"Det är verkligen rejäla grejer i dagens moppar" och jag fyller i med att det blir så eftersom det är tänkt att det kommer från sånt som ska tåla att köra bana med och det behövs extra tjockt gods för att tåla högtryckstvätt och sånt..
Poliserna nickar och den ene blänger till åt Johan och säger: "Det är kul att se att ni håller mopparna i ordning pojkar, och inte håller på med trim och sådana galenskaper! Det lägger vi stor vikt vid och uppskattar om det blir så även i fortsättningen. Eller vad säger du Johan?"
Vid det här laget har Johans småsurhet gått över och han utbrister i ett entusiastiskt "Ja visst är det så.." Mycket för att kamoflera det gapskratt han snart inte kan hålla tillbaka inombords.
"Annars händer det inte mycket ikväll vad vi märkt, det är väl bara att åka in på station. För ni vet inget som är på gång va pojkar?", säger den andre polisen.
"Nä, här händer ingenting längre. Inte sedan ni satt dit alla trimmoppar", säger jag spelat lite mindre glad än Johan.
"Ja, det har blivit rätt bra ordning med det, men vi har några till vi har ögonen på.." säger den ene polisen gåendes mot bilen. De tackar för sig, hoppar in och åker iväg". När de kommit bortom buskplanteringen exploderar vi i ett asgarv alla tre. Vi garvar så vi gråter. Nog ett av de mest förlösande skratt jag någonsin haft.
Vi begav oss upp till gräskullen där de andra satt med sina cyklar och berättade vad som hänt och väntade ut att polisen skulle rulla iväg hemåt med sina privata bilar - man såg polisstation från kullen nämligen. Sedan avlöpte natten med att de som hade trimmoppe cyklade hem efter den, bl a en lattjo "fighter-fs1" med motorsågsförgasare, en kille hade en gokart så den tog sig och med ut på gatorna. Vi hade sådär lagom galet och kul som man bara kan ha när man är femton och allt är möjligt så länge som ingen säger "stopp".
Resten av moppetiden slapp jag polisintresse, till mångas blandade avund och förtjusning. Jag fick till och med tillsägelse av den ene av lokalpoliserna att "inte låna Fredriks moppe, för den var olaglig!" Jag hade alltså kört råkat köra för fort i samhället med min egen moppe och setts av en av lokalpoliserna som då automatiskt trodde att det var den andra "trimmade" DT:n jag körde på. Låter för dumt för att vara sant, jag vet. Men då har du inte träffat denne lokalpolis..
Något jag kom på senare som var en miss i min plan; det står "Autisa Motors" på cylinderfoten. Det står även "65cc" på motsatta sidan om jag inte missminner mig..
Året efter bytte jag bort moppen mot en lätt krockskadad Honda MBX125F och tog MC-kort. Nog körde man lite innan, dum som man var. Verkligheten kom ifatt och man blev nerkallad till polisstationen för att delges misstanke om olovlig körning. Ung och ärlig stod man inte på sig tillräckligt, men då det klassades som verkstadskörning fick jag bara varning på det kort som jag sedan tog. Rättsapparaten maler ju som bekant långsamt..
Att dra in ett kort som jag visat mig kunnig nog att inneha för en ringa förseelse att ha kört samma fordon i ringa omfattning tyckte även myndigheten var magstarkt. Sedär, en bekännelse av bara farten.. Vad skulle det vara bra för?
Jo, hade jag blivit av med kortet hade ni kanske sluppit läsa mina inlägg närapå 25 år senare..
Hur det gick för Fredrik? Jo, efter en helvetes-vår med mycket uppmärksamhet så slutade han åka och sålde moppen till hösten. Tror även en bidragande orsak var att mamma hade ställt ultimatum när han först nekat till polisens anklagelse framförd till mamman om att han körde trimmat och sedan råkat köra om henne nere på samhället..
Mig veterligen tog de honom aldrig.