Sakupplysning: Det är såhär* att svensk arbetsmarknad reglerats av Riksdagen att hantera det mesta mellan ”parterna”, där parterna är dels atbetsgivare och dels arbetstagarorganisationer, dvs facken.
De lagar som finns förutsätter då att tvister, förhandlingar mm löses mellan parterna. Är man då inte med i ett fackförbund (föreningsfrihet ni vet) står man utan representanter och någon som för ens talan i ev rättssak.
Det står givetvis var och en fritt att bekosta juridisk hjälp ur egen ficka i de fall man anser sig felaktigt behandlad, men dels är vissa frågor inskränkta till arbetstagarorganisation och dels är ju alla dugliga arbetsrättsjurister anställda åt antingen arbetsgivarna eller facken, eftersom det är där frågorna avgörs - och förstås i AD om/när frågorna hamnar där.
Man får givetvis ha vilken uppfattning man vill om ”facken” men det handlar nog främst om missförstånd om vad facken egentligen är om man tycker att de är överflödiga.
Som princip är det klokt att vara med i facket, oavsett om det tillhör LO, TCO, SACO eller Syndikalisterna.
Det är inte heller så konstigt att LO står S nära, eftersom S som politiskt parti en gång skapades ur just LO.
Som i de flesta föreningar så bygger facket på de egna medlemmarnas engagemang. Lågt engagemang brukar medföra sämre företrädare och definitivt mer förstockad verksamhet.
*Brooklynvisdom