Så kände jag med förut. Sen flyttade jag. Sen började jag sakna familjen. Nu har jag bättre kontakt än någonsin med min familj. Jag tror inte människor är menade att bo tillsammans.
Tiden under gymnasiet bodde jag 50mil ifrån familjen. Aldrig haft det bättre. Pratade med farsan typ 1gång i månaden som mest.
Visst, är kanske lite otacksamt mot farsan som alltid ställt upp ekonomiskt. Men som mentalt motarbetat en från dag 1.
Det som är skönast med att bo borta är att hyran blir en tusenlapp LR två högre, men man slipper fixa bilar, datorer, skotta snö och annat skit åt varenda jävel i tid och otid.
Det har varit ännu värre nu när jag varit arbetslös. Då förutsätter folk att jag har tid. Så jag har i princip arbetat heltid med att hjälpa familjen och dess vänner och bekanta med pissersättning.
Eftersom faderkakan jobbar borta på veckorna och min bror är en fet översittare som aldrig lyft ett finger i hela sitt liv så är jag den som sköter disk, tvätt och eldning. Kort sagt sköter jag hushållet.
Är så jävla less på att vara den som fixar allting och tacken man får är at bli utlåst på nätterna.
Gränsen var nådd när jag kostnadsfritt bytte bromsskivor på brorsans bil och det jag får höra är "varför tog det sån tid?"
Har sökt så många jobb jag kan så jävla långt härifrån som det bara går.
Får hoppas man tar sig in på sjöingenjör till hösten.
min fina app innehåller underbara frågetecken istället för äöå 
