Summering av isle of man tt 2017!
DAGS ATT BORRA NER HUVUDET BAKOM KÅPGLASET OCH TA SIKTE PÅ IOM TT 2018!
När detta skrivs har jag kommit hem från Isle of Man sedan fem dagar. Tiden på hemmaplan har ägnats åt att åka till Örebro för att hämta hem alla grejer som skickats med trailern samt packa upp och vårda materielen. Dessutom har jag under helgen som gått hunnit med att jobba vid cykelloppet Vätternrundan från tjänstemotorcykeln, något som fungerade fint trots vissa kvarvarande känningar i nacken. Även om ni redan fått informationen i stora drag genom intervjuerna i vår TT-radio och Karins rapportering från depån om vad som hänt och hur tävlingsveckan utvecklade sig för min del, så tänker jag ändå ta mig tid att berätta med egna ord för er läsare om vad som egentligen hände mig.
Ni som följde Karins liverapportering från min start i superstockracet på Isle of Man vet att jag lyckades klara tävlingsläkarens tester samma morgon på ett tillräckligt bra sätt för att plockas bort från stopplistan för dem som har startförbud. Där hade jag ju stått sedan min krasch och efterföljande problem med nacken. Jag hade en målsättning om att få komma ut på banan och köra stockracets fyra varv bara för att komma in i körningen igen efter kraschen och förhoppningsvis på så vis få med mig lite mer erfarenheter gällande BMW:n förutom de blott 6 varv jag hann med under träningarna. Nacken hade känts lite bättre för varje dag och jag hade succesivt återfått mer rörlighet och någonstans ville jag tro att jag skulle klara det. Tyvärr knäckte fartvinden på långrakorna ner mot Ballacraine nacken på nytt redan på första varvet. Allt arbete för att bli bra igen var förgäves och den omedelbara effekten på min körning var att jag inte kunde luta emot med huvudet i vänstersvängar eftersom det kändes som någon satte en kniv i nacken på mig då. Därmed kunde jag inte heller hänga ut med överkroppen och inta normal körställning i dessa kurvor vilket påverkade flytet och tempot. Jag försökte mig på även ett andra varv men tillslut handlade det bara om att undvika smärtan i nacken och all glädje och fokus i körningen var försvunnen. Istället för att stanna någonstans längs med banan och bli sittande fast där till vägarna öppnades valde jag att köra klart andra varvet för att därmed kunna bryta i samband med det depåstopp som vi ändå planerat för tankning.
Ett oerhört bittert beslut men att fortsätta i långsamt tempo runt banan skulle varken ge mig någon användbar information om hojen eller någon körteknisk utveckling och dessutom skulle jag utgöra en risk om toppförarna skulle komma ikapp för varvning. Jag gick direkt till sjukgymnasterna efteråt och utlåtandet om min skadas utveckling var att jag troligen hade fått en inflammation i leden. Om jag förstod engelskan rätt så sitter orsaken då mellan nackkotorna och är alltså inte primärt muskelrelaterat som det var sagt från början, även om muskulaturen också drar ihop sig som en effekt av smärtan.
Efter det beskedet fick jag bita i det sura äpplet och inse att årets TT i praktiken var över för mig. Jag hade dittills gjort allt under mina 4 dagar på stopplistan genom att få massagebehandling ett par gånger om dagen, käkat inflammationshämmande tabletter och ömsom behandlat nacken med ispåsar eller linnement beroende på hur nacken svarat på behandlingarna, men det hade inte räckt hela vägen fram. Prognosen de mycket erfarna och duktiga sjukgymnasterna till slut gav mig var att jag skulle få räkna med 2-3 veckor av besvär innan inflammationen ebbat ut och musklerna slappnat av och därefter skulle jag förmodligen behöva hjälp med att knäcka loss de sista låsningarna i nacken av någon duktig naprapat eller motsvarande.
Det här är femte året jag är över och tävlar på Isle of Man och fram till i år så har jag gjort stadiga förbättringar både varvtidsmässigt och placeringsmässigt för varje säsong. I år har den trenden brutits men förklaringen har stått att finna i de extremt få torra varven som erbjudits i år. Egentligen fick jag som sagt bara de sex torra varven med BMW:n under träningsveckans två sista dagar samt totalt 2+2 varv med Lightweighten där jag dock först hade växellådsproblem och sedan en strulande bensinpump som gjorde att den aldrig gick som den skulle. Lägg till detta det maximala oflyt som det innebar att oförskyllt dras med i någon annans krasch som både medförde en rejäl räkning att betala för återställandet samt att Lightweight-hojen blev obrukbar för resten av TT-perioden. För egen del såg det dessutom först ut som att jag kunde gå från olycksscenen helt oskadad men nackskadan har ju sedan visat sig mer efterhängsen än väntat vilket gjort att jag inte kunnat göra mig själv rättvisa när väderleken till slut faktiskt tillät körning på banan, Försmädlig utveckling på årets TT för min del med andra ord, MEN…
…det kunde så klart ha varit mycket värre på alla fronter. En tröst i bedrövelsen är att vi redan från början haft en tvåårs-plan med BMW-bygget och även om vi bara fick köra en bråkdel så mycket som vi i förväg hoppades på, så är vår BMW är fortfarande hel och jag tror mig veta att den har potential nog för att kunna göra riktigt bra ifrån sig på den här banan 2018. Dessutom får man aldrig glömma bort att Real Road Racing inte är någon lek utan sport i sin yttersta bemärkelse, vilket betyder att allvaret finns ständigt närvarande och varje varv man kommer tillbaka någorlunda helskinnad egentligen bör räknas som en liten seger. Sätter man sakerna i ett större perspektiv så har jag trots allt rätt mycket att vara tacksam över trots att sakerna, till skillnad från mina fyra tidigare säsonger, inte riktigt har gått min väg på Ön i år. Jag och resten av teamet har redan påbörjat planeringen inför TT 2018. Då är målet att får ur oss de varvtiderna som vi tror att jag och maskinen har kapacitet för. Jag kommer sålunda att hålla er uppdaterade här även framledes och hoppas såklart att ni alla vill vara med och följa våra öden och äventyr även fortsättningsvis. Jag ska under den närmaste tiden sätta mig och läsa ikapp allt jag inte hunnit med att ta del av bland det ni skrivit och kommenterat, men passar på att redan nu tacka så oerhört mycket för allt stöd jag fått i ord och handling från er som följt mig och Alternativ1-teamet så här långt!!!
På återhörande!
/Björn
