bg
"Probably the best Bear in the world"
Planerna för road racing-säsongen 2020.
Ingen har vid det här laget kunnat undgå att missa att coronakrisen fått så gott som hela världen trycka på pausknappen i de flesta avseenden. Följaktligen har inte heller jag haft så mycket intressant att rapportera om för er som följer mina förehavanden på två hjul.
Under mars och april hade jag hoppats på att få ge er en glimt av arbetet bakom kulisserna från en två dagar lång provkörning av Michelins nya serie av slicks och bandagsdäck på Almeriabanan i Spanien, samt ett test av nya Ducati Streetfighter V4S på Ascaribanan i samma land. Båda dessa äventyr gick av förklarliga skäl om intet men Duccen fick jag åtminstone lägga vantarna på under en hel helg här hemma i Sverige och det har resulterat i en fem sidor lång artikel i nästa nummer av Allt om MC.
Nåväl, när jag nu skriver är det istället för att officiellt delge planerna för road racing-säsongen 2020, även om allt för tillfället är uppskjutet på obestämd framtid. Ni som träffat mig på någon av mina Isle of Man-föreläsningar i vinter (eller MC-mässan i januari) har fått lite förhandsinformation men för övriga är det hög tid att jag delar med mig. Förutom full säsong i classic och Supermono-klassen (precis som ifjol) och lite inhopp i endurance dök det i höstas upp en möjlighet att under säsongen 2020 tävla med en annorlunda och spännade motorcykel.
För första gången någonsin har jag nämligen fått möjlighet att tävla i Moto3-klassen i SM i samarbete med min mångårige vän Henrik Nordgren och hans racingteam. Jag har under min 20-åriga tävlingskarriär hunnit tävla med allt från tvåtakts 125
r och 250cc till fyrtaktare på 600cc och 1000cc på högsta nationella nivå. Någon Moto3:a har jag aldrig tidigare suttit på. Klassens reglemente föreskriver i grunden 250cc, fyrtakt och max en cylinder. I VM utvecklar en Moto3:a i dagsläget ungefär 60 hästar på bakhjulet men med trimningsgraden hemma i SM ligger de på ca. 50 hk vilket räcker till en toppfart runt 210 km/h.
Vad är det då som lockar mig att prova en Honda i Moto3 när jag för inte så länge sedan tävlat med en 200 hk stark BMW? Vikten och kurvhastigheten så klart. Med en totalvikt på drygt 80 kg kan man köra fortare än med någon annan motorcykel på den punkt i en kurva där det normalt går som långsammast. Om man törs hålla tillräckligt hög ingångshastighet vill säga.
En annan sak som triggar suget att prova en Moto3 är att det idag är den enda klassen i SM där det handlar om prototyp-racing. Det vill säga att motorcyklarna är byggda för racing från början utan några som helst kompromisser. I alla andra klasser är det sedan 250 GP-klassen ströks ur SM 2011 frågan om gatlegala landsvägsmotorcyklar som man sedan modifierar för racing. Hur häftigt den än må vara med mycket effekt och hur fina och bra landsvägshojarna än blivit med alla sina elektroniska förarhjälpmedel så kan de aldrig mäta sig med körupplevelsen och feedbacken från chassit som en riktig racer ger sin förare. Det vet alla som någon gång fått tillfälle att prova skillnaden.
För några dagar sedan hade jag möjlighet att köra in den nybyggda motorn och prova ut körställning m.m. Skillnaden är avsevärd mot vad jag vant mig vid de senaste säsongerna.
Jag ber att få återkomma med lite intryck framöver när vi fått möjlighet att genomföra det första officiella testet och det blivit tillfälle att gasa lite på riktigt. Allt hänger på hur tränings- och tävlingsrestriktionerna utvecklar sig framöver.
På återhörande
/Björn
Ingen har vid det här laget kunnat undgå att missa att coronakrisen fått så gott som hela världen trycka på pausknappen i de flesta avseenden. Följaktligen har inte heller jag haft så mycket intressant att rapportera om för er som följer mina förehavanden på två hjul.
Under mars och april hade jag hoppats på att få ge er en glimt av arbetet bakom kulisserna från en två dagar lång provkörning av Michelins nya serie av slicks och bandagsdäck på Almeriabanan i Spanien, samt ett test av nya Ducati Streetfighter V4S på Ascaribanan i samma land. Båda dessa äventyr gick av förklarliga skäl om intet men Duccen fick jag åtminstone lägga vantarna på under en hel helg här hemma i Sverige och det har resulterat i en fem sidor lång artikel i nästa nummer av Allt om MC.
Nåväl, när jag nu skriver är det istället för att officiellt delge planerna för road racing-säsongen 2020, även om allt för tillfället är uppskjutet på obestämd framtid. Ni som träffat mig på någon av mina Isle of Man-föreläsningar i vinter (eller MC-mässan i januari) har fått lite förhandsinformation men för övriga är det hög tid att jag delar med mig. Förutom full säsong i classic och Supermono-klassen (precis som ifjol) och lite inhopp i endurance dök det i höstas upp en möjlighet att under säsongen 2020 tävla med en annorlunda och spännade motorcykel.
För första gången någonsin har jag nämligen fått möjlighet att tävla i Moto3-klassen i SM i samarbete med min mångårige vän Henrik Nordgren och hans racingteam. Jag har under min 20-åriga tävlingskarriär hunnit tävla med allt från tvåtakts 125
r och 250cc till fyrtaktare på 600cc och 1000cc på högsta nationella nivå. Någon Moto3:a har jag aldrig tidigare suttit på. Klassens reglemente föreskriver i grunden 250cc, fyrtakt och max en cylinder. I VM utvecklar en Moto3:a i dagsläget ungefär 60 hästar på bakhjulet men med trimningsgraden hemma i SM ligger de på ca. 50 hk vilket räcker till en toppfart runt 210 km/h.Vad är det då som lockar mig att prova en Honda i Moto3 när jag för inte så länge sedan tävlat med en 200 hk stark BMW? Vikten och kurvhastigheten så klart. Med en totalvikt på drygt 80 kg kan man köra fortare än med någon annan motorcykel på den punkt i en kurva där det normalt går som långsammast. Om man törs hålla tillräckligt hög ingångshastighet vill säga.
En annan sak som triggar suget att prova en Moto3 är att det idag är den enda klassen i SM där det handlar om prototyp-racing. Det vill säga att motorcyklarna är byggda för racing från början utan några som helst kompromisser. I alla andra klasser är det sedan 250 GP-klassen ströks ur SM 2011 frågan om gatlegala landsvägsmotorcyklar som man sedan modifierar för racing. Hur häftigt den än må vara med mycket effekt och hur fina och bra landsvägshojarna än blivit med alla sina elektroniska förarhjälpmedel så kan de aldrig mäta sig med körupplevelsen och feedbacken från chassit som en riktig racer ger sin förare. Det vet alla som någon gång fått tillfälle att prova skillnaden.
För några dagar sedan hade jag möjlighet att köra in den nybyggda motorn och prova ut körställning m.m. Skillnaden är avsevärd mot vad jag vant mig vid de senaste säsongerna.
Jag ber att få återkomma med lite intryck framöver när vi fått möjlighet att genomföra det första officiella testet och det blivit tillfälle att gasa lite på riktigt. Allt hänger på hur tränings- och tävlingsrestriktionerna utvecklar sig framöver.
På återhörande
/Björn
, får väl gå till postlådan då....
