Toppfart 303,6 km/h på isle of man!
BILD 1: Dataloggen som bevisar att jag nådde över 300 km/h på Isle of Man.
BILD 2: Bakdäcket som inte tålde den höga hastigheten.
Det är hög tid att kasta lite ljus över de sista dagarnas racing på Isle of Man och vad som egentligen hände. En del av er har säkert hört intervjuerna med Silja över radion men för alla er övriga kommer historien här...
Dagarna efter Senior-tävlingen spenderades med att riva hela lägret och packa in i trailern. Därefter hade vi ett par dygn på ön innan hemresan där vi tog det lugnt och kopplade bort det mesta gällande motorcyklar för att hinna landa och smälta intrycken. I tisdags natt kom jag hem till Landvetter och därefter var det rakt in i ekorrhjulet under resten av innevarande vecka i form av en rad kvälls- och nattpass på jobbet. Därav min frånvaro här eftersom jag förstått att några av er undrat hur det är ställt med mig.
Nåväl, om vi blickar tillbaka till Superstock-tävlingen med BMW:n så hade allt gått enligt plan fram till dess. Jag gjorde ett halvdant startvarv där det där riktiga flytet inte ville infinna sig, men på andra varvet var jag bara två sekunder långsammare än min egen bästa tid som jag ju satt under det sjätte och avslutande flygande varvet på Superbikeracet ett par dagar tidigare. Då ska man komma ihåg att detta andra varv innehöll inbromsning för tankning i depå vilket alltså medför att man tappar ett antal sekunder i jämförelse med ett avslutningsvarv som är den enda gången på Isle of Man där man passerar start&mål-linjen i full fart både i början och slutet av varvet. När jag kom ut ur depån efter tankningen siktade jag ganska snart en klunga bestående av tre förare framför mig. Ingen av dem verkade riktigt kunna lämna de andra bakom sig.
Vid byn Ramsey efter drygt halva det tredje varvet var jag ikapp dem och jag visste att jag var tvungen att passera alla tre innan startlinjen ut på det fjärde och sista varvet om jag skulle vara säker på att inte bli hindrad av tidskrävande omkörningar under det sista flygande varvet. Den första killen kunde jag passera på yttern i en av de snabba svängarna i slutet på Mountain Mile genom att kasta mig ur slipstreamingen. I efterhand kunde vår datatekniker Dan läsa ut att jag under den manövern noterade en ny högsta toppfart i GPS-loggen på 303,6 km/h. Ett nytt personbästa beträffande verklig toppfart uppmätt med GPS och också första gången jag varit över 300-sträcket på Isle of Man. Ännu en erfarenhet rikare!
Näste konkurrent kunde jag gå om tack vare bättre utgångsfart ur Windy Corner, men lagom till jag stoppat i 6:ans växel några hundra meter senare ner mot 33 milestone dog plötsligt motorn på BMW:n under mig. Eftersom jag hade de två två förarna som jag nyss kört om tätt bakom mig i ryggen blev det några spännande sekunder innan jag var säker på att de uppfattat att jag fått stopp så att de kunde undvika att köra in i mig bakifrån.
Det har i loggarna i efterhand visat sig att motorn var helt utslagen under 8 sekunder innan den plötsligt gick att starta igen. Jag stannade till vid Keppel Gate men kunde inte se, höra eller märka något konstigt med hojen. Jag drog slutsatsen att det måste ha varit något elektronikfel och jag bestämde mig därför för att i sakta mak fortsätta nedför berget till depån för felsökning. Att försöka fortsätta racet med ett oidentifierat elfel kändes inte som ett alternativ.
Efter gediget arbete från mekanikerna Henrik, Dan och Thomas lokaliserades felet till antingen bränslepump, pumprelä eller tankluftning och alla dessa delar byttes eller modifierades därför inför den avslutande Seniortävlingen. Bränsleförsörjningen är en kritisk punkt när man tävlar på Isle of Man eftersom de höga snittfarterna runt banan betyder att 1000-kubikerna sörplar i sig ganska precis 2 liter per mil.
I efterhand har vi konstaterat att det kanske trots allt var tur i oturen att hojen gick sönder när det skedde eftersom bakdäcket hade roterat i så hög hastighet att det började släppa gummibitar ur det. Vi kände till att detta fenomen kan förekomma på Isle of Man och hade därför bytt bakdäck vid tankningen efter två varv för att inte riskera något i onödan. Vid inspektion i efterhand visade sig det första däcket dock ha hållit hela distansen över två varv, d.v.s. 12 mil utan synliga skador, medan det andra bakdäcket alltså inte höll ihop längre än 4-5 mil innan det började gå sönder.
Separat inlägg om det avslutande Senior-racet och min krasch där följer så fort jag får tid...
På återhörande!
/Björn