Hej Dagboken
I gårkväll hade vi en minnesstund för Warburton som gick bort i onsdags. Det var mycket vackert och känslomässigt. Men det kändes så rätt att åka dit och tända ljus för honom.
Åkte hem till min mamma efteråt och tog det lite lugnt.
Skulle sedan backa ut bilen från hennes parkering. Hade immigt bakfönster och var fortfarande lite frånvarande eftersom det hänt så mycket det senaste dygnet. Backade och tittade halvslött i speglarna men såg inget..plötsligt sade det tjong och kras.
Illamåendet var som ett brev på posten..ni vet när man inte VILL gå ur bilen o kolla men man måste...
Ut o kolla..det stog en felparkerad MERCEDEZ bakom min bil (det kunde inte vara en jäkla Micra..klart att det var en Merca). Tittade snabbt..tjohoooo inga skador...eller? Johoorå..bara man kollar på rätt ställe
Ett stycke inbucklad dörr
Grannarna kollade ut genom fönstret och jag frågade om det var deras bil men det var det inte. Lusten att fly fältet var ÖVERHÄNGANDE och att mamma tjatade att jag skulle smita därifrån hjälpte inte.
DOCK (innan moraltanterna får kramp i pekfingrarna) så KUNDE jag inte smita för jag hade blivit mordisk om någon gjort samma sak mot mig och samvetskvalen hade tagit kål på mig...jag är äckligt ärlig..kan INTE spela poker ALLS!!! Inte ens på nätet
Hursomhelst..lämnade mitt namn o nummer på rutan och åkte hem o svor o sparkade på allt som låg i min väg (skinnställ och stövlar fick ta den värsta skiten). Nu ringde telefonen och det var mammas nya grannar som just hade fått barn..dom var jättesnälla och jag är GLAD att jag lämnade numret för annars hade jag inte mått bra idag
Är man klantig får man fan stå för det
Jag hinner fan inte ha tråkigt