Hemma igen.
...och ni diskuterar trafikförsäkringspremien?
Okay, då tar vi det först.
Vi glömmer, vi glömmer, vi glömmer.
Det är det sorgliga med svensk politik. Väljarna har guldfiskminne, och tack vare det kommer politikerna undan, gång på gång.
Ni har hört mig säga det förut, men häng med här:
Den planerade trafikförsäkringsreformen var det mest radikala som skissats på i Sverige på typ 50 år.
Den skulle - om Moderaterna vågat driva den, vänt upp och ner på en stor del av samhället.
Steg1, det vi lever med idag, är en 32 procentig beskattning av trafikförsäkringspremien.
Den var till för att täcka utgifter för patientrelaterade rehabilteringskostnader av trafikoffer i olyckor som redan skett.
Alltså skett då, innan 2007 när reformen sjösattes. En slags historisk kompensation för vård som lämnats till trafikoffer utan att kunna debiteras vidare på försäkringsbolagen.
Udda, men inte jätteradikalt.
Steg 2 däremot...
Den tänkta, och presenterade fortsättningen var så galet radikal att inte ens Moderaterna, inte ens under Per Schlingmanns regim vågade gå vidare med den.
Det märkliga är att steg 2 inte kritiserades på ett politiskt/ideologiskt plan, utan att skaparna själva fick kalla fötter.
I korthet gick steg 2 ut på att ansvaret för vård och rehabiliteringen av trafikskadade skulle lyftas bort från Landstingen, för att i stället läggas i händerna på det försäkringsbolag som svarade för trafikförsäkringen på aktuellt fordon.
Bakgrunden till önskan att runda landstingen var missnöje med hur man använde resurserna.
Det tog, och tar för lång tid att rehabilitera trafikoffer, och inte sällan förvägras dessa den mest effektiva vården - oftast beroende på simpla kontoföringsteknikaliteter. Systemet är för uppstyckat, och det finns inget incitament, varken då eller idag, att få tillbaka den skadade personen i fullt arbete på kortast rimliga tid.
Vi har alla sett någon bekant eller anhörig fastna i limbo antingen i själva sjukvården, eller i skärningen mellan sjukvård/försäkringskassa/åtgärder.
Försäkringsreformen skulle råda bot på detta, där patienten skulle få sitt försäkringsbolag som huvudman och bolagets ansvar var något i still med "fullständig rehabilitering på kortast rimliga tid".
Kom ihåg att "arbetslinjen" gällde vid denna tiden. Staten kunde inte acceptera att trafikskadade tillbringade månader och år i en vårdkarusell, när dom egentligen behövdes ute på arbetsmarknaden.
En djärv reform, som faktiskt hade kunnat ge just oss - motorcyklisterna, extra stora fördelar.
Men, vi valde att protestera. Vi satte oss aldrig in i vad steg 2 skulle innebära, utan protesterade redan mot steg 1.
Så vad fick vi?
Steg 1 - den värdelösa delen, rent av den kostsamma delen, som presenterades som en kompensation för vård redan lämnad.
Nu maskerad som en punktskatt, och skamligt nog dessutom presenterad som en slags "trafiksäkerhetsåtgärd".
Ja, det är skamligt - att man kan få komma undan med sådan historieomskrivning.
Upphovsmännen vågade inte köra vidare på sitt uppslag. Det kan jag till viss del förstå - hade man kunnat smyga igenom detta hade det varit en kursändring i stil med när socialisterna försökte driva igenom löntagarfonderna.
Kanske vågade man inte riskera debatt, kanske fick man annat viktigare att rådda med.
Kvar står 32% som påminnelse varje gång man betalar sin försäkring.
Surt?
Jag för min del är mest sur över att vi aldrig fick se förändringen som steg 2 hade inneburit. Jag tror det hade varit bra för oss.
...och glöm inte att dessa 32% ändå är en nysning jämfört med de jobbskatteavdrag vi fick under samma regim.
Surt för pensionärer med flera fordon reggade och i trafik, men ändå - de flesta av oss gick plus under den perioden.
