Jag betraktar övre medelklassen som proletärer vilka inte vill erkänna sig som proletärer utan har ett mentalt behov av att distansera sig från sin egen klass, arbetarklassen.
Vad gäller hälsa och hälsosamt liv så tycker jag inte att de som kallar sig övre medelklass särskiljer sig på något sätt. Det är väl generellt sett bara de absolut allra sämst ställda som har svårt att leva hälsosamt. Samma personer som sällan ens har förstånd att skapa sig en hälsosam livsstil ens om de skulle vunnit en miljard.
Nu som småbarnsförälder har jag ju dessutom kommit in i ett antal för mig helt nya idrottsklubbar och jag upplever inte att de aktiva där verkar särskilja sig klassmässigt vare sig ekonomiskt eller kulturellt. De verkar helt enkelt huvudsakligen bestå av vanliga arbetare.
På crossbanan har jag väl däremot sett en tydlig övervikt av egenföretagare men fortfarande uppenbara arbetare som ofta verkligen ser ut som arbetare med smutsiga fingrar och inte det minsta gör anspråk på att tillhöra någon högre klass.
Klassbegreppen är ju subjektiva. För mig är den följande.
Arbetarklass: Ska egentligen kallas för underklass. Människor som inte arbetar. Invandrare, socialt utsatta med mera. Avundsjuka, missunsamma mot alla förutom mot sig själv. Skyller sina egna problem på andra.
Medelklass: Största delen av befolkningen. Vanliga arbetande människor. Kan gott bo på Östermalm i bostadsrätt och tjäna en miljon eller i pajala i hyresrätt och tjäna 250k. Också avundsjuka och främsta målet är att ha fräsigast bil på gatan.
Övre medelklass: Företagsledare, mångmiljonärer. Ingvar Kamprad, Stellan Skarsgård eller Magdalena Andersson. Inte VDn för den lokala takrenoveringsfirman. Svårare att generalisera om denna gruppen. Vissa beter sig som tacky medelklass, andra försöker vara överklass, ofta med tacky resultat. Skillnad mellan medelklass och övre medelklass ligger i pengar och maktposition.
Överklass: God börd. Starka traditioner. För sig väl, artigt och världsvant. Alltid trevliga och trygga i sig själva. Pengar är verkligen ingen stor faktor men spelar ändå en liten roll, trots att man inte pratar om det. Carl Bildt, kungafamiljen, många av de som har efternamn som representeras i Riddarhuset.
Ang. klassbegreppen blev det iaf fullkomligt klargjort i gårdagens partiledarintervju med Magdalena Andersson vilka hon ser som ”de rika” och den överklass som skall krossas. Det är alltså egenföretagarna.
Har märkt att MA fått något mordiskt i blicken varje gång 3:12-reglerna kommer på tal, alltsedan hon var chef på Skatteverket. Nu blev det bekräftat. Allt snack om att höja skatten för de rika, kapitalbeskattning osv. handlar alltså ENBART om de som arbetar i egna fåmansbolag, dessutom under förevändningen att 1% av befolkningen dragit ifrån och blivit extremt rika.
För att förtydliga: den rikaste procenten är alltså inte de som avses här. Miljardärerna kan sova gott om natten, då inte ett hårstrå skall krökas på deras hjässa.
De som avses här är alltså människor som förutom att lönearbeta och betala skatt på detta, dessutom driver sitt eget aktiebolag. Det innebär att man investerar sitt eget kapital istället för att en annan finansiär hade ägt bolaget och på motsvarande sätt alltså har rätt att ta ut aktieutdelning om man gör vinst.
Det här är långt ifrån så förmånligt som det utmålas. Av de pengar jag drar in som konsult betalar jag först ut lön till mig själv och betalar skatt och arbetsgivaravgifter på den. Därutöver har jag alla kostnader för pension, försäkringar, dator, telefon, hemsida, kompetensutveckling, marknadsföring och allt annat som man kanske inte tänker så mycket på när man är anställd. På den eventuella vinst jag gör i bolaget betalar jag först 21,4% i bolagsskatt. Sedan behöver jag sätta av kapital till min egen buffert, så att jag klarar mig även mellan uppdrag, vid sjukdom och i perioder av sämre tider. Först därefter kan jag, om det finns pengar kvar och förutsett att jag betalat ut en normalstor och fullt beskattad lön enligt de s.k. 3:12-reglerna ha möjlighet att göra en aktieutdelning som jag får skatta 20% för, men bara upp till en viss gräns, därefter gäller 30%.
Att vara konsult genom arbete i eget AB innebär INTE någon genväg till ofantliga rikedomar genom minskade skatteintäkter för staten, snarare tvärtom. Det är inte primärt skatten som är den stora skillnaden. Det handlar istället om frihet. Förutom det för mig viktigaste skälet att kunna styra över mina egna omständigheter innebär det att jag som erfaren slipper betala en massa overhead till ett konsultbolag med en massa människor som inte drar in några pengar utan bara ställer till med hinder, i form av inkompetenta säljare, HR-avdelningar, mellanchefer och diverse jippon som jag ändå inte har någon glädje av. Denna vinst (inklusive det som annars skulle gått till konsultbolagets ägare) delar jag och staten på. Jämfört med när jag var anställd betalar jag i rena pengar (även inräknat de skatter min tidigare arbetsgivare betalade) avsevärt mer skatt än förut och för kunderna är det ingen skillnad. Det blir sedan lite mer över till mig och detta fördelas mellan att spara en buffert i mitt bolag och att ta en viss utdelning istället för att den går till ägaren av ett större konsultbolag. Denna utdelning skall då vägas mot att jag får göra allt själv, arbeta kvällar och helger med bokföring, annan administration, sälja in mig till nya kunder, kompetensutveckla mig osv. Dessutom måste jag själv spara ihop till min egen anställningstrygghet.
Men visst hjälper den där utdelningen en del ändå, även om kostar i form av min egen tid. I mitt fall insåg jag efter studier och 15 år som anställd i ett hyfsat välbetalt yrke att det inte skulle gå att ta mig in på bostadsmarknaden genom enbart en vanlig lön. Mina kompisar i arbetaryrken hade kommit ut 5 år tidigare utan studielån och hade timat marknaden rätt så de kunde göra bostadskarriär.
Tack vare att jag haft eget AB i några år kunde jag till slut köpa ett litet hus med rejält garage på landet, en timme från stan. Hade jag velat ha en Tesla som tjänstebil istället för att köra min 14 år gamla diesel hade det förmodligen varit möjligt, mot att jag prioriterat ned att bygga upp den egna bufferten i bolaget. Privat har jag råd att ha ett hojintresse utan att bekymra mig allt för mycket över kostnaderna, även om den senaste hojen är 7 år gammal och jag inte byter hoj varje år som flera i min bekantskapskrets med arbetaryrken. Men jag lever ett gott liv och jag är framför allt FRI.
Jag är verkligen ingen att tycka synd om och skall inte klaga över min tillvaro som förmodligen är helt ointressant för de flesta andra, men jag lyfter fram mig själv som exempel därför att jag tydligen alltså tillhör "den absolut rikaste procenten" enligt Magdalena Andersson, "överklassen" hon vill föra en klasskamp mot", medan de verkligt rika, miljardärerna på molnfri höjd, naturligtvis inte berörs.
Magdalena Andersson vill inte möjliggöra klassresor, hon vill till varje pris förhindra dem så att vanliga människor stannar i beroendeställning till staten.
Socialister har aldrig stått högt i kurs för mig, men hade jag mött Magdalena Andersson idag hade jag antagligen råkat kräkas på henne.