Enda reservationen skulle väl vara om det visar sig att förståsigpåarna har rätt i sina påståenden att växelvis boende inte är bra för riktigt små barn, nåt med trygghet och anknytning osv.
Barnens väl och ve i första rummet.
Vart ensamstående pappa (jo det finns faktiskt såna) när de yngsta var ca 1 år gamla (twins) och har inte märkt eller fått feedback från skolan t.ex om några avvikande sociala tendenser hos dom ännu iaf, tvärtom.
Dessa ofta självutnämnda "experter" du talar om ger jag därför inte ett ruttet lingon för.
Undantaget spädbarn som ammar så handlar det i vanlig ordning om hur mycket man engagerar sig i sitt föräldraansvar och försöker göra växlingarna i boendet så smidigt som möjligt, dvs inga längre avstånd mellan de båda hemmen och ser till att de slipper höra och se en massa elände som kan blossa upp mellan föräldrarna.
Resten är bara rent bondförnuft..som bara blir mer och mer sällsynt som det ser ut..
Att barnet skulle glömma bort den ena föräldern på en vecka och få psykiska men av det är ju bara nonsens, det har jag tre levande bevis för. Förmodligen något som är myntat av en nybliven förstagångsförälder som ser sig själv som alla världens barns talesperson och räddare. Trams!